1534 i Münster inleds en av reformationens blodigaste, vidrigaste och mest långdragna konflikter. I religiös extas tar radikala anabaptister, så kallade vederdöpare, makten och utropar Münster till "det nya Jerusalem". Här skall den kommande striden om Guds världsherravälde stå, ve den som inte låter sig döpas till den nya, rätta läran. Guds beskydd skall endast vederfaras dem som söker skydd i staden och avsvär sig den katolska, kätterska tron. Profeterna Jan Matthys och Jan Bockelson skapar ett skräckvälde byggt på egendomsgemenskap (d v s de religiösa ledarna tar allt), polygami och förbud mot att låsa dörrar för att skydda kvinnor och egendom. Snart omringas staden av Furstbiskopens styrkor och stadens invånare drabbas av både svält och sjukdomar samt eskalerande storhetsvansinne, förföljelsemani och allmän galenskap hos stadens ledare. Trots att det med tiden blir uppenbart att staden kommer att falla, håller ledarna ut tills de blir övermannade och skoningslöst avrättade.
"Bruk av list och försåt är Konungen långt ifrån främmande, men samtidigt är hans behov av ett ständigt tillflöde av män som träder fram och böjer knä inför hans gestalt omättligt: män han kan visa sig storsint mot och som i gengäld svär honom obetingad lydnad. Den märkliga omständigheten uppstår då att fastän han genomskådar desertörernas uppsåt, vet om deras falskhet, så litar han på dem och det med en sådan förtröstan att han inte bara upptar dem i församlingen utan också skänker dem obegränsade befogenheter."
Bokens berättare är en ung pojke, som nedtecknar det som hände i staden betydligt senare i livet. Efter att hans pappa avlidit lyckas han hålla sig gömd hos sin farbror under de värsta striderna. Berättaren har ett allvetande perspektiv och en förståelse av händelserna och värderingar som ligger närmare vår egen tid än sin samtid - ett intressant grepp av författaren, som leder till att berättelsen upplevs som mer näraliggande i tid. Kanske är det just tidlösheten i mänsklighetens barbari författaren vill förmedla.
Berättaren har en kusin, den något äldre Klotilde, en mycket märklig ung kvinna. Hon är självlärd och talar, läser och skriver flytande latin på en nivå som förvånar de lärde. Klotilde tycks även få uppenbarelser, hon fogar sig i ödet att ha blivit en av Kungens favoritkvinnor, samtidigt som hon envist utsätter både sig och andra för faror för att rädda ett sjukt barn. Klotilde är en minst sagt komplex karaktär, som utmanar och förbryllar.
Ni vet hur det är när man läser samma meningar om och om igen - inte för att man inte förstår utan för att man tycker så mycket om dem - så är det att läsa De heligas stad. Men jag läser också berättelsen om staden Münster med bultande hjärta och enorm rädsla över en växande religiös fanatism i vår egen tid. Barbariskt våld, ofta riktat mot mycket unga flickor, återges med skrämmande skärpa. Miljöskildringarna skapar tydliga upplevelser av att vara närvarande, jag ser staden framför mig, känner en del instängda, unkna, vidriga dofter och hör klang, skrik och larmande.
Det är uppenbart att författaren lagt ner oändligt mycket tid på efterforskningar och att han känner sin miljö utan och innan. Boken påminner om en dokumentär och är skriven i en rapporterande stil, vilket stärker greppet om läsaren. Trots att man på förhand vet hur historien kommer att sluta låter man sig som läsare fångas och dras med ner i ett nattsvart mörker.
Än idag kan man se de tre järnburarna vid klocktornet på Sankt Lambertikyrkan i Münster, vari de tre upprorsmakarnas kroppar förvarades i 50 år som varning till andra hugade rebeller.
DE HELIGAS STAD
Författare: Steve Sem-Sandberg
