Bannerheds nya - Lugnet

Jag totalt älskade Tomas Bannerheds Korparna så när jag igår började läsa hans nya roman Lugnet var det med högra förväntningar och en del oro. Oron lade sig snabbt, förväntningarna infriades omedelbart, jag började nästan gråta då jag läste de första sidorna. Nu ska jag läsa denna bok långsamt och låta mig översvämmas av starka känslor, nostalgi, igenkännande och glädje.

"... att relationen mellan föräldrar och barn är mycket mer sammansatt än man tänker sig och att själva familjebildningen ofta innebär ett inträde i den eviga oron."

Sommarens topp 3

Det blev mycket lite läst den här sommaren och inte är jag så nöjd med mina läsval heller. Därför består sommarens topplista bara av tre titlar. Men de här titlarna är å andra sidan riktigt bra (Andarnas hus kom inte med p g a att det var en omläsning, den skulle annars slå sig in på alla listor).

Guds barn av Lars Petter Sveen utspelar sig vid tiden för Jesu födelse, levnad, död och återuppståndelse. Romanen gestaltar olika personer och händelser från Nya Testamentet, den är en lågmäld, verklighetsnära skildring av mänskligt mörker där ljuset ändå emellanåt glimmar till.

I ett annat land är Mare Kandres debutroman, den gestaltar en flickas barndom genom en serie sammanhängande prosalyriska avsnitt. Författaren skapar en värld som skrämmer och lockar, en barndomsvärld jag känner igen mig i.

Judas av Amos Oz är en fantastisk roman som skildrar de stora frågorna och sammanhangen, som de ter sig i den lilla människans värld. Allt blir begripligt, om än inte enkelt. Den handlar om Judas Iskariot och om olika händelser i samband med staten Israels tillblivelse.

Guds barn

I somras började jag temaläsa romaner som utspelar sig under tiden för Jesu födelse och levnad på jorden. Jag läste Judas av Amos Oz, Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren av Philip Pullman och Guds barn av Lars Petter Sveen. Oz är en favoritförfattare sedan tidigare, Sveen blev omedelbart en ny favorit. Lars Petter Sveen är en relativt ung, norsk författare (f 1981) som man bör ha ögonen på. Han spås en lysande framtid. Jag hoppas att hans roman Fem stjerner, om unga människor på flykt i Europa, kommer att översättas till svenska snart.

Guds barn inleds i Betlehem vid tiden för Jesu födelse och avslutas med händelserna efter hans död och återuppståndelse. Romanen är uppdelad i olika, mer eller mindre, sammanhållna kapitel där olika personer och händelser från Nya Testamentet gestaltas. Läsaren får möta många karaktärer som finns med i utkanten av Bibelns berättelser, t ex soldaten Cato och hans grupp som, på Herodes order, ska döda alla nyfödda gossebarn, fiskarna som blir Jesu lärjungar, de spetälska och stammande som söker Jesu hjälp, rövaren Nadab som vill göra gott och Simon Petrus, lärjungen som bävar inför att han ska förråda sin Mästare. Även Jesus själv dyker upp i romanen, han är den som lyssnar och med beröring skänker tröst och hjälp. Han är ofta trött, kanske känns uppdraget övermäktigt.

Det finns mycket mörker, våld och lidande i Guds barn och det är detaljerat skildrat. Olika härskare/ledare beordrar andra att utföra våldshandlingar, medan de som tvingas utföra våld försöker söka andra vägar. Författaren skildrar en mänsklig strävan efter det goda, en strävan som ibland blommar ut i mötet mellan människor. Texten är, till största delen, lätt att ta till sig och ofta mycket konkret i sitt beskrivande av handlingar. Vissa delar är mer komplicerade, drömska och symboliskt laddade.

"Det var på Kung Herodes den stores tid, vi var på jakt efter en liten judekung som blivit född. Stjärnorna var framme, vi hade kommit för att döda honom.
Tuscus brakade in genom dörren och röjde väg åt Cato som tog ledningen med svärdet i handen medan jag följde efter. Longus stannade kvar utanför. Ett gammalt par låg på knä i det trånga rummet. En skraltig oljelampa lyste och kastade ett flackande sken över de gamla. Cato pekade på dem med svärdet, han förde kommandot, han var vår ledare. Han öppnade munnen, men i stället för att säga något spydde han. Han böjde sig fram och kräktes på golvet. Tuscus tog ett par steg åt sidan.
---
Det är över för i natt, sa Cato och spottade och sa åt oss att hämta vatten. Det luktade om honom. Det luktade om oss alla. Stjärnorna brann på himlen, en starkare än de andra, ingen av oss hade sett något sådant tidigare."

Guds barn belönades med P O Enquist-priset 2016. Det är lågmäld, verklighetsnära skildring av mänskligt mörker där ljuset ändå emellanåt glimmar till. Rekommenderas!

GUDS BARN
Författare: Lars Petter Sveen
Översättare: Staffan Söderblom
Förlag: Norstedts (2018)
Köp: Adlibris, Bokus
Recension: Bernur

Tematrio - GRÅ

Grå vardag, grå böcker, namn man kan associera till grå, välj själv! Veckans tema är grå, låt se hur uppfinningsrika svar ni kan få till!

1. Momo - eller kampen om tiden av Michael Ende är min favoritbarnbok. Momo är en liten flicka som rymt från ett barnhem och nu bor för sig själv intill en ruin i en okänd stad. Momo är dock inte ensam för hon kan den sällsynta konsten att lyssna. Men plötsligt upphör vännerna att komma, den ena efter den andra. De har inte tid. Det blir Momo och hennes vänners uppgift att försöka rädda staden från tidstjuvarna, de grå männen. Klokt och filosofiskt för alla åldrar.

2. Det sägs att en stjärna faller av Linda Gray Sexton är en mycket sorglig roman jag läste i början av 90-talet. Jag minns egentligen bara att boken handlar om relationen mellan en mamma och hennes pojke och att jag grät mig genom den.

3. Agnes Grey av Anne Brontë är en s k guvernantroman, en klassisk roman om den goda, fattiga flickan, som vinner kärleken. Man får snabbt en nära relation till Agnes via bokens dagboksform. Romanens styrka är dess underbara språk och dess hejdlöst roliga (om än tendentiösa) personbeskrivningar.

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

7. Anna K är död

Ja, jag lyckades faktiskt läsa ut Anna Karenina i somras, men det tog nästan död på min läslust. Tyvärr blev författarens önskan att dränka mig i kloka sanningar om vikten av ett hårt arbete på landet och ett sunt leverne mig övermäktigt. Jag tappade helt fokus på "huvudstoryn" och läste rätt snabbt. Till slut blev läsandet en kamp där jag inte kunde låta boken vinna över mig. Så ja, jag har läst den, men jag har egentligen inte så mycket att säga om den. I stället ska jag bara dela ett par citat som jag faktiskt gillar. Båda handlar om familjer; ett är de välkända inledningsmeningarna, ett är ur slutet av romanen.

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”

 "För att man ska kunna företa sig någonting inom en familj krävs antingen fullkomlig misstämning eller kärleksfull harmoni makarna emellan. När emellertid förhållandet mellan makarna är obestämt och varken det ena eller det andra går det inte att företa sig någonting alls."

När Tolstoj är som bäst fångar han familjens inre liv och förutsättning på ett genialiskt sätt. Det blev den stora behållningen av Anna Karenina.