En blandning av gammalt och nytt skulle man kanske kunna kalla bokhögen avbildad ovan, då det skiljer mer än 2000 år mellan verken. Ändå är de intimt förknippade med varandra och en samläsning berikar dem alla.
Den romerske poeten Ovidius Metamorfoser anses vara en av världslitteraturens största klassiker. Författare som Dante, Boccaccio och Shakespeare inspirerades av verket och än idag skapas nya berättelser som utgår från de dramatiska myter Ovidius gestaltade. Min bok är en tolkning av Ingvar Björkeson och innehåller, förutom själva texten, även ett informativt förord, mängder av kommentarer, ett namnregister och en fantastisk sammanfattning av innehållet. Tack för detta! Just sammanfattningen är mkt hjälpsam att ha läst innan man ger sig i kast med själva texten.
I avsnittet Tionde boken i Metamorfoser återfinns den tragiska myten om Orfevs och Eurydike, berättelsen om den skönsjungande maken som lyckas beveka underjordens härskare att låta honom hämta den döda hustrun. Detta beviljas på ett villkor, ett villor som visar sig vara omöjligt att uppfylla.
"Orfevs, rhodopiern, får nu ta emot sin gemål, med ett villkor: att inte vända sig om förrn han lämnat averniska dalar bakom sig; gjorde han det skulle gåvan fråntagas honom. Brant är stigen och höljd i ogenomträngliga töcken som genom tigande trakt de vandrar, upp emot ljuset. Nära den övre världens rand var de redan, då Orfevs, rädd att förlora sin maka på nytt, vände sig om. Strax sjönk hon tillbaka."
I Som ni säkert förstår, av den italienske författaren Claudio Magris, berättar en kvinna, som befinner sig på ett vilohem, om hennes makes behov av henne, om deras kärlek och om deras liv. Hon uttrycker även sin tacksamhet att vilohemmets chef beviljat henne att få lämna vilohemmet, ngt som annars aldrig beviljas. Kvinnans namn är Eurydike. I Magris händer blir myten om Orfevs och Eurydike en av de vackraste kärlekshistorier jag läst. Ömsint skildras parets kärleksakter och människans svårighet att vara ensam.
När Orfevs i Metamorfoser misslyckats med att hämta Eurydike från underjorden är han otröstlig och väljer att leva sitt liv utan kvinnligt sällskap. I stället ägnar han sig åt att dikta om kärlek, en kärlek som ofta slutar i tragik. Förr eller senare. En sådan berättelse är den om kung Pygmalion. Kungen är upprörd över verkliga kvinnors osedlighet och skulpterar i stället en kvinna av elfenben. Pygmalion offrar och ber till Venus som beviljar hans önskan och låter skulpturen få liv.
"Skökornas skamlösa liv hade upprört Pygmalions hjärta, han kände avsmak och harm inför alla de synder naturen nedlagt i kvinnans själ, och därför levde han ogift och ville ej dela bädd med någon. Men han var konstnär och hade mejslat med mästerlig hand en bild av en kvinna, formad i snövitt elfenben, av en fulländad skönhet som denna jord aldrig sett; och han tändes av kärlek till verket."
Galatea av Madeline Miller är en tolkning av berättelsen om Pygmalion och hans perfekta kvinnoskapelse, en tolkning där inte skapelsen förblir lydig och ödmjuk. Det är härligt befriande att läsa Millers ursinniga uppgörelse med tanken på den perfekta, ljuva och rodnande jungfrun. Millers Galatea är urstark, intelligent och hämndlysten, precis som de flesta som levt i förnedring. LÄS!
