Bästa kommentaren

Bästa kommentaren på Bokmässan stod faktiskt dottern för: "Vad gör han här? Han är väl ingen bokskrivare?" Dottern pekar förvånat på Björn Ranelid, som är på väg till Bokmässan. Hon har ju bara sett honom i Melodifestivalen...

Styckerskan från Lilla Burma

Styckerskan från Lilla Burma av Håkan Nesser, utgiven av Albert Bonniers förlag, 2012

Ordningen är återställd. Efter besvikelsen över Nessers förra, Himmel över Londen, återtar han med självklarhet och god marginal platsen som Sveriges förnämste deckarförfattare med den senaste, och tyvärr sista, boken om Gunnar Barbarotti. I min recension av den förra Barbarottideckaren, De ensamma, skrev jag att Nesser bara blir bättre och bättre. Och de förväntningarna lever han upp till med Styckerskan från Lilla Burma, i vars text Nessers andliga dimension fördjupas och nyanseras.

I inledningen av boken avlider Barbarottis älskade hustru och han blir som förstenad av sorg. Men Gunnar har nu ansvaret för fem barn och varken den döda hustrun eller Vår Herre tänker låta Barbarotti försumma sina plikter. Barbarotti kämpar på för att försöka hitta sätt att hantera den överväldigande sorgen och så småningom återgår han i tjänst. Chefen Asunander tilldelar Barbarotti ett gammalt fall att nysta i, ett arbete som inledningsvis ser ut att vara mer arbetsprövning än riktigt polisarbete. Men skenet bedrar, fallet visar sig vara mycket intressant och det kommer även att leda Barbarotti framåt i den personliga sorgen. Vid sin sida har han kollegan Backman, som också hon sörjer sin väninna Marianne. Den andra huvudpersonen, Styckerskan Ellen Bjarnebo, har avtjänat sitt straff för mordet på den förste maken, ett dåd som utfördes 1989. 2007 försvann hennes andre make och nu fem år senare börjar Barbarotti att nysta i de båda fallen. Kan man vara säker på att man verkligen vet vad som hände vid någon av tillfällena?

Mer än så tänker jag inte orda om handlingen, läsaren får själv följa hur fallet nystas upp - eller inte. Som vanligt i Nessers romaner får vi höra flera röster berätta och handlingen utspelar sig även parallellt under flera tidsperioder. Nytt i den sista boken om Barbarotti är att Vår Herres röst hörs klarare än tidigare, och även den avlidna Marianne gör vad hon kan för att få kontakt. Det är just Nessers andliga dimension som gör att han inte ens bara skriver fantastiska polisromaner, hans författarskap omfattar så mycket mer. Om jag skulle försöka mig på att beskriva varför jag tycker så mycket om huvudpersonen Barbarotti skulle jag säga att det är för att han är så intelligent samtidigt som han har tillgång till sina känslor. Jag föreställer mig att jag skulle beskriva Håkan Nesser på samma sätt om jag fick möjlighet att träffa honom. Ja, som sagt, jag är riktigt förtjust i Barbarotti och jag kommer att sakna honom.

Sammantaget avslutar Styckerskan från Lilla Burma sviten om Barbarotti på ett fantastiskt sätt. Här finns allt man kan önska sig: fängslande livsöden, nyanserade personporträtt, spännande händelser och samtal med Vår Herre.

Dagens höjdpunkter

Dagens första höjdpunkt på Bokmässan var seminariet Vem är jag? med författarna Johanna Ekström och Felicia Feldt som båda i år gett ut självbiografiska böcker med fokus på deras barndomsfamiljer och litteraturvetaren Ingrid Elam som gett ut en essäbok om hur jaget konstrueras i fiktionen. Möjligen kommer det ett lite mer genomtänkt inlägg om detta senare.

Dagens andra höjdpunkt var att åka Rabalder med dottern på Liseberg. Tänk att det kan vara så kul med små bergbanor :D

Kina i oktober

Det blev inte vare sin Jorden eller Norden runt i år på bloggen, men under oktober ska jag försöka läsa lite kinesiskt. Har ni lust att hänga med? Här är de kinesiska böcker som för närvarande finns med på min Asiatiska lista, som ni kan se saknas den Nobeltippade Mo Yan. Det måste ju åtgärdas. De fetstilade är lästa, böckerna med + efter står olästa i min bokhylla. Någon av dem ska i alla fall bli läst i oktober.

Cao Naiqian - När mörkret faller trängtar mitt hjärta till dig
Dai Sijie - Di-komplexet
Gao Xingjian - En ensam människas bibel +
Han Shaogong - Maqiao +
Hong Ying - Flodens dotter
Jiang Zilong - Häktningen
Jung Chang - Vilda svanar +
Li Rui - Släktgården +
Li Yiyun - De hemlösa +
Ma Jian - Nudelbagaren +
Shen Congwen - Gränsland
Shen Rong - Mitt i livet
Su Tong - Binu och den stora muren
Wei Liang Diane - Jadeögat +
Ying Chen - Stilla +
Yu Hua - En handelsman i blod +
Zhang Jie - Arken

Bokmässan dag 2

Att jag älskar Korparna tror jag står klart för alla som läser min blogg, det var den bästa bok jag läste under fjolåret. Jag fick boken som recex, dessutom signerad av en författare som satt i en monter och såg lite bortglömd ut. I år fick jag ett litet samtal med Bannerhed efter seminariet om hur annorlunda allt är i år, efter det fantastiska mottagandet av Korparna, Augustpriset o s v. Jag pratade också en liten stund med förläggaren Svante Weyler som berättade att han helt enkelt var snabbast att få till ett avtal med Bannerhed, många andra förlag var också intresserade. Det är kul, tycker jag, när de små förlagen får lite välförtjänt uppmärksamhet.

Ett av seminarierna dag två handlade om den exotiska landsbygden och där samtalade Katarina Fägerskiöld, Tomas Bannerhed, Stewe Claeson med moderatorn Annina Rabe. Alla författarna har under senaste året gett ut böcker som utspelar sig på landbygden, jag har bara läst Korparna.

Bannerhed berättar att han flydde landsbygden som ung, men senare återvände och använde sin barndoms miljö i romanen Korparna. Viktig litteratur handlar enligt Bannerhed om utsatthet och man är mer utsatt på landet. Bannerhed beskriver sin roman som ett psykologiskt drama och uttrycker att han ville gestalta den sista bonden. I boken är fadern är offer för traditionens makt. Författarens mål var att skriva en långsam bok som inte skulle drivas av en intrig, utan av språket. Och det lyckades han ju verkligen med, men boken är långt ifrån långsam på ett tråkigt sätt, det finns en nerv i texten som hela tiden pockar på. Bannerhed berättar också att hans idol är Tarjei Vesaas, den norske författare han jämförs med av Stewe Claeson.

Därefter var jag på ett fängslande seminarium om trovärdig fantasi med Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, Maria Turtschaninoff, Lene Kaaberböl och Johanna Lindbäck. Trilogin om Skämmerskans dotter ligger nu i min kundvagn på AdLibris.Men jag klickar inte hem något förrän jag kollat in mässpriserna i morgon :) Engelsforsböckerna har jag ju redan läst och tokhyllat.

Förutom seminarierna har jag idag verkligen taget ett rejält grepp om min rädsla för höjder inklusive att åka högt upp med hiss. Tillsammans med Anna, Bokmania och Mimmimarie (den enda utan hiss/höjdrädsla) försökte jag idag ta mig upp till våning 23 för att käka räkmacka, med blev fast på våning 16 eftersom ingen av oss hade passerkort. Efter lite ångest förstod vi att vi kunde ta oss ner, men ingen annanstans. Trots detta gjorde vi ytterligare ett misslyckat försök. Därefter käkade jag räkmacka på mässgolvet. Ja, det ska kanske sägas att det inte handlade om glashissen, det får ju finnas gränser...