Novellkalendern 10 – Axolotl

Julio Cortázar tillhör den generation latinamerikanska författare som slog igenom på 1960-talet och kom att kallas el boom (dit hör även t. ex. Mario Vargas Llosa och Gabriel García Márquez). Cortázar är känd för sina noveller där surrealistiska, absurda och ibland skrämmande element smyger sig in i vardagen. Novellen Axolotl är ett perfekt exempel på detta.

"Förr grubblade jag mycket över axolotln. Jag gick och tittade på dem i akvariet i Jardin des Plantes och där kunde jag stanna i timtal och betrakta dem, iaktta deras deras orörlighet, deras ofattbart tröga rörelser. Numera är jag själv en axolotl."

Så inleder Cortázar sin mest berömda novell, Axolotl. Omedelbart associerar jag till Kafkas inledning av Förvandlingen, hans berömda novell om en metamorfos. Även Axolotl handlar om en metamorfos, en förvandling så skickligt gestaltad att jag själv måste kontrollera att mina händer är mänskliga och att inga gälar vuxit ut under läsningen.

Mycket kortfattat handlar denna novell om en man som varje dag besöker akvariet för att titta på axolotlarna, han fascineras av dem och ser stora likheter mellan människan och axolotln. På någon nivå uppstår ett band mellan mannen och axolotln, ett band som till slut blir så starkt att mannen förvandlas till en axolotl och tar plats i akvariet. Förvandlingen och förhållandet mellan olika positioner i tid och rum förstärks av bytet av tempus från dåtid till nutid.

Axolotl är en existentiell novell som kan analyseras och tolkas i evighet utifrån teman som identitet, dissociation och människans uråldriga skräck inför att inte kunna röra sig och att inte kunna förmedla sig. Men Axolotl är framför allt en text att uppleva, läs den och låt känslan krypa under huden på dig. Ja, Axolotl kan nog kallas både svår och konstig, men den är så kort att jag hoppas att många vågar prova den ändå. Läs och låt dig uppslukas (fast förbli gärna mänsklig ;)

Världsbokdagen 2022

Idag firar vi återigen Världsbokdagen, jag ägnar mig åt att läsa lite italienskt och brittiskt. Nedan har jag försökt välja några favoriter från stora delar av världen.

Allt går sönder av Chinua Achebe (Nigeria) skildrar hur den traditionella stamkulturen slås sönder av de vitas kolonisation. Vi får följa en man som inte förmår anpassa sig till de nya villkoren och som därmed är dömd att gå under. Det här är en fantastisk, osentimental skildring av en dödsdömd kultur och ett nyanserat porträtt av en rigid, härsklysten man. Lättläst och intressant.

Agaat av Marlene van Niekerk (Sydafrika) handlar om den vita lantbrukarhustrun Milla och den svarta tjänstekvinnan Agaat. Romanen gestaltar den sydafrikanska historien utifrån en kvinnligt perspektiv i en tid då allt förändras. Vi får lära känna Milla och Agaat i det tidiga 60-talets apartheid och får därefter följa deras historia fram till romanens nutid 1996 då Milla är helt förlamad och totalt beroende av Agaat. Fängslande berättelse, lagom utmanande berättarteknik och ett suveränt, knappt språk.

Människornas jord av P A Toer (Indonesien) utspelar sig under 1890-talet då pojken Minke växer upp i en privilegierad familj och studerar vid det holländska gymnasiet. Där anammar han en europeisk livssyn, men när kärleken drabbar Minke blir skillnaden mellan kolonisatör och infödd tydlig. Realism, spänning och kärlek samt en nyanserad skildring av Indonesiens historia.

Huvudpersonerna i Vi kom över havet av Julie Otsuka (Japan) är många, det de har gemensamt är att de reser över havet från Japan till USA för att gifta sig. Alla har de lämnat sina hem, sannolikt för gott. En del är rädda, andra är förväntansfulla. En del har erfarenhet och förstår vad som väntar dem, andra är mycket unga och oskuldsfulla. För många blir livet inte alls som de tänkt sig. På ett poetiskt, rytmiskt språk gestaltar författaren kvinnornas upplevelser av sorg, längtan, utanförskap och ensamhet.

Midnattsbarnen av Salman Rushdie (Indien) är en allegori över Indiens och Pakistans historia skriven i magisk realistisk stil. Romanen är en färgsprakande, fantasifull skröna fylld av underfundiga personbeskrivningar, dråpliga händelser och ett djupt allvar under all prakt. Författaren uppvisar en infallsrikedom av sällan skådat slag, och en enorm berättarglädje. Sensuellt, brutalt och vackert.

Lolita av Vladimir Nabokov (Ryssland) handlar i korthet om Humbert Humberts sökande efter sexuell tillfredsställelse. Romanen består av Humberts dagboksanteckningar från fängelset, där han sitter i väntan på en mordrättegång. Han skriver för att rättfärdiga sig och hans skönmålningar och falsifikationer är makalösa. Detta är ett fantastiskt inträngande porträtt av en pedofil, skriven på ett underbart språk.

I Förvandlingen av Franz Kafka (Tjeckien) vaknar Greger Samsa en morgon och upptäcker att han förvandlats till en insekt. Huvudpersonen och läsaren fångas omedelbart i en surrealistisk drömkänsla, där man inte vet vad som är verkligt. Den absurda berättelsen framförs i lättläst, saklig ton. Detta är en fantastisk novell om människans utsatthet, familjens sammanbrott och om samhällelig stigmatisering. Är du lönsam, lilla kryp?

Öster om Eden av John Steinbeck (USA) är en fängslande släktsaga om två familjer, vars öden griper in i varandra under flera generationer. Det är också en hisnande berättelse om kärlek och hat, om gott och ont. Språket är härligt och personbeskrivningarna är genialiska. Genom berättelsen löper som en röd tråd författarens tankar om människans fria vilja. Det här är en av de bästa skildringarna av Amerika!

Älskade är Toni Morrisons (USA) mest kända roman och den skildrar det brutala slaveriet i sydstaterna. Den svarta kvinnan Sethe bor med sin tonårsdotter Denver i ett hemsökt hus i Ohio. Inbördeskriget är slut och slavarna har befriats. Men Sethe förtärs av skuld och längtan efter den döda dottern Beloved, som kommer tillbaks till modern på olika sätt. Språket är poetiskt och vackert och handlingen förs framåt via tillbaka- och sidoblickar och drömliknande sekvenser.

Tant Theodora av Patrick White (Australien) är ett personporträtt av en människa som aldrig lyckas passa in i samhället eller nå fram till andra människor på djupet. Under barndomen avvisas hon konstant av modern, i ungdomen gifter sig den man hon hyser intresse för med systern och i medelåldern förlorar Theodora till slut helt kontakten med verkligheten. Fantastiskt språk!

Andarnas hus av Isabel Allende (Chile) handlar om en udda familjs öden under flera generationer. Vi får möta den koleriske Esteban, den klärvoajanta Clara och deras barn och barnbarn i en helt underbar latinamerikansk skröna som utspelar sig mot bakgrund av landets politiska situation. Härlig blandning av realism och magi, berättarglädje och fängslande personporträtt.

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez (Colombia) är en släktkrönika som utspelar sig i  den lilla fiktiva byn Macondo, en isolerad by i Colombias träskmark. Här får vi följa familjen Buendías liv och leverne under hundra år, hundra år som präglas av ensamhet och utanförskap. Blandningen av realism och magi gör Hundra år av ensamhet till en stor läsupplevelse. 

TBT och omläsning av Andarnas hus

Att läsa om en favoritroman är alltid riskabelt och kanske är det ännu mer vanskligt att lyssna på den som ljudbok. Men när det gäller Andarnas hus av Isabel Allende kan man vara lugn. Jag lyssnade på den i uppläsning av Gunilla Nyroos på Storytel och kan bara slå fast att detta fortfarande är en av de bästa romaner jag någonsin läst. Som återblick denna torsdag kommer här min recension från 2010.

Andarnas hus är en släktkrönika som spänner över flera generationer och utspelar sig i Chile, från 1900-talets början fram till militärkuppen 1973. Vi får höra flera personer berätta om familjen Trueba, urfadern Esteban, dotterdottern Alba och en allvetande berättarröst. Esteban är en maktfullkomlig, kolerisk, konservativ man som tillhör den chilenska överklassen, jordägarna. Han gifter sig med den klärvoajanta Clara och de får tre barn tillsammans. Estebans relation till Clara och barnen präglas av främlingskap och konflikter, han kan inte acceptera barnens vänsterorientering och solidaritet med de egendomslösa. I samband med militärkuppen tvingas dock Esteban att omvärdera sin tidigare inställning.

Andarnas hus innehåller en härlig blandning av realism och magi, fantasirikedom och färgstarka personporträtt. Berättelsen böljar fram, handlingen fängslar omedelbart och kontrasten mellan burlesk humor och plågsamt realistiska beskrivningar gör denna roman till ett mästerverk. Man pendlar mellan skratt och gråt under läsningen och man önskar att boken aldrig ska ta slut. Själv upplever jag de magiska inslagen som mjuka, fluffiga moln, som gör att jag står ut med att läsa om tortyrkammare och övervåld. Om de magiska inslagen säger författaren själv:

"Det var på den tiden då den mänskliga naturens dolda krafter och den gudomliga humorn fungerade ohejdade och åstadkom ett tillstånd av kris och förskräckelse för fysikens och logikens lagar." 

Författaren målar med svepande penseldrag och välfyllda penslar personer, som var och en har en unik personlighet. Esteban, Clara, Blanca och Alba är karaktärer man inte glömmer i första taget. Om Estebans syster Férula kan man läsa denna underbara beskrivning:

"Hon hade inget utrymme för små bekymmer, obetydligt groll, förtäckt avund, barmhärtighetsgärningar, färglös tillgivenhet, älskvärd artighet eller vardagliga hänsyn. Hon var en av de varelser som är skapta för en enda stor kärlek, för överdrivet hat, för apokalyptisk hämnd och för den mest sublima heroism, men hon kunde inte förverkliga sin romantiska kallelse utan hennes liv förflöt banalt och grått, instängd i ett sjukrum, med besök i eländiga hyreskaserner och med sinnrika bikter där denna stora, yppiga kvinna med hett blod, skapad för moderskap, för överflöd, handling och glöd sakta gick förlorad." 

Att vi får höra flera röster berätta om familjens liv gör berättelsen nyansrik och mer realistisk. Som läsare får man emellanåt små vinkar om vad som kommer att hända i framtiden, vilken leder till att man blir än mer nyfiken. Språket är vackert, meningarna vindlar fram och kräver att man låter sig svepas med.

Trots att romanen uppenbarligen handlar verkliga händelser och personer, som president Allende och general Pinochet, nämns de aldrig vid namn. Det här gör berättelsen mer allmängiltig och tidlös. Samtidigt finns här detaljerade beskrivningar av händelser, som ägt rum; jordbävningen, militärkuppen och begravningen av poeten Pablo Neruda är några av dem.

Kort sagt är Andarnas hus en helt underbar latinamerikansk skröna, som utspelar sig mot bakgrund av landets våldsamma politiska situation. Här finns en lockande blandning av realism och magi, fantasirik berättarglädje och fängslande personporträtt. Andarnas hus är en av de bästa romaner jag läst - någonsin.

ANDARNAS HUS
Författare: Isabel Allende
Översättare: Lena Anér Melin
Uppläsare: Gunilla Nyroos (Storytel)
Förlag: Norstedts (2017)
Köp: Adlibris, Bokus

Novell #11 Axolotl

Det kanske är att tänja lite väl mycket på temat att kalla detta en novell med en huvudperson som har ett husdjur, men då tänjer jag väl då för världens bästa novell Axolotl av Julio Cortázar måste ju bara med i utmaningen  Läs en novell II. Jag har läst den tre gånger under det gångna året.

"Förr grubblade jag mycket över axolotln. Jag gick och tittade på dem i akvariet i Jardin des Plantes och där kunde jag stanna i timtal och betrakta dem, iaktta deras deras orörlighet, deras ofattbart tröga rörelser. Numera är jag själv en axolotl."

Så inleder Julio Cortázar sin mest berömda novell Axolotl. Omedelbart associerar jag till Kafkas inledning av Förvandlingen, hans berömda novell om en metamorfos. Även Axolotl handlar om en metamorfos, en förvandling så skickligt gestaltad att jag själv måste kontrollera att mina händer är mänskliga och att inga gälar vuxit ut under läsningen.

Mycket kortfattat handlar denna novell om en man som varje dag besöker akvariet för att titta på axolotlarna, han fascineras av dem och ser stora likheter mellan människan och axolotln. På någon nivå uppstår ett band mellan mannen och axolotln ett band som till slut blir så starkt att mannen förvandlas till en axolotl och tar plats i akvariet. Förvandlingen och förhållandet mellan olika positioner i tid och rum förstärks av bytet av tempus från dåtid till nutid.

Det närmaste jag kan komma mannens upplevelse är mitt möte med orangutangen Zoey i somras, jag blev då stående hos henne en evighet och hade svårt att slita mig därifrån. Så lika vi var. Men jag gick därifrån som mig själv och jag tror nog att Zoey också fortfarande är en orangutang. Fascinationen och upplevelsen av likhet och kontakt påminner dock om det mannen (och axolotln?) upplever.

Axolotl är en existentiell novell som kan analyseras och tolkas i evighet utifrån teman som identitet, dissociation och människans uråldriga skräck inför att inte kunna röra sig och att inte kunna förmedla sig. Men Axolotl är framför allt en text att uppleva, läs den och låt känslan krypa under huden på er. Ja, Axolotl kan nog kallas både svår och konstig, men den är så kort att jag hoppas att många vågar prova den ändå. Läs och låt er uppslukas (fast förbli gärna mänskliga).

AXOLOTL
Författare: Julio Cortázar
Översättare: Jan Sjögren
Förlag: Modernista (2015)
Köp: Adlibris, Bokus

Axolotl - Jorden Runt V

"Förr grubblade jag mycket över axolotln. Jag gick och tittade på dem i akvariet i Jardin des Plantes och där kunde jag stanna i timtal och betrakta dem, iaktta deras deras orörlighet, deras ofattbart tröga rörelser. Numera är jag själv en axolotl."

Så inleder Julio Cortázar sin mest berömda novell Axolotl. Omedelbart associerar jag till Kafkas inledning av Förvandlingen, hans berömda novell om en metamorfos. Även Axolotl handlar om en metamorfos, en förvandling så skickligt gestaltad att jag själv måste kontrollera att mina händer är mänskliga och att inga gälar vuxit ut under läsningen.

Mycket kortfattat handlar denna novell om en man som varje dag besöker akvariet för att titta på axolotlarna, han fascineras av dem och ser stora likheter mellan människan och axolotln. På någon nivå uppstår ett band mellan mannen och axolotln ett band som till slut blir så starkt att mannen förvandlas till en axolotl och tar plats i akvariet. Förvandlingen och förhållandet mellan olika positioner i tid och rum förstärks av bytet av tempus från dåtid till nutid.

Det närmaste jag kan komma mannens upplevelse är mitt möte med orangutangen Zoey i somras, jag blev då stående hos henne en evighet och hade svårt att slita mig därifrån. Så lika vi var. Men jag gick därifrån som mig själv och jag tror nog att Zoey också fortfarande är en orangutang. Fascinationen och upplevelsen av likhet och kontakt påminner dock om det mannen (och axolotln?) upplever.

Axolotl är en existentiell novell som kan analyseras och tolkas i evighet utifrån teman som identitet, dissociation och människans uråldriga skräck inför att inte kunna röra sig och att inte kunna förmedla sig. Men Axolotl är framför allt en text att uppleva, läs den och låt känslan krypa under huden på er. Ja, Axolotl kan nog kallas både svår och konstig, men den är så kort att jag hoppas att många vågar prova den ändå. Läs och låt er uppslukas (fast förbli gärna mänskliga).

AXOLOTL
Författare: Julio Cortázar
Översättare: Jan Sjögren
Förlag: Modernista (2015)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Bokmania

Kaptenens verser av Pablo Neruda - Jorden Runt V

Pablo Neruda 1904 - 1972 var en chilensk poet, författare, diplomat och politiker. Han anses vara en av de viktigaste poeterna under 1900-talet och hans skrev i en mängd olika stilar. 1971 erhöll Neruda Nobelpriset i litteratur "för en poesi, som med verkan av en naturkraft levandegör en världsdels öden och drömmar". Priset var kontroversiellt p g a Nerudas politiska aktivitet (han var bland annat senator för Chiles kommunistiska parti och tvingades att bo en del av sitt liv i exil).

Pablo Nerudas berömda kärleksdikter, Kaptenens verser, skrevs när han bodde på Capri på 50-talet. (Detta måste ju ha skett under den tid min favoritfilm Il Postino utspelar sig, Neruda har där en viktig roll). Eftersom dikterna i Kaptenes verser riktar sig till Nerudas älskarinna (sedermera tredje hustru) gavs de från början ut anonymt.

Det är mycket svårt för mig att skriva så mycket om själva dikterna, jag kan inte relatera till dem. Precis som Fiktiviteter skriver är det så mycket "tillbedjan och skönhet" i texterna att det är svårt för mig att ta dem riktigt på allvar. Min upplaga innehåller däremot erotiska naturbilder som jag tycker är fantastiska.

Men det måste ju finnas något mer hos Neruda, tänker jag och börjar googla. Jag hittar snabbt till Jenny Wrangborgs blogg och blir inspirerad att läsa några dikter lite mer noga. Den finns ju där, den glimmar till - aktivismen - den som gör dikterna till mer än "bara" individualistiska kärleksyttringar. Här kommer ett exempel i engelsk översättning:

"The Flag"

Stand up with me.

No one would like
more than I to stay
on the pillow where your eyelids
try to shut out the world for me.
There too I whould like
to let my blood sleep
surrounding your sweetness.

But stand up,
you, stand upp,
but stand up with me
and let us go off together
to fight face to face
against the devil's webs,
against the system that distributes hunger,
against organized misery.

Let's go,
and you, my star, next to me,
newborn from my own clay,
you will have found the hidden spring
and in the midst of the fire you will be
next to me,
with your wild eyes,
raising my flag.

Jag kommer nog att försöka läsa mer Neruda, delar av Canto General är jag nyfiken på. Det här inlägget avslutar jag med det för många av oss mest välkända Neruda-citatet, orden som upprepades gång på gång efter tragedin på Utøya: "Ni kan döda alla våra rosor, men aldrig hindra våren".

KAPTENENS VERSER
Författare: Pablo Neruda
Översättare: Lasse Söderberg
Fotograf: Georg Oddner
Förlag: Bra Lyrik/Bra Böcker (1984)

En bön för de stulna - Jorden Runt V

En bön för de stulna handlar om den unga flickan Ladydi, som växer upp på mexikanska landsbygden i en kultur präglad av drogkarteller och åsikten att kvinnor är varor man kan hantera hur som helst. Därför gäller det för mödrarna att dölja döttrarnas skönhet, de förfular deras ansikten med smink, missfärgar deras tänder och ser till att hålla dem gömda när knarkkartellens bilar kommer. I byn finns inga män kvar, de har övergivit sina familjer för ett liv i drogernas värld. Eller för att arbeta i USA. Kvinnorna kämpar för att överleva och för att beskydda sina döttrar. Vackra flickor är villebråd och en dag kommer bilen till Ladydis by.

Inför skrivandet av En bön för de stulna ägnade Jennifer Clement många år åt att intervjua unga kvinnor som utnyttjats sexuellt, blivit fängslade eller blivit slavar under skulder. Oändligt många unga kvinnor i Mexico har fallit offer för knarkkartellerna. På landbygden gräver familjerna gropar för att de unga flickorna ska kunna gömma sig när knarkkartellernas bilar kommer. I städerna stjäls flickor på öppen gata. Hela Mexiko är fyllt av gömda kvinnor. Och av stulna kvinnor.

Texten är brutalt realistisk, känslomässigt återhållsam och den har en poetisk prägel som gör att man som läsare kan njuta av att läsa om vedervärdiga händelser. Ladydis berättelse känns som en hård knytnäve i solarplexus, man tappar andan och vrider sig för att undkomma. Ändå kan man inte sluta läsa. Clement gestaltar inte kvinnorna som hjälplösa offer, hon skildrar också deras sammanhållning som ger dem styrka att fortsätta kämpa mot alla odds.

Sammantaget är En bön för de stulna ett omskakande dokument som vittnar om unga kvinnors utsatthet, maktlöshet och hjälplöshet i ett korrumperat system.

Läs gärna författarens egen beskrivning av romanen och av situationen i Mexiko.

EN BÖN FÖR DE STULNA
Författare: Jennifer Clement
Översättare: Niclas Hval
Förlag: Albert Bonniers (2015)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Feministbiblioteket, Bokhora

Jorden Runt V - Amerika

Avresedags! Har ni packat allt? Jag har beställt Kaptenens verser på Bokbörsen och har en del av de andra böckerna i min bokhylla. Vi åker alltså västerut först och anländer någon destination i Amerika i morgon. Jag har läst en del av texterna sedan tidigare, men har inte skrivit om dem. Den här månaden hoppas jag att kunna presentera mina tankar kring de flesta av dem. I slutet av månaden skapar jag ett inlägg där ni kan läka till era inlägg. Hoppas att ni får ett givande resestopp! Här kommer korta presentationer av böckerna som jag lånat av förlagen. Vilka är ni mest sugna att läsa?

En bön för de stulna - Jennifer Clement (Mexico)
En bön för de stulna är berättelsen om Ladydi Garcia Martínez. Hon bor på mexikanska landsbygden, på en liten kulle, omgärdad av drogkarteller som odlar opium på fälten runt omkring, illegal invandring och ett polisväsende som inte går att lita på. Hennes hem är en by nära det som en gång i tiden var ett glamoröst Acapulco. Livet är tufft för Ladydi och de andra flickorna i byn. Mödrarna är hårdhudade men livrädda och papporna har rymt. Ständigt får de alla vara på sin vakt, ett grymt hot om kidnappning hänger över dem. Och en dag händer det. En kraftfull bil med knarkkartellens män beordrar den vackraste lilla flickan in i bilen och lämnar byn. Ladydis berättelse är inspirerad av en verklighet som gäller för många flickor och kvinnor i dagens Mexiko men som inte många känner till. En värld där flickor försöker likna pojkar så länge det är möjligt för att inte kidnappas och säljas, och där polisen är lika farliga att kontakta som de kriminella. En rakbladsvass och djupt berörande roman skildrat med ett vackert och poetiskt språk.

Hägern - Lise Tremblay (Kanada)
I en sjö i Quebec flyter fåglar fulla med hagelammunition. En gammal man sorterar foton och tänker tillbaka på sin ungdoms by. En sommargäst observerar hänfört älgjaktens intåg i byn. Vem sköt gubben Lefebvre? En kvinna ger sig iväg, som så många andra före henne, en kvinna stannar kvar. En kvinna beslutar sig för att dö innan vintern kommer. I Lise Tremblays Hägern möts fem personer som alla har någon koppling till en namnlös by i det fransktalande Quebec. Fem novelliknande kapitel på karg prosa skapar en suggestiv påträngande stämning och pekar på såväl den kanadensiska som den svenska landsbygdens eviga dilemma: avfolkning, turismens nödvändighet för byns fortlevnad, längtan bort och misstänksamhet mellan bybor och sommargäster. En misstänksamhet där byborna och de fågelskådande och älgjagande gästernas innersta tankar blottas i brytpunkten mellan desperation och viljan att bevara. När Hägern utkom i Kanada aktualiserade den en diskussion om förhållandet mellan stad och landsbygd. Den belönades med ett flertal priser som Grand prix du livre de Montréal och Prix des libraires du Québec. 

Jag har det rätt bekvämt, men skulle kunna ha det lite bekvämare - Lydia Davis (USA)
"Under all den här smutsen är golvet faktiskt väldigt rent." I gränslandet mellan noveller och poesi har Lydia Davis mutat in en helt egen plats, och anses i dag som en av giganterna i USA. Vissa av hennes berättelser består av en enda rad, medan andra spänner över ett tiotal sidor. I den finslipade prosan framträder en författare med skarp blick, torr humor och stor nyfikenhet. Hennes texter är bedrägligt enkla och fulla med sprängkraft. Att läsa Lydia Davis är att gå på upptäcktsfärd - det är en uppfriskande upplevelse. 

Hausfrau - Jill Alexander Essbaum - (USA)
En Madame Bovary för 2000-talet om äktenskap, sex, otrohet och moral. ANNA VAR EN GOD HUSTRU, FÖR DET MESTA... Amerikanskan Anna Benz bor med sin schweiziske make och sina tre barn i en välbärgad förort till Zürich. På ytan är hennes liv perfekt, men inuti håller hon på att gå sönder. Hon är känslomässigt avstängd från sin omgivning och har svårt att nå fram till sin distanserade man. För att dämpa sin känsla av tomhet börjar hon gå i jungiansk terapi och inleder flera otrohetsaffärer. Men ingenting hjälper och obevekligen styrs hon mot katastrofen. Med knivskarpa precision är Jill Alexanders Essbaums debutroman en omskakande berättelse om äktenskap, otrohet, sex och de gränser vi är beredda att gå över för att nå fram till oss själva. Det är ett psykologiskt porträtt av en kvinna som försöker bryta sig loss från sitt instängda liv. Hennes desperation och förtvivlan leder henne över moraliska gränser och när hon väl har korsat dem upptäcker hon att det inte någon återvändo.

Kaptenens verser - Pablo Neruda (Chile)
Nerudas berömda kärleksdikter, som skrevs under hans tid på Capri på 50-talet. Neruda vistades där med den kvinna som senare skulle bli hans tredje hustru, Matilde. Eftersom han vid denna tid fortfarande var gift med sin andra livskamrat, Delia, gav han ut boken anonymt och i en privat lyxupplaga på ett förlag i Italien. Det dröjde inte länge förrän lyrikkännare anade sig till vem som skrivit dikterna, men Neruda gav inte ut dem i eget namn förrän 1962. 

År 1971 fick Pablo Neruda motta nobelpriset i litteratur med motiveringen "för en poesi, som med verkan av en naturkraft levandegör en världsdels öden och drömmar".

Axolotl - Julio Cortázar (Argentina)
Axolotl av Julio Cortázar har kallats 1900-talets bästa novell. Om en man som varje dag besöker ett akvarium för att se det uråldriga havsdjuret axolotln simma; så pass upptagen av det att läsaren till sist inte vet inifrån vilket skinn novellen berättas: mannens eller axolotlns. Ursprungligen publicerad 1952, i den Buenos Aires-baserade tidskriften Literaria. Senare inkluderad i novellsamlingen Slut på leken [Final del juego, 1956]. 


Julio Cortázar [1914-1984] är den mest berömde argentinske författaren vid sidan av Jorge Luis Borges. Hör till den generation latinamerikanska författare som kallats el boom (med peruanen Mario Vargas Llosa, colombianen Gabriel García Marquez och mexikanen Carlos Fuentes). Bland dessa var Cortázar den mest experimentelle, inte minst genom romanen Hoppa hage. Han var också gruppens obestridde mästare i novellgenren.

Farväl Gabriel García Márquez

Gabriel García Márquez avled under gårdagen i sitt hem i Mexico City efter en lång tids kamp mot sjukdom. García Márquez var kanske mest känd för sin stil - den magiska realismen - och för att han satte Latinamerika på litteraturkartan. Hans fantastiska roman Hundra år av ensamhet är - efter Bibeln - den mest sålda boken på spanska någonsin. Och det är en magnifik roman jag verkligen gärna vill rekommendera. Och det vill mina läsare också. I en strikt ovetenskaplig undersökning (2009) utsågs just Hundra år av ensamhet till den mest populära boken skriven av en Nobelpristagare.

García Márquez skrev också Kärlek i kolerans tid, en roman jag bara sett filmatiserad. Jag tror att den skulle passa mig. Men García Márquez skrev inte bara i det stora formatet, han skrev också fantastiska noveller och kortromaner. Jag har bland annat läst Översten får inga brev och den tycker jag är helt fantastisk. Översten får inga brev skildrar en korrumperad värld, där de som har ser till att få mer, på bekostnad av de som inget har. Författaren beskriver här skam och fattigdom, men också  obändigt hopp och ett värdigt sätt att leva.

Under morgonen har jag surfat runt en del och läst om García Márquez så nu har jag fått lov att skriva upp en bok till på min önskelista. Krönika om ett förebådat dödsfall framhålls på flera ställen som en av författarens mest intressanta böcker utifrån sin konstruktion. Hoppas att den nu ges ut i nytryck.

Läs gärna mer i SvD.

Vansinnesläkaren

Vansinnesläkaren av Machado de Assis, utgiven av Alhambra, 1994, översättning av Jens Nordenhök

Den store läkaren Simão Bacamarte återvänder till sitt hemland Brasilien efter många års studier i Portugal. "Vetenskapen, sade han till Majestätet, är mitt enda kall". I hemstaden Itaguaí väljer han sig en frisk hustru, utan stor fägring, för att hon ska skänka honom friska barn. Detta sker dock tyvärr inte, trots läkarens alla försök att få hustrun att äta rätt diet. Vetenskapen läker dock sorgen över de uteblivna ättlingarna och Bacamarte beslutar sig för att ägna sig åt den sanne läkarens mest värdiga kall - själens hälsa. Oförtröttligt arbetar Bacamarte för sin sak och lyckas till slut får tillstånd att göra något man tidigare aldrig hört talas om - att samla alla dårar i samma hus i syfte att vetenskapligt undersöka vansinnet. Frågan är ju bara vem som är vansinnig och vem som inte är det.

Machade de Assis skrev denna, tyvärr ännu så aktuella, kortroman under 1880-talet, under en tidsperiod då psykiatrin och psykoanalysen växte fram som vetenskaper. Magnetisörer och hypnotisörer förevisade patienter på scen, Strindberg besökte Charcot i Salpêtrière och studerade hysteriska kvinnor. Liks verklighetens förebilder ägnade sig Bacamarte åt att kategorisera utifrån olika symtom och framför allt åt att göra en distinktion mellan de vansinniga och de "friska".

Berättelsen om dårarna i det Gröna huset är en tragikomisk satir, en lättläst, underhållande skröna som innehåller ett bråddjup av allvar. För manin att etikettera och "sjukförklara" har definitivt inte avtagit under de 130 år som förflutit sedan Vansinnesläkaren skrevs. Idag är det neuropsykiatriska paradigmet förhärskande och barns, ungdomars och vuxnas beteenden förklaras ofta i mycket förenklande termer. Det vore på tiden att någon skrev en motsvarighet till Vansinnesläkaren om dagens sjukförklarande, medikaliserade psykiatri.

Jorden Runt IV - Amerika

Det är hög tid att dra vidare. Denna sista reseetapp innehåller ett par klassiker och en barnbok från USA samt två något mer surrealistiska böcker från Sydamerika. Hoppas att något faller er i smaken. Som vanligt skriver jag ett inlägg i slutet av månaden där jag vill att ni ska posta era länkar.


Neil Gaiman - Coraline (USA)

Coraline är en modern klassiker inom fantasy. Den har ibland jämförts med Alice i underlandet. Den lilla flickan Coraline och hennes föräldrar flyttar in i ett konstigt hus. Där bor miss Spink och miss Forcible, en gammal som tränar en muscirkus ingen får se. Och så finns en dörr som kanske inte leder någonstans. Men när Coraline tittar efter hamnar hon i en spegelvärld. där träffar hon en kvinna som presenterar sig som hennes "andra mamma". Hon vill att Coraline ska stanna... för evigt. Neil Gaimans ungdomsbok förtrollar och skrämmer läsare i alla åldrar.


F Scott Fitzgerald - Det sällsamma fallet Benjamin Button (USA)

F. Scott Fitzgerald hör till en av 1900-talets största amerikanska författare och hans roman Den store Gatsby är ständigt aktuell. I novellen Det sällsamma fallet Benjamin Button ger oss Fitzgerald en fascinerande historia om Benjamin Button, som lever ett bokstavligen bakvänt liv. Novellen publicerades första gången 1922 och har inte funnits på svenska tidigare, även om nog många är bekanta med den surrealistiska berättelsen genom regissören David Finchers film från 2008.


Sylvia Plath - Glaskupan (USA)

År 1953 vinner 19-åriga Esther Greenwood en tävling där priset är en månads vistelse i New York i en damtidnings regi. Den unga flickan ser klarögt på den mondäna värld hon hamnar i och beskriver träffande de evenemang hon får bevista och de människor hon möter. Hemkomsten till det sommarvarma Boston blir en chock. Esther får veta att hon inte har kommit in på den författarkurs hon sökt till. Hon gör ett självmordsförsök och förs till mentalsjukhus. En lång kamp mellan hennes framgångsrika dagsljusjag och hennes ångestfyllda nattjag har börjat. Glaskupan som bara i Sverige tryckt i över 100 000 exemplar, har blivit en hel generations kultbok. Den kom första gången på svenska 1974.


Machado de Assis - Vansinnesläkaren (Brasilien)

Den nyutexaminerade doktorn och vetenskapsmannen Simão Bacamarte kommer tillbaka till sin lilla födelstad Itaguaí för att där hänge sig åt den medicinska vetenskapen. Han börjar sortera stadens befolkning i "sjuka" och "kloka" och startar en anstalt för behandling av stadens "dårar", där så småningom majoriteten av det lilla samhällets befolkning sitter inlåst - allt för samhällets bästa.

Vansinnesläkaren kan betraktas antingen som en kortroman eller en lång novell. Berättelsen skildrar vad en blind vetenskapstro kan leda till och väcker frågor om vem som är klok, vem som är vansinnig och om vem som har makt i samhället. Den är en både tragisk och komisk satirisk berättelse om psykiatrin som vetenskap under 1800-talet, samtidigt som jämförelser kan göras med t ex maktsituationen i diktaturer världen över.


Jorge Luis Borges - Fiktioner (Argentina)

En klassisk, epokgörande modern spanskspråkigamerikansk bok. Nu för första gången på svenska i komplett skick. "Jag har mötet mellan en spegel och en encyklopedi att tacka för upptäckten av Uqbar", skriver Jorge Luis Borges om det dittills okända landet i "Tlön, Uqbar, Orbis Tertius" som ingår i hans klassiska samling Fiktioner från 1944. Med hjälp av sin litterära uppfinning, den fiktiva essän, skapar Borges en till synes oändligt utförlig text på ett par sidor bara. Borges som i svensk översättning alltid antologiserats sönder presenteras nu på svenska med en av sina originalböcker. 

Andarnas hus - 40 år efteråt

Inspirerad av Bokmania vill jag också idag fokusera på att minnas offren för militärkuppen i Chile, som ägde rum 11 september 1973.

Andarnas hus av Isabel Allende

Andarnas hus är en släktkrönika som spänner över flera generationer och utspelar sig i Chile, från 1900-talets början fram till militärkuppen 1973. Vi får höra flera personer berätta om familjen Trueba, urfadern Esteban, dotterdottern Alba och en allvetande berättarröst. Esteban är en maktfullkomlig, kolerisk, konservativ man som tillhör den chilenska överklassen, jordägarna. Han gifter sig med den klärvoajanta Clara och de får tre barn tillsammans. Estebans relation till Clara och barnen präglas av främlingsskap och konflikter, han kan inte acceptera barnens vänsterorientering och solidaritet med de egendomslösa. I samband med militärkuppen tvingas dock Esteban att omvärdera sin tidigare inställning.

Andarnas hus innehåller en härlig blandning av realism och magi, fantasirikedom och färgstarka personporträtt. Berättelsen böljar fram, handlingen fängslar omedelbart och kontrasten mellan burlesk humor och plågsamt realistiska beskrivningar gör denna roman till ett mästerverk. Man pendlar mellan skratt och gråt under läsningen och man önskar att boken aldrig ska ta slut. Själv upplever jag de magiska inslagen som mjuka, fluffiga moln, som gör att jag står ut med att läsa om tortyrkammare och övervåld. Om de magiska inslagen säger författaren själv:

"Det var på den tiden då den mänskliga naturens dolda krafter och den gudomliga humorn fungerade ohejdade och åstadkom ett tillstånd av kris och förskräckelse för fysikens och logikens lagar." (sidan 238)

Författaren målar med svepande penseldrag och välfyllda penslar personer, som var och en har en unik personlighet. Esteban, Clara, Blanca och Alba är karaktärer man inte glömmer i första taget. Om Estebans syster Férula kan man läsa denna underbara beskrivning:

"Hon hade inget utrymme för små bekymmer, obetydligt groll, förtäckt avund, barmhärtighetsgärningar, färglös tillgivenhet, älskvärd artighet eller vardagliga hänsyn. Hon var en av de varelser som är skapta för en enda stor kärlek, för överdrivet hat, för apokalyptisk hämnd och för den mest sublima heroism, men hon kunde inte förverkliga sin romantiska kallelse utan hennes liv förflöt banalt och grått, instängd i ett sjukrum, med besök i eländiga hyreskaserner och med sinnrika bikter där denna stora, yppiga kvinna med hett blod, skapad för moderskap, för överflöd, handling och glöd sakta gick förlorad." (sidan 101)

Att vi får höra flera röster berätta om familjens liv gör berättelsen nyansrik och mer realistisk. Som läsare får man emellanåt små vinkar om vad som kommer att hända i framtiden, vilken leder till att man blir än mer nyfiken. Språket är vackert, meningarna vindlar fram och kräver att man låter sig svepas med.

Trots att romanen uppenbarligen handlar verkliga händelser och personer, som president Allende och general Pinochet, nämns de aldrig vid namn. Det här gör berättelsen mer allmängiltig och tidlös. Samtidigt finns här detaljerade beskrivningar av händelser, som ägt rum; jordbävningen, militärkuppen och begravningen av poeten Pablo Neruda är några av dem.

Kort sagt är Andarnas hus en helt underbar latinamerikansk skröna, som utspelar sig mot bakgrund av landets våldsamma politiska situation. Här finns en lockande blandning av realism och magi, fantasirik berättarglädje och fängslande personporträtt. Andarnas hus är en av de bästa romaner jag läst - någonsin.

Brasilien 2014

Det blir sambatoner på Bokmässan 2014 med ett brasilianskt tema. För mig är Brasilien fotboll och samba. Men litteratur? Vad har jag läst av någon brasiliansk författare, tro? Jag har försökt läsa Paolo Coelhos Vid floden Piedra satt jag mig ned och grät, men har inget positivt att säga om denna typ att pseudo-andlig litteratur. Många positiva saker kan man i stället säga om den enda övriga brasilianska författare jag läst - Clarice Lispector. Jag har hittills bara läst den underbara Stjärnans ögonblick, men innan 2014 ska jag väl hinna med något mer. Har ni några bra tips på brasilianska författare?

Gabriela Mistral

Gabriela Mistral (1889-1957) erhöll Nobelpriset 1945 med motiveringen: "för den av mäktig känsla inspirerade lyrik, som gjort hennes diktarnamn till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella strävanden". Mistral är känd för sin finstämda, men språkligt avancerade, lyrik och hennes svenske uttolkare Hjalmar Gullberg kallar henne ”det ställföreträdande moderskapets diktarinna”.  Moderskapstemat visar sig tydligt Mistrals många vaggvisor, barnrim och sånglekar.

Mistral började skriva poesi efter en passionerad kärleksaffär med en man som begick självmord. Hon arbetade som skollärare i en liten stad i Chile tills hennes lyrik gjorde henne berömd. Därefter hade hon olika uppdrag inom skolväsendet samt även som chilensk konsul i Neapel, Madrid och Lisabon.

Jag har bara läst en enda dikt av Mistral och det kan jag tycka är lite väl lite för att kunna säga att jag läst henne. Men den dikten har jag å andra sidan läst både på spanska och svenska och studerat skillnaderna mellan originalet och översättningen. Och ja skillnaden mellan original och tolkning/översättning är stor, men även i översättning är dikten helt underbar.

VAGGSÅNG

Nu vaggar mitt hav sina vågor
vid dyningens eviga dån.
Jag lyssnar till vågornas kärlek
och vaggar min son.

I sädesfälten går vinden
och vaggar nattliga strån.
Jag lyssnar till vindarnas kärlek
och vaggar min son.

Gud vaggar de ändlösa världar,
som tystnaden kommer ifrån.
Jag känner hans hand i mörkret
och vaggar min son.

Hundra år av ensamhet

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez

Hundra år av ensamhet är en släktkrönika som utspelar sig i  den lilla byn Macondo, en isolerad by i Colombias träskmark. Här får vi följa familjen Buendías liv och leverne under hundra år, hundra år som präglas av ensamhet och utanförskap.  Byns grundare och folkets ledare, José Arcadio Buendía, intresserar sig för magi, uppfinningar och vetenskap, men lyckas aldrig riktigt med sina företag. Han slutar sina dagar fastbunden under en kastanj, mumlandes på latin. Även efter döden fortsätter den förste José Arcadio att delta i familjens liv på ett påtagligt sätt. Urmodern Ursula åldras mycket långsamt och blir långt över hundra år. Hon håller familjen samman och tar hand om alla ättlingar till sönerna, som på olika sätt hamnar i hennes hus. Den ene sonen, överste Aureliano Buendía, ägnar sitt liv åt att leda det ena upproret efter det andra mot den konservativa regeringen. De efterföljande ättlingarna få alla namn efter José Arcadio och Aureliano och på många sätt tycks allas liv vara en upprepning av de föregåendes.

I romanen trängs den ena färgstarka personligheten med den andra. Här finns inga personer som är "lagom", de har alla olika extrema karaktärsdrag. Kvinnorna är ofta undersköna, egensinniga och ovilliga att ge sig hän åt kärlekens fröjder. Eller så ger de sig fullständigt hän och förlorar allt. Männen är starka, krigiska och ofta våldsamma. Dessutom får många av männen fixa idéer, som de aldrig kan släppa. Gemensamt för både männen och kvinnorna är oförmågan att uppleva närhet. De ägnar sig ofta åt något "kall" i stället för att bilda familj och leva i gemenskap med andra.

Det är blandningen av realism och magi som gör Hundra år av ensamhet till en stor läsupplevelse. Berättelsen kryddas med spöken, flygande mattor och odödlighet. Tiden tycks stå still i Macondo och människorna tycks mer vara förlängningar av varandra än unika identiteter. Realistisk är dock den del av berättelsen som handlar om hur det allsmäktiga banankompaniet tar över allt i byn och lämnar den skövlad. Detta är berättelsen om byns, Colombias och latinamerikas tragiska öde.

Texten i romanen flyter fram över sidorna och översvämmar läsaren. Meningarna är ofta långa och kräver läsarens fullständiga uppmärksamhet. Stämningen i romanen är både humoristisk och vemodig, det här är en roman som kan läsas på olika sätt. Motsatserna präglar både språk och handling, här finns magi och realism, sorg och humor, skapande och destruktivitet, kärlek och ensamhet. Framför allt finns här en stor, tung ensamhet.

Sammantaget är Hundra år av ensamhet en helt unik berättelse, som förmedlar starka känslor. Den rekommenderas varmt.

Andra som läst och skrivit om boken är Nobelprisprojektet, The Book Pond.

Intertextualitet

Älska intertextualitet! När en författare mitt i en text refererar till en annan text, som jag läst, känner jag mig så delaktig på något sätt. Här finns ett igenkännandets glädje och en upplevelse av att stå författaren nära. Smart grepp, naturligtvis. Senast drabbades jag av denna glädje när jag ungefär i mitten av Hundra år av ensamhet (har tyvärr "slarvat bort" sidan) hittar en referens till Översten får inga brev - båda av Gabriel García Márquez. 

För överigt har jag nu läst halva Hundra år av ensamhet och jag tycker att den är fantastisk. Mer om detta kommer senare.

Maryse Condé i Babel

Gårdagens Babel var som vanligt fantastiskt bra och höjdpunkten var naturligtvis samtalet med Maryse Condé. Jag blev så nyfiken på hennes senaste bok, Tills vattnet stiger, men borde kanske först läsa ut de två olästa jag redan har i bokhyllan - Segu och Desirada. Jag har läst och fascinerats av en av hennes romaner, Färden genom mangroven, en repris av min recension kommer i slutet av inlägget.

Under intervjun i Babel uttrycker sig Maryse Condé så fint kring vikten av att infoga magi och hopp i berättelser:

"Det var ett sätt att få läsaren att drömma. De avsnitten är fulla av magi och fantasi. Om man berättar en historia utan vare sig magi eller fantasi är det en dålig historia. Man har ... en plikt att i samma berättelse blanda det som är mycket sorgligt och det hoppfulla, fantasin... Det tycker jag är nyckeln till en bra och intressant bok."

Tankeväckande är också Maryse Condés tankegångar kring identitet och hur man uppfattas av andra där hon menar att ingen annan kan definiera vem man är, men att det är positivt att man uppfattas olika av olika människor och i olika situationer. Som psykolog är jag naturligtvis mycket intresserad av diskussioner kring hur en individ skapar sin identitet och på vilket sätt andras uppfattningar påverkar självbilden. Jag skulle gärna vilja veta mer om hur en människa med Maryse Condés bakgrund ser på detta.

Färden genom mangroven

Främlingen Francis Sancher hittas en dag död, med ansiktet nertryckt i leran inne i regnskogen, strax utanför den lilla byn Rivière au Sel på Guadaloupe. Ingen är förvånad att han gått döden till mötes i förtid, han var avskydd av många. Och älskad av några. Francis Sancher hade "allt slags blod i kroppen", det sades i byn att han var rik, själv sade han att han var förbannad och han brukade förutspå att han skulle gå en tidig död till mötes. Romanens handling utspelar sig under en natt, när byborna samlas till likvaka. I tur och ordning får vi höra de olika byborna berätta om sina liv och om den roll Francis Sancher spelat för dem. När alla till slut berättat framstår främlingen dock fortfarande som en gåta.

I romanen får vi lära känna många av byns invånare och vi får följa en del av dem flera generationer bakåt i tiden. Fram träder ett samhälle med stor misstänksamhet och främlingsfientlighet, ett samhälle som präglas av tro på övernaturliga krafter och högst realistisk kolonisation. Berättelsen är mångfacetterad, dramatisk och fängslande. Kärlek och hat bor sida vid sida, hierarkierna är tydliga och de flesta är överens om att blod inte bör blandas.

Naturens dofter tränger ut ur texten och bladen i boken krullar sig av fukten i regnskogen. Naturelementen i miljön skildras detaljerat, vilket verkligen ger berättelsen en exotisk prägel; men den skulle lika gärna kunnat utspela sig i en liten svensk bruksort.

Bokens strukturella uppbyggnad är intressant och lyfter berättelsen lite extra. Varje kapitel är berättat av en av invånarna, utifrån dennes högst personliga perspektiv. Författarens språkliga briljans kommer till uttryck genom alla olika personer hon ger röst åt. Ibland är meningarna svindlande vackra och poetiska, ibland är språket korthugget och "obildat".

Maryse Condé nämns ofta som Nobelpriskandidat och jag skulle gärna vilja se henne motta detta pris. Det skulle vara högst välförtjänt.

Sammanfattning - Sydamerika

Dags för en ny samling länkar till de som ännu tappert hänger med på Jorden Runt-resan. Denna gång var det på vippen att inte ens jag själv hann läsa något. Som vanligt får ni gärna underlätta för mig genom att posta länkarna till era inlägg i kommentarerna till det här inlägget. Hoppas ni haft ett bra resstopp, jag ser fram emot att ta del av allas upplevelser. Glöm inte att besöka, läsa och kommentera hos varandra.

Om En historia om läsning har följande resenärer skrivit:
Mimmimaries böcker och annat
Tankar från mitt fönster

Om Annie John har följande resenärer skrivit:
Lyrans Noblesser
Mimmimaries böcker och annat
Violens boksida
Tankar från mitt fönster

Om Tant Julia och författaren har följande resenärer skrivit:

Om andra intressanta böcker från området:
Bokstödet

Vänligen puffa på mig om jag missat någon.

Annie John

Annie John av Jamaica Kincaid, utgiven av Bokförlaget Tranan, 2010

Annie John är en självbiografisk berättelse om en flickans väg från beroendets barndom till vuxenvärldens självständighet. Annie växer upp på Antigua som enda barn till en äldre, relativt frånvarande far och en ung dyrkad mor. Relationen till modern tycks vara överhettad och i grunden ambivalent. I tonåren revolterar Annie, hon börjar hata sin mor intensivt och hon drömmer om att rymma hemifrån. Samtidigt som hon agerar ut vissa delar av sina känslor, t ex i romantiserade relationer med väninnor, är hon fortfarande en lydig, duktig elev på ytan.

Annie John är en mycket komplicerad person, som det inte varken är lätt att förstå eller tycka om. I boken framkommer inte någon förklaring till Annies starka känslor inför modern och inte heller är det lätt att förstå vad som orsakar att hon så totalt ändrar syn på modern. Som psykolog med psykodynamisk/anknytningsteoretisk bakgrund väcks många funderingar kring hur den tidiga relationen mellan modern och barnet såg ut. Karaktäriserades relation av otrygghet och ambivalens redan från början? Fick inte barnet existera som en individ på egna villkor, blev hon i stället en förlängning av modern? Var den tidiga idealiseringen av modern ett resultat av att modern inte fanns emotionellt tillgänglig? Fanns det någon tidig separation eller något trauma som kan förklara Annies senare uteckling? Många frågor har den här boken lämnat efter sig hos mig, men få svar. Trots, eller kanske på grund av, detta var läsningen av Annie John en mycket intressant upplevelse, som verkligen väckt min nyfikenhet på författaren.

Det här är en berättelse man kan betrakta utifrån olika utgångspunkter, ibland läggs vikten vid mor-dotter-relationen, ibland betonas samhällsperspektiv som kolonisation och migration och ibland fokuserar man på huvudpersonens sexuella identitet. För min del var det helt klart relationen mellan Annie och modern som dominerade intrycket. Under barndomsåren levde flickan i en mycket tät relation till modern och marken rämnar för henne då modern en dag markerar att flickan inte kan fortsätta vara en kopia av henne själv, genom att neka flickan en klänning i samma tyg som modern.

Berättelsen om Annie är omedelbart fängslande, den berör mig och får mig att fundera över flickans inre. Texten är avskalad och lättläst. Boken är skriven i kapitel som emellanåt känns fristående. Beror glappen i berättelsen på bristfällig textredigering eller är stilen ett medvetet grepp för att förstärka intrycket av avbrott i Annie Johns emotionella utveckling? Som kontrast till dessa glapp skildras vissa scener så tydligt att barnets smärta väller ut ur boken. Sammantaget är Annie John en fascinerande berättelse man bär med sig under lång tid, läsning rekommenderas.

Gabriella Håkansson på DN har skrivit en mycket läsvärd recension, andra bokbloggare som läst Annie John är Mimmimaries böcker och annat, Besattheten, Violens boksida.

Jorden Runt i Sydamerika

Oj då, jag har nästan glömt min egen utmaning. September är ju Bokmässemånad och läsningen har det blivit lite si och så med. Nu har jag faktiskt i alla fall läst en av månadens reseböcker, Annie John av Jamaica Kincaid. Jag tyckte om den här romanen även om jag emellanåt kände att jag inte förstod mig på huvudpersonen. Jag ska verkligen försöka skriva ner mina tankar innan månaden är slut.

Hur går det för er andra i Sydamerika?