Lästa Nobelpristagare

2014 Patrick Modiano
2013 Alice Munro
2012 Mo Yan
2011 Tomas Tranströmer
2010 Mario Vargas Llosa
2009 Herta Müller
2008 Jean-Marie Gustave Le Clézio
2007 Doris Lessing
2006 Orhan Pamuk
2005 Harold Pinter
2004 Elfriede Jelinek
2003 John M. Coetzee
2002 Imre Kertész
2001 V.S. Naipaul
2000 Gao Xingjian
1999 Günter Grass
1998 José Saramago
1997 Dario Fo
1996 Wislawa Szymborska
1995 Seamus Heaney
1994 Kenzaburo Oe
1993 Toni Morrison
1992 Derek Walcott
1991 Nadine Gordimer
1990 Octavio Paz
1989 Camilo José Cela
1988 Naguib Mahfouz
1987 Joseph Brodsky
1986 Wole Soyinka
1985 Claude Simon
1984 Jaroslav Seifert
1983 William Golding
1982 Gabriel García Márquez
1981 Elias Canetti
1980 Czeslaw Milosz
1979 Odysseus Elytis
1978 Isaac Bashevis Singer
1977 Vicente Aleixandre
1976 Saul Bellow
1975 Eugenio Montale
1974 Eyvind Johnson, Harry Martinson
1973 Patrick White
1972 Heinrich Böll
1971 Pablo Neruda
1970 Aleksandr Solzjenitsyn
1969 Samuel Beckett
1968 Yasunari Kawabata
1967 Miguel Angel Asturias
1966 Samuel Josef Agnon, Nelly Sachs
1965 Michail Sjolochov
1964 Jean-Paul Sartre
1963 Giorgos Seferis
1962 John Steinbeck
1961 Ivo Andric
1960 Saint-John Perse
1959 Salvatore Quasimodo
1958 Boris Pasternak
1957 Albert Camus
1956 Juan Ramón Jiménez
1955 Halldór Laxness
1954 Ernest Hemingway
1953 Winston Churchill
1952 François Mauriac
1951 Pär Lagerkvist
1950 Bertrand Russell
1949 William Faulkner
1948 Thomas Stearns Eliot
1947 André Gide
1946 Hermann Hesse
1945 Gabriela Mistral
1944 Johannes V. Jensen
1939 Frans Eemil Sillanpää
1938 Pearl Buck
1937 Roger Martin du Gard
1936 Eugene O'Neill 1935
1934 Luigi Pirandello
1933 Ivan Bunin
1932 John Galsworthy
1931 Erik Axel Karlfeldt
1930 Sinclair Lewis
1929 Thomas Mann
1928 Sigrid Undset
1927 Henri Bergson
1926 Grazia Deledda
1925 George Bernard Shaw
1924 Wladyslaw Reymont
1923 William Butler Yeats
1922 Jacinto Benavente
1921 Anatole France
1920 Knut Hamsun
1919 Carl Spitteler
1917 Karl Gjellerup, Henrik Pontoppidan
1916 Verner von Heidenstam
1915 Romain Rolland
1913 Rabindranath Tagore
1912 Gerhart Hauptmann
1911 Maurice Maeterlinck
1910 Paul Heyse
1909 Selma Lagerlöf
1908 Rudolf Eucken
1907 Rudyard Kipling
1906 Giosuè Carducci
1905 Henryk Sienkiewicz
1904 Frédéric Mistral, José Echegaray
1903 Bjørnstjerne Bjørnson
1902 Theodor Mommsen
1901 Sully Prudhomme

111 stycken är de och 50 har jag läst. Det är ju ett uselt resultat med tanke på att jag började blogga för mer än sex år sedan för att skriva om alla Nobelpristagarna. Jag ska nu ta och skärpa mig och i alla fall läsa de författare som skrivit i mina Nobellsamlingar. Det ska i alla fall bli 10 till innan jul!

Klas Ingesson, en av de stora hjältarna

 

Idag bloggar jag på Kulturkollo och jag bloggar så klart om en av våra stora hjältar - Klas Ingesson.

Vittneslitteratur

Det råder ett komplicerat förhållande mellan vittnande och litteratur där vittnandets uppgift är att representera sanningen, medan litteraturen ska skildra ”det som är möjligt efter sannolikhet eller nödvändighet”, som Aristoteles uttryckte det. Historikern Peter Englund fokuserar i sin text Blick och förbländning - Om vittneslitteraturen problem och möjligheter på ”det begränsade perspektiv som ögonvittnet per definition har” och menar att vittneslitteraturen är närsynt, förvrängd av efterkonstruktioner och litterära tekniker, tillrättalagd eller inte berättad av de verkliga vittnena. Horace Engdahl fokuserar i sin text ”Philomelas tunga” ur Ärret efter drömmen på att det historiskt tillrättalagda inte med nödvändighet är mer ”sant”. Upplevelsen av att t ex vistas i koncentrationsläger under vidriga omständigheter är kaotisk och motsägelsefull och då blir en tillrättalagd, sammanhållen och logisk skildring inte med sanningen överensstämmande. Vidare, poängterar Engdahl, skiljer sig vittneslitteraturen från historieforskningen på så sätt att tiden upphävs genom vittnandet, den omvittnade händelsen tar inte slut.



De tidiga stora diktarna tvingades förlita sig på vittnandet eftersom våldsdåd inte fick framföras på scenen. I stället berättade någon om händelsen för kören, som bekräftade sanningshalten i det uttalade genom att uttrycka känslor. ”Vittnesmålet kräver för att fullbordas ett svar från den mänskliga gemenskapen”, skriver Engdahl. På samma sätt måste vittneslitteraturen bli läst och omdebatterad för att kunna kallas vittneslitteratur. Att vittna är att skapa en relation mellan den som vittnar och den som lyssnar på/läser vittnesmålet. För att vittna måste vittnet ha tilltro till att någon kommer att lyssna. Svåra upplevelser kan medföra att all tillit förstörs, även tilliten till det egna självet. Det finns inte längre något jag och inte något du. I detta tillstånd kan man inte vittna ens inför sig själv. Många av de sanna vittnena kan därför inte vittna, de har förstummats av sina upplevelser.

Vittnandet som språkhandling har ett sanningsanspråk och karaktäriseras av direkthet, allvar och spontana affekter, skriver Engdahl. Ett dilemma med vittneslitteratur, och vittnande, rör logisk framställning och sammanhang. För att vittnet ska verka trovärdigt måste läsaren uppleva det som skildras som en möjlig verklighet. Men de övergrepp som skildras är ofta omöjliga att föreställa sig. ”Hur skulle en varm människa någonsin kunna förstå en frusen?” undrar Sjuchov i En dag i Ivan Denisovitjs liv. Vittnesmålen är ofta obegripliga just för att det som skett varit obegripligt. Det har varit omöjligt att skapa sammanhang i en lägertillvaro, där de dagliga händelserna saknar allt mänskligt förnuft.

De människor som kan vittna på ett begripligt sätt är de som, med sociologen Antonovskys ord, lyckats skapa KASAM (känsla av sammanhang). I mitt arbete som psykolog har jag lyssnat till många vittnesmål av traumatiserade flyktingar, framför allt gällande upplevelser under kriget på Balkan på 90-talet. Karaktäristiskt för berättelserna var just att de var obegripliga, osammanhängande och fragmentariska. De människor jag träffade kom till mig just för att de inte hade lyckats bringa ordning i sina minnen, de hade inte lyckats skapa sammanhang i de fullkomligt absurda händelserna. ”För att ett band skall återupprättas mellan offret och mänskligheten måste de kanske mötas just i oförståelsen inför det inträffade”, skriver Engdahl och beskriver här vardagen för människor som arbetar med dem som utsatts för extrema påfrestningar. Alla försök att, med historikerns arbetssätt, försöka bringa ordning i oredan måste avvisas, eftersom detta förvanskar det verkligt upplevda. Inom vittneslitteraturen uppfattar jag spontant mer fragmentariska berättarstilar, som t ex den i Hjärtdjur av Herta Müller, som sannings-liknande. Detta splittrade sätt att skildra traumatiska upplevelser överensstämmer med min erfarenhet av att lyssna på verkliga vittnesmål.

En förutsättning för att kunna skapa sammanhang är att man har tillgång till sina minnen. Kertész visar i Mannen utan öde hur minnesfunktionerna bryts ner i extrema situationer när han låter berättarjaget uttrycka att han skulle ha kunnat slå ihjäl någon ”… om jag inte hade glömt vad det egentligen var jag tänkte göra när jag väl hade lyft armen”. Engdahl refererar även till författaren Lidija Ginzburg som beskriver hur en ny människa tog plats i individen vid extrem hunger, för att försvinna igen när situationen förbättrades. Hon menar att denna ”glömskans lag” gör det omöjligt även för vittnet att vittna om hela sanningen.

Trots att det finns många svårigheter att värdera vittneslitteraturens ”sanningshalt” är denna typ av litteratur ovärderlig för den som vill försöka förstå hur olika livssituationer upplevts av dem som var delaktiga. Jag är mycket intresserad av vittneslittaratur och upplever att den gör mig till en bättre psykolog - kanske också en bättre människa (genom att den ökar empatiförmågan).

Tematrio - Höstrysligheter

Dags för årets rysligaste tema. Här är tre klassiker, som kanske kan passa bra som Halloween-läsning. Läser ni om spöken, vampyrer och annat otäckt nu i Halloween-tider? Berätta om tre skrämmande bra texter!

1. Dr Jekyll & Mr Hyde av Robert Louis Stevenson. Dr Jekylls liv präglas av slitningar mellan det goda och det onda. Till slut manifesteras ondskan i Mr Hyde, som alltmer tar makten över Dr Jekyll. Vännerna oroar sig, men kan inte ana hur fasansfull sanningen är... Läsning av denna välkända kortroman var en positiv överraskning, berättelsen har ett djup som inte kommer fram i filmatiseringarna.

2. Frankenstein eller den moderne Prometeus av Mary Shelley är en läsvärd klassiker med ett budskap som känns angeläget än idag. Berättelsen handlar om Victor Frankenstein, en modern, ung vetenskapsman som söker svaret på den största av alla frågor; den om livets uppkomst. Handlingen är spännande, personskildringarna är nyanserade, om än något väl känslosamma, och boken som helhet är ett intressant tidsdokument.

3. Ett intressant tidsdokument är även Dracula av Bram Stoker, en roman som till stor del handlar om dåtidens moderna medier och om ett noggrant registrerande av fakta för att vinna över den otäcke greven. Synen på den goda kvinnan och de hjältemodiga männen är viktoriansk så det förslår, likaså de sublimerade sexscenerna.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Barockens tennismatch

Alvaro Enrigue och Carina Burman avslutar Stockholm Literature med ett samtal om hans bok som bland annat handlar om en tennismatch mellan den italienske konstnären Caravaggios och den spanske poeten de Quevedo. Som sagt, bland annat ...