Flickorna i apelsinlunden

Gabriela Cabezón Cámara (född 1968) är en argentinsk författare och journalist. Hon anses vara en av de mest framstående rösterna inom samtida argentinsk och latinamerikansk litteratur, och hon är dessutom uppmärksammad som feminist och miljöaktivist. Med sin fjärde roman Flickorna i apelsinlunden fick författaren sitt internationella genombrott, romanen är även den första som översatts till svenska. Flickorna i apelsinlunden tilldelades National Book Award för översatt litteratur i USA 2025 och den nominerades till det internationella Bookerpriset 2026. Romanen är en fiktiv berättelse som bygger på en verklig historisk person: Catalina de Erauso, en nunna som rymde från ett kloster för att leva som man, bli soldat och delta i erövringen av Amerika. Läs gärna mer om Catalina/Antonio och hens självbiografi här. 

När läsaren möter Antonio de Erausos sitter han i djungeln och skriver brev till sin faster och berättar om sitt liv. Genom breven får läsaren ta del av de ohyggliga händelser Antonio upplevt sedan den dag han rymde från klostret och började klä sig som en man. Som man - tillika soldat - har Antonio bevittnat och deltagit i våldtäkter, mördande, brännande och stympande på allehanda sätt. När han fick nog deserterade han från spanska imperiets armé och lyckades med nöd och näppe undkomma galgen. På vägen till djungeln räddade han dessutom två unga flickor från slaveri och sällskapet utökades även med två apor, en hund och två hästar. Det är svårt, näst intill omöjligt, för Antonio att fokusera på sitt brevskrivande eftersom flickorna hela tiden ställer frågor om allt mellan himmel och jord. 

"Ack, huru gröna och väldiga och vippande äro icke dessa grenverk, skälvande som allting levande skälva, så som ock I och jag och alla växter och ödlor och hela urskogen göra, ty det vill jag inpränta i Eder: djungeln är ett djur bestående av många. Att taga sig igenom den är ej möjligt på det sätt som människor hava för vana att gå, ty här finnes inga vägar, ej heller raka linjer. Djungeln gör en människa till sin egen lera, formar henne efter sin lekamen, och strax flyger hon som en insekt, hoppar som en apa eller ringlar som en orm."

Flickorna i apelsinlunden kräver en alert och engagerad läsare, historien kränger vilt åt alla håll och kanter, vad som är verkligt och vad som är hallucinationer kan diskuteras. Otvivelaktigt realistiska är beskrivningarna av våld och dess effekter på kroppar. Vackra, poetiska och kreativa är däremot skildringarna av djungeln. Sammantaget är Flickorna i apelsinlunden en berättelse med en fantasifull och överrumplande handling berättad med en unik röst. 

FLICKORNA I APELSINLUNDEN

Författare: Gabriela Cabezón Cámara

Översättare: Hanna Nordenhök

Förlag: Tranan (2026)

Tisdagstrion - Adel

Roligt och klurigt tema - Adel - den här veckan i Tisdagstrion hos Mina skrivna ord. Jag fick tänka efter en hel del och är nöjd med mina grevar.

Dracula är inte en vampyrroman, vilket ni kanske felaktigt trodde. Dracula är en fackbok om byråkratisering. Har ni missat att huvudpersonerna mestadels ägnar sig åt att stenografera, skriva brev, skriva journaler, telegrafera, spela in med fonograf, renskriva på maskin o s v hela tiden? Allt för att vara så säkra som möjligt på att fånga den objektiva verkligheten. Och för att fånga vampyren så klart. För det finns faktiskt en vampyr med i berättelsen. Boken inleds med att en ung man besöker en skrämmande plats i Transsylvanien och där träffar en otäck greve. Detta får vi i boken ta del av via den unge mannens brev och dagbok. Därefter blir några rådiga, modiga, hedersamma män hjältar i berättelsen när de kämpar för att rädda en ung kvinnas liv. Jag blev rätt uttråkad när jag läste boken.

Ännu mer uttråkad blev jag faktiskt när jag läste Anna Karenina av Lev Tolstoj, en bok som sånär tog död på min läslust för alltid. Den handlar om kärlek med komplikationer mellan den gifta Anna Karenina och greve Vronskij. Starka känslor präglar alla karaktärerna, ofta slits de mellan plikt och passion eller känner sig kränkta. Annas make är riktigt obehaglig i all sin självrättfärdighet och oförmåga att mentalisera och känna empati. Alla filosofiska diskussioner och detaljerade beskrivningar av arbetet på landet är olidligt långtråkiga att läsa, även om jag i stort håller med Levin i hans klassanalyser. Roligare är det i salongerna, bland intriger och festligheter. När Tolstoj är som bäst fångar han familjens inre liv och förutsättning på ett genialiskt sätt. Det blev den stora behållningen av Anna Karenina.

Sviten om greve Carl Gustaf Gilbert Hamilton, som inleds med boken Coq Rouge, omfattar numera hela 17 böcker. Jag läste de första 10 böckerna när de gavs ut på 80- och 90-talet och erkänner gärna att jag älskade dem. Jan Guillou har en tämligen unik förmåga att få mig att gilla att läsa våldsamma berättelser om extremt stridsdugliga män/hjältar. Författaren kan reta gallfeber på en sten med sin pompösa stil och ironiserande tonfall men hans stora kunnande och grundläggande värderingar är klart försonande drag. 

En smakebit ur Inkokt ruda

Söndag igen och dags för en ny smakbit, fler hittar ni som vanligt hos Mias bokhörna. Veckan har rusat fram och bestått av lite samtal med vänner, planering inför fortsatt bloggande och eventuellt pluggande, samt läsning. 

Under veckan presenterades de författare/böcker som nominerats till Augustpriset. Ett par av dem jag gissat och hoppats på nominerades, men årets allra bästa - i mitt tycke - saknades. Inkokt ruda av Klas Östergren är en av de nominerade skönlitterära romanerna, den har jag läst under veckan. Romanen är mycket lättläst, oroande och underhållande. 

Snöflingorna på Beatrices vinterkappa har smält. Robin ser vattendroppar som faller ner på golvet runt henne.

”Din kappa gråter”, säger han.

Hon kommer av sig, vad hon än varit i färd med att säga eller göra. En reprimand eller en åthutning. I stället blir det stilla. Liksom övermäktigt stilla. De slås av det båda två, utan att beröra saken med ord eller åtbörder, de blir bara stående alldeles orörliga en stund. Den där starka, övertygande stillheten kommer kanske som ett erkännande, eller ett erbjudande om något att enas kring. Exakt vad går inte att utläsa. Som om de där dropparna på golvet mitt emellan dem plötsligt fått en oerhört stor betydelse. Hon verkar bli mer drabbad än han. I synnerhet då han tillägger:

”Den kan, men inte jag.”

Nattsäsong

Karolina Ramqvist är en produktiv och prisbelönad författare, som debuterade 1997 med essäboken När svenska pojkar började dansa. Hon blev uppmärksammad 1999 när hon publicerade ett brev från Ulf Lundell i antologin Fittstim. Karolina Ramqvist har skrivit noveller, filmmanus, essäer och filmmanus, samt en rad uppmärksammade romaner, bl a Flickvännen (2009), Bröd och mjölk (2022) och Den första boken (2024). Jag har tidigare läst och verkligen uppskattat Bröd och mjölk. Tidigare i år tilldelades Karolina Ramqvist Samfundet De Nios Stora pris och Selma Lagerlöf-priset. Hon har även nominerats till Augustpriset, ska det bli ett hattrick?

Nattsäsong utspelar sig i en nära framtid i ett dystert och oroligt Stockholm, där samhället rustar för kommande krig. Berättaren i romanen är en framgångsrik, äldre skådespelerska, som förbereder sig för att spela en teaterroll som en avsevärt yngre kvinna. Det är heller inte vilken roll som helst, utan rollen som den tonåriga Cho-Cho-San, i den ifrågasatta pjäsen Madama Butterfly. Det är dessutom en roll huvudpersonen redan spelat och hyllats för, i sin ungdom. Huvudpersonen har nått sin karriärs höjdpunkt och tilldelats medalj av kungen. Att nu spela samma roll som i sin ungdom medför stor risk att få negativ kritik. Vid valet av pjäs framträder dessutom en generationskonflikt på teatern, där de yngre driver tesen att konstens roll är att förbättra samhället. De anser inte att Madama Butterfly är en pjäs som lever upp till det kravet. 

Huvudpersonen lever sedan många år i ett minst sagt svalt äktenskap med en man som sysslar med pengar och sitter i styrelsen för den anrika teatern där hustrun arbetar. Paret har en dotter som numera är utflugen. När en ung konsult anställs på teatern drabbas huvudpersonen av hämningslös passion och inleder en sexuell relation med honom. Den unge mannen - Dag - är son till den "demonregissör" som gav henne rollen som ledde till hennes genombrott. Gradvis tar kärleksrelationen över hela vardagen, uppslukar allt tankeinnehåll och suddar ut alla gränser.

Att läsa Nattsäsong innebär att ge sig ut på en resa där verkligheten gradvis blir mer och mer skev och diffus. Som läsare tappar jag fotfästet och tänker flera ggr: "det där hände väl ändå inte". Författaren gestaltar på ett oerhört skickligt sätt hur huvudpersonens känslor tar över och, parallellt med samhällets krigshets, styr rakt mot en katastrof. Skildringen av huvudpersonens inre är psykologiskt träffsäker, samtidigt som här finns scener som gör att jag vrider mig av skam. Ändå är det hela tiden njutbart att läsa författarens exakta, eleganta meningar. 

NATTSÄSONG
Författare: Karolina Ramqvist
Förlag: Albert Bonniers (2026)

Svenska Akademiens Nobelkommitté - läsning pågår

Under tiden jag väntar på en nyutgåva av den bok jag helst vill läsa av den nya nobelpristagaren Anne Carson, passar jag på att läsa romaner av några av medlemmarna i Nobelkommittén. Förra veckan läste jag Vera av Anne Swärd, ett oerhört givande första möte med en ny författare. Nu börjar jag läsa hyllvärmaren De utvalda av Steve Sem-Sandberg samtidigt som jag läser om Målarens döttrar av Anna-Karin Palm, en roman jag älskade under förra seklet :D