Tematrio - Parrelationer

Jag har varit ute och rest i helgen (hej, Skåne) och sträckläste Tiden det tar av Hanne Ørstavik. Denna inspirerar till temat parrelation (de måste så klart inte alls bestå av man/kvinna bara för att jag har det i mina exempel). Berätta om tre "starka" romaner som handlar om parrelationer.

1. Tiden det tar av Hanne Ørstavik handlar om Signe som nyligen flyttat till landet med barn och man. När julen nalkas kommer hennes föräldrar på besök för att bjuda på julkalas. Efter att ha läst Signes skildring av föräldrarnas relation och sin egen uppväxt är det lätt att förstå hennes panik inför att bli indragen i familjesystemet igen. En mästerlig skildring av trasiga människors relationer.

2. s/y Glädjen har nyligen getts ut som ljudbok på Storytel, jag undrar om jag ska våga mig på en omläsning. Det är många år sedan jag med stigande klaustrofobisk fasa läste läste denna ruggiga berättelse. Den håller säkert än i dag, men jag vet inte om jag orkar genom den en gång till. Starka känslor utlovas.

3. Just nu lyssnar jag på Negas Nasehs De fördrivna. Hittills har texten mestadels handlar om parets relation och om svårigheterna som kan uppstå i samband med oro för ett litet barn. Nasehs förra roman Under all denna vinter skildrade relationen mellan mor och dotter på ett suggestivt sätt.

"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Vi behöver nya namn - Jorden Runt V

Darling växer upp i kåkstaden Paradise i Harare, Zimbabwe efter att familjens (och alla andras) hem förstörts. Darling tillbringar dagarna tillsammans med sina kompisar Chipo, Sbho, Gudvet, Horungen och Stine. Hungern, våldet och fattigdomen finns alltid närvarande, barnen ägnar sig åt att stjäla det de behöver och de leker krigsinspirerade lekar. Ingen skola finns och inga föräldrar är närvarande i barnens liv. Darlings pappa har försvunnit, han har inte synts till sedan han började arbeta i Sydafrika. Vita biståndsarbetare dyker upp då och då med saker som behövs och med krimskrams, då gäller det att bete sig som det förväntas. Darling drömmer om att flytta till sin moster i ”Detrångtmishigan” (Detroit, Michigan) USA, men när väl denna dröm går i uppfyllelse visar det sig inte vara så lätt att anpassa sig till en ny tillvaro.

Romanen är uppdelad i två delar, den ena utspelar sig i Zimbabwe och den andra i USA. Språket är enkelt och naket, det passar den unga berättarrösten perfekt. Allt skildras på ett naturligt, självklart sätt, även de händelser som skakar om läsaren rejält. Darling lever i den värld hon lever i, den är för henne den enda tänkbara. Fast drömmen om något annat finns, något annat diffust och långt borta. Trots de nattsvarta inslagen i berättelsen om Darlings liv finns här en enkelhet och en svart humor som gör att man som läsare orkar ta till sig texten. I delen där Darling lever i exil förändras tonfallet, nu finns inte längre något hopp om en enkel lösning någon annanstans, nu när hon är i drömmarnas land blir sorgen och längtan tydligare. Nu har också en ny sorts utsatthet och ett utanförskap tagit plats i Darlings liv.

Kapitel 10 handlar om hur människorna ger sig av från sina hemländer, detta kapitel på 1½ sida skulle jag egentligen vilja citera i sin helhet. Här kommer i alla fall ett utvalt stycke:

"Se på landets barn som ger sig av i drivor, lämnar sitt eget land med blödande sår på kroppen och djup bestörtning i ansiktet och blod i hjärtat och hunger i magen och sorg i stegen. De lämnar kvar sina mödrar och fäder och barn, lämnar sina navelsträngar under jorden, lämnar förfädernas ben i jorden, lämnar allt som gör dem till dem och det de är, de ger sig av och lämnar allt eftersom det inte längre går att stanna. De kommer aldrig att bli sig själva igen för man kan inte bli sig själv igen när man väl har lämnat den och det man är, det går helt enkelt inte att bli sig själv då."

Sammantaget är Vi behöver nya namn en oerhört naken skildring av ett våldsutsatt, fattigt land och ett liv i exil, sett med ett barns ögon.

VI BEHÖVER NYA NAMN
Författare: NoViolet Bulawayo
Översättare: Niclas Hval
Förlag: Wahlström & Widstand (2014)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Ingrid, Bak, bok, mat, Anna

Tematrio - Kungligheter

Nej, jag är inte rojalist, men icke desto mindre är temat denna vecka kungligheter. Om det bär er emot (eller helt enkelt är för svårt får ni gärna komplettera med statschefer, borgmästare o s v). Ni behöver ju heller inte hålla er i den s k kallade verkligheten om ni inte vill.

1. Jag läser just nu massor av romaner om Henrik VIII, ni vet han med alla fruarna. Den bästa romasviten är naturligtvis Hilary Mantels Wolf Hall, men även Philippa Gregorys romaner om Boleynfamiljen är läsvärda.

2. Kejsarinnan Orkidé av Anchee Min handlar om Kinas sista kejsarinna. Jag var i ärlighets namn inte särskilt imponerad av den här romanen, men den handlar i alla fall om en kunglighet.

3. Konungens återkomst är tredje delen i den fantastiska trilogin Sagan om Ringen. Och vilken kung!

"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Läsuppdatering

Det är ovanligt tyst på bloggen, här kommer en liten uppdatering. Jag har mycket att göra med att ta hand om min mammas hem och jag är ibland förlamad av sorg. Jag läser dock en hel del som vanligt, men har svårt att ta mig för att skriva.

I vår Jorden Runt-utmaning har jag läst två afrikanska romaner, True Murder av Yaba Badoe och Vi behöver nya namn av NoViolet Bulawayo. Någon form av recension kommer inom kort.

Dottern har börjat läsa mer och mer. Hennes favoritförfattare just nu är Ingelin Angerborn. Hon är faktiskt en favorit hos mig också, jag har nyligen läst en av hennes äldre böcker: Rum 213. Hu så spännande! Dottern ska blogga om den på sin blogg Drakungens blogg, besök henne gärna.

Min fantastiska väninna Elena Ferrante

När jag kontaktade Norstedts för att be om recensionsböcker ur vårens katalog funderande jag länge på en dansk eller en finsk författare. Men sedan bestämde jag mig för att satsa på en italiensk, med föreställningen att kanske inte så många andra skulle skriva om just den boken. Nu i efterhand kan jag se att jag borde skaffat lite mer förkunskap om den där, för mig, okända italienska författaren. När det närmade sig boksläpp och det stod klart för mig att det var en bästsäljare blev jag lite orolig; jag brukar ju rätt ofta ha svårt att se dessa böckers storhet. Men så blev det inte i fallet med Min fantastiska väninna; här vill jag bara instämma i hyllningskören. Vilken fantastisk bok detta är, hur ska jag kunna vänta på de kommande delarna?!

Romanen inleds i relativ nutid då Elena och Lila hunnit bli i sextioårsåldern. Lila är spårlöst försvunnen och hennes son söker henne hos barndomskamraten Elena, som flyttat norrut till Turin. Men Lila har aldrig besökt Elena där, hon har aldrig velat lämna Neapel. Lila har dock inte bara försvunnit, hon tycks vara som utplånad från jordens yta; alla minnen, foton o s v av henne är borta. Det är så typiskt Lila att alltid överdriva, tänker Elena och fast besluten att inte låta Lila vinna denna gång sätter hon sig vid datorn för att berätta deras historia, in i minsta detalj.

Elena Greco och Lila Cerrullo växer upp i Neapels fattigkvarter på 50-talet och blir vänner för livet. Landet präglas fortfarande av krigstidens nöd och våldet finns överallt. Barn och kvinnor slås av männen i familjen, camorran lurar i det fördolda, fiendskap mellan familjer ärvs i generationer och barnens väg är utstakad från början. Fast det finns undantag. Lila och Elena lär känna varandra i första klass och de blir snabbt oskiljaktiga. Lila är en bråkstake, men en oerhört begåvad sådan. Hon har lärt sig läsa själv och kan alltid mest. Ändå är det inte hon utan Elena som får möjlighet att studera vidare.

Romanen myllrar av människor, familjer, händelser och relationer. Inledningsvis finns en personförteckning, vilket är tur, det är lätt att blanda ihop alla namn och smeknamn. Texten är enkel och målande, jag kan se vissa scener framför mig och tänker att denna romansvit skulle bli en fantastisk TV-serie.

Det är så klart svårt att inte jämföra Min fantastiska väninna med romanen Stål av Silvia Avallone. Båda är italienska och bara det lockar till jämförelse, jag har inte läst så många italienska författare. Båda skildrar dessutom unga flickor som växer upp i ett mycket tydligt patriarkalt samhälle där utsatthet, våld och fattigdom präglar vardagen. Den största likheten ligger dock i författarnas förmåga att gestalta de unga flickornas relation till varandra och deras sökande/skapande av en identitet. Ferrante gestaltar på ett lysande sätt rivaliteten mellan Lila och Elena, en rivalitet som ofta handlar om kunskap, läsande och självständighet. Lila är på många sätt centrum i Elenas liv, hon är den Elena jämför sig med, den hon önskar efterlikna, men också den hon måste särskilja sig från.

Sammantaget är Min fantastiska väninna en suverän uppväxtskildring, en fängslande roman om två unga flickors relation till varandra. Romanen är värd alla lovord som skrivits om den och har ni missat den är det bara att följa länkarna nedan eller att knata iväg till biblioteket.

MIN FANTASTISKA VÄNINNA
Författare: Elena Ferrante
Översättare: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts (2016)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Bokmania, Kulturkollo