Situationen i Iran är just nu förfärlig. Säkerhetsstyrkor skjuter besinningslöst mot protesterande medborgare, kvinnorna och minoritetsbefolkningen kämpar febrilt för mänskliga rättigheter. Även i Sverige har konflikten mellan olika grupperingar blivit tydlig, och stark kritik riktas mot Rouzbeh Parsi, chef för Utrikespolitiska institutets Mellanöstern- och Nordafrikaprogram, som förordar förhandling med regimen. De kritiska menar att förhandling inte är möjlig, det iranska folket nöjer sig inte med reformer, de vill ha ett demokratiskt styre (läs mer i Expressen).
Att läsa iransk litteratur är till lika delar utmanade och underhållande. Här kommer lite tips på iransk litteratur som jag har uppskattat.
Att läsa Lolita I Teheran av Azar Nafisi är en självbiografisk roman, den handlar om kvinnor i ett repressivt samhälle som protesterar genom att läsa förbjuden västerländsk litteratur. Boken ger en mycket fyllig bild av både den politisk-religiösa och den individuella livssituationen i Iran i samband med den islamiska revolutionen och kriget mot Irak. Samtidigt finns här mängder att referenser och analyser av västerländsk litteratur med romanen Lolita i spetsen. Mycket intressant.
"De av oss som levde i Islamiska republiken Iran uppfattade såväl tragedin som absurditeten i den grymhet vi var utsatta för. Vi blev tvungna att göra narr av vårt eget elände för att överleva. Vi kände också instinktivt igen posjlost - inte bara hos andra, utan hos oss själva. Det var ett skäl till att konsten och litteraturen blev så oumbärliga i vårt liv: de var ingen lyx utan en nödvändighet. Det Nabokov fångade var livets beskaffenhet i ett totalitärt samhälle, där man är fullständigt ensam i en bedräglig värld full av falska löften, där man inte längre kan skilja mellan sin räddare och sin bödel."
Kvinnor utan män av Shahrnush Parsipur utspelar sig i en omskakade tid, en tid fylld av patriarkalt förtryck. En tid fylld av våld mot de kvinnor som är huvudpersoner i boken. Någon är för gammal för äktenskapsmarknaden, någon lämnar sin man, någon lämnar sitt liv på bordellen. Någon vill kämpa för saker men hindras av en dominant, våldsam bror som tänker på familjens heder. Gemensamt är att de alla är utsatta på olika sätt och att de längtar efter frihet.
Texten är oerhört vacker, drömsk, sagolik och fylld av övernaturliga inslag. Det tar ett litet tag för mig att ställa in mig, men därefter är det självklart att en kvinna kan förvandlas till ett träd. Den poetiska texten är en nödvändig motvikt mot alla de oerhört vidriga övergrepp som begås. Det blir en bra balans mellan realism och magiska inslag där ångest och smärta kan yttra sig på olika fantasifulla sätt.
"Mahdokht planterade sig vid flodbanken på hösten och jämrade sig ända fram till vinter. Hennes fötter frös långsamt fast i marken. Det kalla höstregnet trasade sönder hennes kläder och lämnade henne halvnaken. Hon huttrade ända tills vintern kom och frös henne till is. Hennes ögon förblev öppna och och blickade ut över den forsande floden. Den första vårskuren drev tjälen ur hennes kropp. Hon upptäckte att små knoppar hade bildats på hennes fingrar. Hennes hår sträckte sig ner i jorden likt rötter. Hela långa våren lyssnade hon på ljudet av rötterna som växte och hämtade näring åt henne ur jorden. Hon lyssnade dag och natt."
Kvinnor utan män har även filmatiserats.
Persepolis av Marjane Satrapi är en serieroman som handlar om en ung kvinnas sökande efter en identitet och ett land som går från kaos till förtryck. Vi får följa huvudpersonen från barndomen i Iran, till livet i exil under tonåren, och tillbaka till hemlandet som ung vuxen. Det är relativt lite text i boken, ändå får jag verkligen en känsla av att jag läser. Jag är oerhört imponerad över hur små medel författaren använder för att skapa inre bilder hos mig som är klart mer detaljerade och realistiska än de schematiska teckningarna i boken.
