Tisdagstrion - Norge

Dags för tema Norge i dagens Tisdagstrio!

Isslottet av Tarjei Vesaas är en underbar liten bok om den gryende vänskapen mellan två elvaåriga flickor, Siss och Unn. De har precis börjat lära känna varandra när Unn försvinner på isen, och Siss blir som frusen inuti. Kamrater och familjen försöker förgäves få henne att leva upp igen. En vemodig, finstämd skildring av det sköra i en ny vänskap.

De osynliga av Roy Jacobsen är en långsamt berättad lågmäld och stillsam roman om en familj, som bor i kargt klimat i ett nordnorskt kustområde. Det blåser lite, kanske ska man bygga om huset, kanske ska den utvecklingsstörda systern skickas iväg någonstans. Eller så blir allt som det varit. Inte nog med att innehållet är underbart, boken är dessutom ursnygg! 

Svartstilla av Susanne Skogstad gestaltar sorgen hos den som blir kvar med ett lågmält, fåordigt, lite högtravande språk. Som läsare blir man djupt gripen av tyngden i ensamheten och frustrationen över att inte få vara ifred i sin sorg. Mycket läsvärd!

Andas.

Känner hur jag saknar dig.

Men du kommer inte tillbaka.

Och vi är inte tillsammans.

Och jag är inte fru.

Och jag är inte mor.

Och jag är inte längre någon. 

Det blev visst tema långsamt och finstämt när jag valde böcker idag. 

Din vilja sitter i skogen

Under Bokmässan lyssnade jag på en fantastisk författaruppläsning av en underbar bok - Din vilja sitter i skogen av Mattias Timander. Författaren, född 1998, är uppväxt i Kiruna, detta är hans debutroman. 

En ung man växer upp i en by där långsamhet och tystnad råder. Han lyssnar gärna på radio, särskilt om det handlar om litteratur, men allra helst läser han. Både Kafka, Beckett och Fallada fungerar bra, först att läsa - därefter att elda med. Grabben är udda och lillgammal, och på sitt sätt lärd. När längtan efter samvaro med andra blir för stor, sätter han på sig en flanellskjorta och tar gammvolvon till stan. Till slut går flytten till storstan, Stockholm. Där lyckas han hamna i "de rätta" kretsarna, men hör inte till. Till slut inser han att: ”Södermalm är en by, det också”. Återkomsten till hembyn innebär åtminstone kontakt och medmänsklig värme från någon som har ett namn - den gamla Viola i storhuset. 

Din vilja sitter i skogen är en osannolikt bra debutroman om ensamhet och tillhörighet. Romanen är skriven på dialekt och bör faktiskt lyssnas på för att man ska få med sig alla nyanser av vemod och längtan.

DIN VILJA SITTER I SKOGEN
Författare: Mattias Timander
Förlag: Weyler (2024)

Litteraturens ABC - D

Dags för bokstaven D i litteraturens ABC, säger Linda. Idag vill hon att vi berättar om en bok och en författare på D och att vi säger ngt om dramatik. 

Det finns karaktärer man läser om, som får en att rysa och vilja stoppa huvudet under kudden för att komma undan den ondska som osar ur deras porer. Dvärgen, i romanen med samma namn, är en av dem. Handlingen i Dvärgen av Pär Lagerkvist utspelar i furstens hov i renässansens Italien. Dvärgen är furstens närmaste man, åtminstone är det så han uppfattar situationen själv. Det enda Dvärgen tycker om är våld, krig och list. När så kriget bryter ut är Dvärgen lycklig, han fantiserar om att utföra stordåd, att få vara med i själva striden och döda. Att han är för liten blir en plågsam smädelse, en påminnelse om alla oförrätter han tidigare genomlidit. Att läsa Dvärgen är obehagligt, utmanande och otroligt givande. Ondskan försvinner inte för att vi stoppar huvudet i sanden och låtsas att den inte finns. Det gjorde man på Lagerkvists tid, med katastrofala följder. 

På Bokmässan 2022 lyssnade jag på franska författaren Marie Darrieussecq i samtal med psykoanalytikerkollegan Per Magnus Johansson. Det var ett givande seminarium, jag blev så förtjust i  Darrieussecq att hon fick flytta in i mitt Sims. Romanen Avigt hav handlar om psykoanalytikern Rose, som i juletid är på kryssning på Medelhavet tillsammans med sina två barn. En båt med mängder av flyktingar räddas ur havet och väcker frågor om hur mycket man måste göra för sin nästa. Inköpt och signerad, så klart.

 

Ibsens dramatik fungerar bra att läsa, tycker jag. Min favoritpjäs är "Hedda Gabler". Den fick negativa recensioner vi premiären 1890, men har sedan dess kommit att bli en klassiker som satts upp på mängder av scener, med mängder av olika tolkningar av huvudrollen. I korthet handlar "Hedda Gabler" om (varning för avslöjanden!) generalsdottern Hedda, som gift sig med en nybliven doktor i kulturhistoria. Deras framtid hänger på att maken inom kort erhåller en utlovad professur. När Heddas gamla kärlek, tillika makens gode vän, dyker upp som återuppstånden från ett liv i dryckenskap, hotas framtidsutsikterna. Hedda ingriper med lögner och ränkspel som leder till katastrof för dem alla. Hedda är en spännande karaktär som kan beskrivas på många sätt. Är hon helt enkelt en personlighetsstörd "ond" narcissist, en kvinna som blivit sviken och hämnas? Eller ska hennes beteende ses som en reaktion på dåtidens inskränkta kvinnoliv som maka och mor? På senare tid har den feministiska tolkningen dominerat, Hedda ses som en kvinna som förtvivlat kämpar för att få utrymme att leva. 

Mer norska favoriter i hyllan

 

De senaste månaderna har jag frossat i bokköp, det måste jag nog medge. Och fler paket är på ingång ... Jag försvarar mig med att jag slutat äta godis och att jag inte köpt nästan några böcker de senaste två åren. 

Här är de senaste vackra pärlorna från Flo förlag, Ögonblick för evigheten av Kjersti Anfinnsen och Historien om Fru Berg av Ingvild H. Rishøi. Den norska sektionen växer i bokhyllan, det känns bra. Nu längtar jag verkligen att tredje boken i Anfinnsens trilogi om pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim ska komma ut, så jag kan läsa dem alla i sträck. Historien om fru Berg är en novellsamling av författaren till den makalöst bra Vinternoveller, vars läsning gav mersmak. Rishøis förmåga att gestalta utsatta barns inre jämförs ofta med Astrid Lindgren, bättre är så här blir det faktiskt inte. 

Den sista vargen

Lázló Krasznahorkai, född 1954 i Ungern, har under flera år tilldelats priser, bland annat Man Booker International Prize 2015. 2025 tilldelas han Nobelpriset i litteratur med motiveringen: "för hans visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter". Lázló Krasznahorkai beskrivs ibland som en vittberest surrealist, med en stark motvilja mot att sätta punkt. Just hans texthantering tycks väcka stor beundran hos vissa, medan andra anser att läsningen blir ansträngande utan att det ger så mycket extra.  

Novellsamlingen Den sista vargen består av tre delar som delvis hör ihop, delvis inte alls passar ihop. I den första delen – "Den sista vargen" – berättar en före detta filosofiprofessor och författare om ett äventyr i Spanien för en bartender. Första punkten i texten sätts efter c:a 70 sidor, texten innan består av en monolog med massor av utvikningar och ungefär en miljon kommatecken. Sammantaget är första novellen således svårläst och frustrerande, samtidigt som jag mot slutet får en känsla av att kanske något intressant och värdefullt ligger gömt i textmassan. Men var?

Andra delen/novellen, ”Herman, jägmästaren”, är helt annorlunda läsning. Den handlar om jägmästaren Herman, vars uppdrag det är att döda alla vargar i området. Handlingen utspelar sig i skogen, i en miljö där jag omedelbart känner mig mer hemma. Jag bor i Värmland och kan lova att här är diskussionerna hetsiga kring frågan om vi ska "tillåta" varg att finnas i närheten. Herman är inledningsvis mycket nitisk i att slutföra sitt uppdrag, men efter ett tag börjar han ifrågasätta hela projektet. I det här avsnittet gestaltar författaren jägarens kluvenhet inför uppdraget och känslomässiga reaktioner på ett mästerligt sätt. Jag finner mig själv sitta och fundera över den oerhörda smärta det måste innebära att utplåna en hel djurart, dessutom en art som det finns många mytiska föreställningar om. Kan man fatta beslut om eller genomföra ett sådant uppdrag utan att drabbas av storhetsvansinne? Eller falla ner i djupaste mörker? Den här novellen är sammantaget både känslomässigt och tankemässigt engagerande och lysande i sitt sätt att driva handlingen mot ett oundvikligt slut.

I den sista novellen om Herman – ”Slutet för ett hantverk” – får läsaren återigen följa handlingen, som den här gången upplevs av ett gäng sexlystna militärer. I den här versionen har Herman utvecklats till en människojägare, som sätter ut grymma fäller för att fånga byns invånare i. Trots försök att förstå mig på den här versionen, kan jag inte tycka annat än att den är onödig. 

Sammantaget innehåller Den sista vargen tre löst sammanhållna berättelser/noveller av mycket olika karaktär och, i mitt tycke, olika kvalitet. Första novellen är svårbegriplig p g a dess brist på skiljetecken, andra delen är mästerlig, tredje delen är onödig. Jag uppfattar boken som helhet som mycket mörk, tung och smärtsam i sin gestaltning av mänsklighetens galenskap och förstörelselusta. Andra har beskrivit Den sista vargen som rolig, det begriper jag faktiskt inte alls. 

DEN SISTA VARGEN
Författare: Lázló Krasznahorkai
Förlag: Norstedts (2020)
Översättare: Daniel Gustafsson