Månadssummering - Januari 2012

Januari blev lite oplanerat en helsvensk läsmånad. Summa summarum blev 10 böcker lästa:

# Strändernas svall - Eyvind Johnson
# Hemsöborna - August Strindberg
# Människohamn - John Ajvide Lindqvist
# Det mest förbjudna - Kerstin Thorvall
# För Lydia - Gun-Britt Sundström
# Quinnan och Dr Dreuf - Mare Kandre
# Öde - Christine Falkenland
# Felicia försvann - Felicia Feldt
# Sex - Sara Villius
# Samtal med Djävulen - Inger Edelfeldt

5 av böckerna hade värmt hyllorna här hemma ett tag, jag är nöjd att ha minskat den jättehögen lite. Hemsöborna och Människohamn lånades på bibblan och lyssnades på. En bok - Felicia försvann - var en recensionsbok. 2 av böckerna var klassiker, 1 var skriven av en Nobelpristagare. Strändernas svall överraskade positivt medan jag blev lite besviken på Människohamn.

Månadens bästa bok var tveklöst Quinnan och Dr Dreuf, jag är så glad att jag äntligen "upptäckt" ett så fantastiskt författarskap. Även Christine Falkenland var en ny bekantskap som föll mig i smaken.

Tematrio - Olästa författare

Hur mycket jag än försöker läsa dyker det hela tiden upp nya författare jag får lust att bekanta mig med. Tack och lov. Denna vecka vill jag därför att ni ska tänka till lite kring vad ni inte har läst, men går och småsuktar efter. Berätta om tre författare ni ännu inte läst, men har lust att läsa!

1. Ivar Lo-Johansson har jag inte läst något av, åtminstone inte vad jag kan komma ihåg. Och jag känner mig ganska säker på att jag skulle uppskatta denne arbetarförfattare, som många andra är så lyriska över. Jag har till och med haft böcker av Ivar Lo i min bokhyllda, ni vet de där som alla lexikonköpande familjer fick. Tyvärr har bland annat Kungsgatan åkt iväg till loppis för länge sedan. Nu skulle jag gärna haft den kvar.

2. Birgitta Trotzig tror jag skulle passa mig. Hon beskrivs ofta som lite svårtillgänglig och skriver om skuldproblematik med religiös botten. Intressant, tycker jag. Högst upp på min önskelista står Dykungens dotter.

3. Och inte har jag lyckats läsa något av Paul Auster heller ännu. Jag påbörjade Dårskaper i Brooklyn i fjol, men hann bara läsa ett par sidor innan det stod klart att Tomas Tranströmer tilldelades Nobelpriset. I all diktyra försvann sedan Auster.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Förintelsen

Det är minnesdag/minneshelg över förintelsens offer, jag vill därför passa på att tipsa om några riktigt läsvärda böcker.

I skuggan av min bror av Uwe Timm är en självbiografisk berättelse om en ung pojke i krigets Tyskland. Den äldre brodern ansluter sig som 18-åring frivilligt till Waffen-SS, han skickas till östfronten, där han blir skadad och senare avlider.  Efter broderns död och tyska rikets fall förändras fadern till en skugga av sitt forna jag. Hemmet i Hamburg har bombats och familjens firma går allt sämre. Modern  och barnen lämnas att försöka hantera sorgen, medan fadern i allt högre grad söker alkoholens lindring. Ett osentimentalt, nyanserat försök att förstå.

Är detta en människa?/Fristen av Primo Levi analyserar hur människan kan förmås att utföra otänkbara handlingar, under vissa betingelser. Författarens beskriver detaljerat en mängd olika situationer där människan ställs inför omöjliga val. Och han berättar om olika strategier att tillskansa sig fördelar och överleva i ett koncentrationsläger.

Bränt barn söker sig till elden av Cordelia Edvardson är en självbiografisk roman om den utvalda flickan Cordelia. Flickans mor är berömd och besatt av sitt konstnärskap. Då raslagarna införs transporteras flickan till Auschwitz, där hon fråntas sin identitet och där hennes personlighet slutligen utplånas. Nu existerar inte längre flickan, endast A 3709. Som överlevande känner kvinnan skuld över att hon aldrig identifierat sig med de judiska offren. Priset för överlevnad är att leva med stark ångest.

Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson handlar om den unga kvinnan Hedvig, som växer upp som tysk medborgare vid tiden för andra världskriget. Hedvig längtar efter att höra till, hon vill vara en del av den grupp lyckliga, glada människor som arbetar för att bygga upp det tredje riket. Romanen skildrar på ett nyanserat sätt svårigheten att skapa en identitet då man befinner sig i en konfliktfylld situation. En engagerande historia om människans behov av delaktighet.

Mannen utan öde av Imre Kertész är den mästerliga berättelsen om en ung pojkes väg till andra världskrigets koncentrationsläger och om hans vistelse där. Författaren håller läsaren i ett järngrepp genom att konsekvent avstå från känslomässiga utsvävningar och genom att mycket detaljerat beskriva hur upplevelserna i ett koncentrationsläger blir en sorts vardag.

Alla var inte mördare: en barndom i Berlin av Michael Degen handlar om den 11-årige Michael och hans mamma som går under jord i Berlin i samband med att invånarna på deras gata plötsligt börjar transporteras bort på lastbilar. Under två år tvingas därefter Michael och modern leva undangömda, medan Gestapos jakt på judar trappas upp och de allierade bombar staden. De erbjuds hjälp av grannar, bekanta, obekanta och till och med av medlemmar i Nazistpartiet. Osentimentalt och tänkvärt.

Varför kom du inte före kriget? av Lizzie Doron handlar om Helena, som överlevde förintelsen och  nu lever som ensamstående förälder i Tel Aviv. De flesta av grannarna bär också på svåra minnen från tiden i Europa, ingen är dock så ensam som Helena. Hennes liv präglas av erfarenheterna från förintelsen, hon lever som om tiden inte existerade. Det förflutna och nuet är ett. Många gånger försöker Helena spåra upp tänkbara släktingar, alltid med samma sorgliga resultat och frågan: Varför kom du inte före kriget? Att växa upp med en så svårt traumatiserad mor gör livet otryggt och oförutsägbart för dottern, samtidigt som moderns kärlek och omsorg tydligt märks i hennes strävan att ge Elisabet en "vanlig" familj och ett "normalt" liv.

Bokbloggen The Curious Case of the Books

Clara på bloggen The Curious Case of the Books läser på Kulturvetarlinjen och har en stor plats i sitt hjärta för barn- och ungdomslitteratur. Likt många andra bokbloggare jag känner (fniss) drabbas hon ofta av ägandebegär när det gäller böcker. På bloggen skriver Clara om böcker som jag inte  känner till så bra, jag har nu i alla fall förstått att jag måste läsa Fahrenheit 451.

Varför läser du?
Varför andas jag? Nej men, ärligt talat, det är bara en naturlig del av mig. Det är självklart något jag finner roligt också, men i ärlighetens namn finns det annat jag tycker är roligt också, som jag skulle kunna göra istället. Och som jag gör istället. Men sedan jag var fyra och lärde mig läsa har det alltid varit jag gör. Ibland mycket och ibland mindre. Att läsa är också, mycket mer än film eller tv-serier att besöka okända platser, dessutom får man föreställa sig så mycket själv.

Vad skulle du ägna dig åt om du inte läste?
Antagligen ha mycket mer plats i mitt hem. Det är böcker överallt. Jag vet inte hur det är med andra bokbloggare men jag gör faktiskt mycket annat än att läsa också. Jag syr och ritar, lagar mat och bakar, jag är ute och kalasar och jag spelar i ett band. Egentligen läser jag nästan bara några timmar efter sängdags och vid bussresor. Det är märkligt nog sällan jag sätter mig ned och läser en bok på eftermiddagen bara sådär.

Berätta lite om dig/din blogg. Varför bloggar du?
Min blogg är väl som många andras, den är inte ens ett år ännu. Innehåller recensioner och tips om böcker och hemsidor av bokig natur, olika böcker jag har fyndat på antikvariat eller liknande, önskelistor och bokomslag. En del musikstycken jag tycker lämpar sig att läsa till, tv-serier och filmer som har anspelning på böcker och sådär. Sådant jag tycker är fint helt enkelt. Den är inte alls speciellt akademisk, för sådan är jag inte som person, trots att jag har studerat litteraturvetenskap i en evighet känns det som. Jag bokbloggar mest för att trots att böcker är ett stort intresse för mig är det inte något jag delar med mina vänner. De är nästan alla musiker, och på sin höjd läser de rockbiografier. Jag ville mest dela med mig om böcker jag tycker om till några som faktiskt också är intresserade.

Favoritbok?
Detta är min värsta fråga. Jag vill inte svara Harry Potter för det är så kliché, men samtidigt vore det högförräderi att inte ens nämna den. Annars älskar jag Solens gyllene äpplen av Ray Bradbury, Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer (kommer dessutom som film snart dessutom), Turkisk konfekt av Jan Wolkers som är omöjlig att få tag på om man inte finkammar antikvariat, Muminserien av Tove Jansson är också strålande, likaså Hungerspels-trilogin av Suzanne Collins. Peter Pan av J.M. Barrie gråter jag alltid floder till och läser minst vartannat år. Alice i underlandet är ett strålande mästerverk. Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst.

Favoritförfattare?
Ray Bradbury utan tvivel. Jag må bara ha läst en bråkdel av hans bibliografi men han gör mig aldrig besviken. Och han har inte bara bra historier att berätta utan också ett fantastiskt språk att göra det med. Jag får alltid ont i hjärtat av hans böcker bara för att det är så pass bra.

Favoritkaraktär?
Jag har alltid gillat Muminpappan, både i bok och serietidningsform. Och Gandalf. Tvillingarna Weasly. Herr och fru Darling i Peter Pan. Aslan. Jag tror jag skulle kunna bli stormförälskad i Ronja Rövardotters pappa Mattis. Återigen skulle jag kunna hålla på hur länge som helst.

Vad får dig att gilla en bok?
Känslan och stämningen främst, och språket såklart. Och det är viktigt att jag känner något när jag läser boken. Man ska bli sådär härligt tom när boken är över för att då har den verkligen betytt något. Och jag gråter gärna till böcker. Eller blir arg, jag minns att när jag läste någon av Vampire Academy-böckerna, antagligen femman eller sexan blev jag så rosenrasande på Dimitri att jag råkade riva sönder en sida när jag vände blad lite för aggressivt. 

Mest överskattade bok?
Varenda jäkla en av Paulo Coelho. Jag. Avskyr. Honom. Han spottar ur sig bok efter bok och folk äter som duvor ur hans händer. Jag vill smälla till folk med ordentliga böcker i huvudet och tvinga dem att läsa ordentlig litteratur istället. Så fort jag ser någon som läser Alkemisten kommer mina kräkreflexer igång. Det värsta är att han i grund och botten har bra historier men han fullkomligt mördar dem med sitt språk och sina underliggande sensmoraler. Ett öga rött är bland de värsta hypeade böcker jag läst också.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit? Varför?
Jag vet inte riktigt, jag är rätt nöjd med att inte ha skrivit mina favoritböcker för annars skulle jag inte kunna läsa dem för första gången. Däremot vill jag själv skriva nya, egna böcker.

Den här författaren vill du ge Nobelpriset?
Ray Bradbury givetvis, men det är väl att hoppas på allt för mycket tyvärr. Annars vill jag nog mest dela ut det till döda författare tyvärr.

Hur väljer du de böcker du läser?
Jag läser i alla fall i största möjliga mån inte baksidetexter eller recensioner innan. Omslag spelar tyvärr en del in, och hur jag föreställer mig att boken skall vara. Mycket går på känsla.

Ditt bästa boktips?
Den illustrerade mannen och Fahrenheit 451 av Bradbury är underbara. Den oändliga historien av Michel Ende är också fantastisk. Tusen och en natt bör man ha läst, även om det bara är en komprimerad version mer anpassad för barn. Alla som läser deckare, vilket det ibland känns som är det enda hela Sverige läser, borde istället läsa böckerna om Ture Sventon.

Quinnan och Dr Dreuf

Quinnan och Dr Dreuf av Mare Kandre, utgiven av Hansson Bok

Den kände kvinnoanalytikern Dr Dreuf på Skoptofiligatan har haft en tröttsam dag när en ny klient anländer. Liksom de flesta av den gode doktorns analysander är den nyanlända bleksiktig och benig och iförd vit fotsid klänning. Dr Dreufs omedelbara, preliminära bedömning noteras, kvinnan befinns ha "nedsatt kvinnofysikalitet, allmän frigiditet och hysterisk somnabulism". Då kvinnan lägger sig på den röda divanen börjar hennes berättelse(r) strömma ur henne, hon berättar om kvinnoöden sedan mänsklighetens urtid. Kvinnan är ångestfylld, hysterisk, utagerande och våldsam under det att hon berättar om kvinnligt lidande i alla dess former. Här finns urkvinnan Eva som frestas, här finns en självspäkande nunna, en våldtagen ung flicka, en kvinna fängslad på ett sinnessjukhus, en för häxeri anklagad kvinna som bränns på bål m m. Styrkan i kvinnan känslor skrämmer t o m den så erfarne Dr Dreuf, dessutom framskymtar det att kvinnan har vetskap om doktorns nesliga misslyckande i romantiska sammanhang.

Quinnan och Dr Dreuf (Freud) gestaltar givetvis den unkna kvinnosyn som präglade psykoanalysen i dess barndom, ofta beskriven i termer av penisavund. Rädslan för kvinnans sexualitet var (och är på vissa håll fortfarande) stor, en kvinna måste tyglas för sitt eget bästa. Och bästa sättet att tygla en kvinna är naturligtvis att se till att hon föder många barn och ägnar sitt liv åt att ta hand om dessa.

Författaren beskriver i detalj doktorns mottagningsrum, här finns framför allt en grotsk samling kvinnodelar i glasburkar. Allt i terapirummet är skevt så att alla analysander som kommer dit genast tappar fotfästet och förleds att lita på ledsagaren/analytikern, en dvärgaktig gubbe som vinglar betänkligt då han befinner sig ute i den vanliga världen.

Quinnan och Dr Dreuf är satirisk och hysteriskt rolig samtidigt som den i detalj skildrar plågsamma övergrepp, tortyr och de mest fruktansvärda situationer man kan föreställa sig. Här finns allt kvinnohat sedan urminnes tider samlat i en text som präglas av lättflyktiga associationer, underfundiga formuleringar, ett egensinnigt uttryckssätt, en helt unik genialisk formuleringskonst och ett rasande tempo.

Det var därför av yttersta vikt för hela civilisationen och varje liten mans fortlevnad att kvinnan till varje pris hölls omedveten om sitt egentliga innehåll,
att det med vilka medel som helst hölls på plats,
hölls nere, tyglades, dödades, förintades
(Dreuf blev oerhört upphetsad när han inom sig upprepade dessa ord alltmedan han långsamt borrade ner pennans stift i papperet).
Han visste att det i denna stund pågick en intensiv forskning i ämnet och att man tids nog med all sannolikhet skulle ha tillgång till ett medel med vilket kvinnans sexualitet skulle kunna upplösas totalt,
en gång för alla... (sidan 45-46)

- En sak ska ni veta fröken,
och det är att kvinnans mest omisskännliga drag är detta att hon aldrig själv vet vad hon innerst inne vill,
hon har i själva verket ingen aning om sina verkliga känslor,
de måste i regel tolkas av en analytiker av mina proportioner för att kvinnan själv inte helt skall dras med av dem, uppslukas, gå sin egen väg och ställa till oreda och fullkomligt kaos ute i den andra civiliserade världen! (sidan 141)

Quinnan och Dr Dreuf är sammantaget en lysande satirisk skildring av kvinnans livsvillkor under århundraden, Mare Kandre påminner om Liv Strömquist - fast utan bilder.