En smakbit ur Kärlek och tro

Det snöar och snöar fastän jag och grannen planerat trädgårdsarbete. Nu är jag riktigt less på detta!

Söndag betyder som vanligt att det är dags att hänga med på utmaningen "En smakebit på søndag", som administreras av Astrid Terese på bloggen Betraktninger. Många bokbloggare deltar och delar varje vecka ett avsnitt ur valfri bok. Utan spoilers, såklart! Det här är ett kul sätt att få tips. 

Lyssnar just nu på Kärlek och tro av bangladeshfödda Monica Ali. Romanen handlar om möten och krockar då två människor från olika kulturer planerar att gifta sig. 

"I familjen Ghorami talade man inte om sex. Om TV:n stod på och en passionerad kyss hotade det kyska, kardemummadoftande hemmet, avbröts den hastigt av ett tryck på den svarta fjärrkontrollen.
...
Numera, vid tjugosex års ålder, visste Yasmin allt om sex. Människokroppens mysterier var för länge sedan avslöjade. Hon hade legat med tre män och var förlovad med den tredje i ordningen, en läkarkollega på S:t Barnabys sjukhus.
...
Men Harriet Sangster hotade att införa - hade redan infört - begreppet sex i familjen Ghorami, och henne kunde man inte neutralisera med ett knapptryck på fjärrkontrollen. Vad skulle hända om hon, som vid Yasmins första besök på Primrose Hill, insisterade på att visa sin samling av indisk erotika?"

Marigold och Rose

Den amerikanska poeten Louise Glück tilldelades Nobelpriset 2020 med motiveringen: "För hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell." Hon har tidigare gett ut flera diktsamlingar, Vild iris står oläst i min bokhylla, men med berättelsen Marigold och Rose debuterar hon som prosaförfattare. Eftersom jag inte läst författarens lyrik kan jag inte göra några jämförelser mellan de olika typerna av text, däremot kan jag med lätthet slå fast att språket i Marigold och Rose är helt unikt. 

Berättelsen om tvillingarna utspelar sig under deras första levnadsår, ett år när man är medveten i stunden, ett år när man lär sig en massa saker om sig själv och den närmaste omgivningen. Jag har arbetat som psykolog med särskilt intresse för den tidiga utvecklingen under många år. En av mina favoritböcker är Ett litet barns dagbok av spädbarnsforskaren Daniel N. Stern. Stern var en av första som påvisade det lilla barnets förmågor redan från tidigt ålder, tidigare trodde man att barnet var tämligen omedvetet. Utifrån det här perspektivet har jag läst Marigold och Rose och fascinerats över författarens förmåga att, genom lite mer fantasifulla gestaltningar, beskriva ett litet barns begynnande medvetande. Texten är lättläst, exakt och ganska gullig, men saknar på intet sätt djup.

Huvudpersonerna är ganska olika varandra och ägnar en del tid åt att fundera över detta. De speglar sig i varandras och föräldrarnas ögon och lär sig saker om sig själva. Och om andra. Marigold  förstår tidigt att det är Rose som är den duktiga flickan. Själv har Marigold t ex svårt att dricka ur muggen utan att söla. Marigold tycker om djur för att de inte dömer en, hon är en svårare baby och har ärvt den judiska skuldkänslan av sin pappa. Men hon är uppfinningsrik och skriver en bok i sitt huvud. Rose är sällskaplig och har ett självförtroende som är främmande för Marigold. Rose har lätt att lita på människor och lever i nuet. Marigold tänker att hon själv har ett längre perspektiv. Under året utvecklas flickorna och deras förmågor att tänka, minnas, uppfatta tid och uppleva förluster. 

I Marigold och Rose gestaltas hur flickorna skapar bilder av sig själv i relation till andra, hur de så att säga medskapar sig själva, i ett sammanhang. Idag pratas om hjärnan i en mängd sammanhang och ofta får man intrycket att hjärnan är en permanent/oföränderlig förutsättning för hur vi utvecklas. Inget skulle kunna vara mer fel. Vi föds med föränderliga förutsättningar, med en hjärna som kan utvecklas på en mängd olika sätt, beroende på vad vi möts av under vårt första år. Trygga relationer påverkar hjärnas utveckling på nervcellsnivå, likaså gör otrygga omständigheter. Vikten av att få erfarenheter tillsammans med andra, erfarenheter som blir byggstenar i självbilden, skildras på ett humoristiskt, nyanserat sätt i Marigold och Rose.

Sammantaget är berättelsen om Marigold och Rose en underhållande betraktelse över existensens ursprung.

MARIGOLD OCH ROSE

Författare: Louise Glück

Översättare: Jonas Brun

Förlag: Rámus (2023)

Litteratur jorden runt

Dags att ta upp målsättningen att läsa författare från många delar av världen. Har kollat mina listor över lästa böcker och identifierat författare från 75 olika länder. Det tyckte jag lät mycket, tills jag insåg att det finns 195 olika länder! Men många av dessa kommer inte att bli lästa eftersom det inte finns översatta, relevanta texter. Det skulle dock vara kul att komma upp i 100 i alla fall, vi får se hur det går.

Nedan är en lista över mina lästa författare/verk. Den ursprungliga listan hittade jag hos Feministbiblioteket, som verkar ha läst något från alla länder!

Tips på författare/böcker från saknade länder mottages tacksamt!

Alla världens länder

Afghanistan: Atiq Rahimi - Jord och aska 

Albanien: Ismaïl Kadaré – Aprils frusna blommor

Algeriet: Assia Djebar – Sultanbrudens skugga 

Angola: Ondjaki – Ynari – flickan med de fem flätorna 

Antigua och Barbuda: Jamaica Kincaid – Annie John

Argentina: Julio Cortázar – Axolotl 

Australien: Patrick White – Tant Theodora 

Azerbajdzjan: Olga Grjasnowa – Ryssar är såna som gillar björkar 

Belarus: Svetlana Aleksijevitj – Kriget har inget kvinnligt ansikte

Belgien: Madeleine Bourdouxhe - Gilles kvinna

Bosnien och Hercegovina: Fausta Marianovic - Sista kulan sparar jag åt grannen

Brasilien: Machado de Assis – Vansinnesläkaren 

Chile: Isabell Allende – Andarnas hus 

Colombia: Gabriel García Márquez - Översten får inga brev

Danmark: Jesper Wung-Sung - Kvinna sedd bakifrån

Egypten: Nawal el Saadawi – Revolutionsskrivarna

Elfenbenskusten: Veronique Tadjo – Drottning Pokou 

Etiopien: Maaza Mengiste – Under lejonets blick

Finland: Märta Tikkanen – Århundradets kärlekssaga

Frankrike: Simone de Beauvior – Misstag i Moskva

Ghana: Ama Ata Aidoo – Förändringar – en kärlekshistoria 

Grekland: Sapfo – Dikter och fragment 

Indien: Arundhati Roy – De små tingens Gud

Indonesien: Pramoedya Ananta Toer – Människornas jord

Iran: Shahrnush Parsipur – Kvinnor utan män 

Irland: Samuel Beckett - I väntan på Godot

Island: Halldór Laxness - Salka Valka

Israel: Amos Oz - Judas

Italien: Siliva Avallone – Stål

Japan: Kenzaburo Oe - Mardrömmen

Kamerun: Léonora Miano – Sorgsna själar

Kanada: Margaret Atwood - Alias Grace

Kenya: Ngũgĩ wa Thiong'o - En blomma av blod

Kina: Mo Yan - Vitlöksballaderna

Lettland: Nora Ikstena - Modersmjölken

Libanon: Vénus Khoury-Ghata - Sju stenar till den otrogna hustrun 

Malaysia: Rani Manicka – Rismodern 

Marocko: Fatima Mernissi - Drömmar om frihet

Mauritius: Natacha Appanah - Den siste brodern

Mexiko: David Toscana - Den sista läsaren

Nederländerna: Anne Frank – Anne Franks dagbok 

Nigeria: Chinua Achebe - Allt går sönder 

Nordkorea: Park YeonMi - För att kunna leva

Norge: Sigrid Undset – Kristin Lavransdotter 

Nya Zeeland: Janet Frame – Mot ännu en sommar

Pakistan: Moshin Hamid - Den ovillige fundamentalisten 

Palestina: Suad Amiry - Sharon och min svärmor

Peru: Mario Vargas Llosa – Den stygga flickans rackartyg

Polen: Wisława Szymborska - Här

Portugal: José Saramago – Blindheten 

Rumänien: Herta Müller - Hjärtdjur

Ryssland: Fjodor Dostojevskij – Brott och straff 

Schweiz: Peter Stamm - Sju år

Senegal: Aminata Sow Fall - Tiggarnas strejk 

Singapore: O Thiam Chin - Aldrig bättre

Slovenien: Goran Vojnović – Jugoslavien, mitt hemland

Somalia: Nuruddin Farah - Adams revben

Spanien: Camilo José Cela - Pascal Duartes familj

Sri Lanka: Michael Ondaatje - Anils skugga

Storbritannien: Hilary Mantel - Wolf Hall

Sudan: Tayeb Salih - Utvandringens tid

Sverige: Per Anders Fogelström - Mina drömmars stad

Sydafrika: Marlene Van Niekerk - Agaat 

Sydkorea: Han Kang - Vegetarianen

Syrien: Samar Yazbek – En mörk strimma av ljus 

Tjeckien: Franz Kafka - Förvandlingen

Tunisien: Claude Kayat - Mohammed  Cohen

Turkiet: Elif Shafak – Bastarden från Istanbul

Tyskland: Hans Fallada - Ensam i Berlin

Ukraina: Victoria Belim - Röda sirener

Ungern: Imre Kertez – Mannen utan öde 

USA: Toni Morrison - Älskade/Beloved

Vietnam: Kim Thúy - Ru

Zimbabwe: NoViolet Bulawayo  – Vi behöver nya namn

Österrike: Elfriede Jelinek – Älskarinnorna 

Autonoma områden 

Guadeloupe: Maryse Condé – Färden genom mangroven 

En smakebit ur Tjänarinnans berättelse

Efter en förkyld vecka blir det mycket vila framför dator och TV idag. Hockeysäsongen går vidare med match två mellan Färjestad och Frölunda, den lär bli het. 

Söndag betyder som vanligt att det är dags att hänga med på utmaningen "En smakebit på søndag", som administreras av Astrid Terese på bloggen Betraktninger. Många bokbloggare deltar och delar varje vecka ett avsnitt ur valfri bok. Utan spoilers, såklart! Det här är ett kul sätt att få tips. 

Har under helgen ägnat mig lite åt Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood eftersom en ung kompis skriver ett gymnasiearbete och behöver någon att diskutera med. Det är rätt länge sedan jag läste boken, men vissa scener har etsat sig fast. Och det är ju väldigt roligt att få prata om det man gillar med någon som är intresserad. Nedan kommer citat från första kapitlet. 

"Vi sov i det som en gång hade varit gymnastiksalen. Golvet var av fernissat trä, med påmålade linjer och cirklar, för spelen som tidigare spelades där; ringarna för basketbollnäten satt fortfarande kvar, men näten var borta.
...
Vi lärde oss att viska nästan ljudlöst. I halvmörkret kunde vi sträcka ut armen, när Tanterna inte tittade, och röra vid varandras händer tvärs över tomrum. Vi lärde oss att läsa på läpparna, med huvudet platt mot sängen, vänt åt sidan, med blicken fäst vid varandras mun. På detta sätt utväxlade vi namn, från säng till säng:
Alma. Janine. Dolores. Moira. June."

Revolutionära pionjärer i nyutgåva

Den här helgen tänker jag spendera tillsammans med fyra revolutionära kvinnor som jag fick i julklapp. Jag tycker oerhört mycket om Novellix fina utgåvor av författare vi behöver minnas och läsa. Har ni läst dem?

Kvinna sedd bakifrån

Kvinna sedd bakifrån av Jesper Wung-Sung handlar om Ida Ilsted, den berömde danske konstnären Vilhelm Hammershøis hustru. Romanen utspelar sig under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal i konstnärskretsar i Danmark, samt runtom i Europa där Hammershøi letar motiv till sin konst. Framför allt avbildar han dock hustrun, oftast bakifrån. 

Ida och Vilhelm träffas genom Idas bror Peter, när denne en sommar tar med sig vännen Vilhelm hem. Peter beskriver beundrande Vilhelm som ett mycket lovande konstnärsgeni. Denna bild av Vilhelm delas av andra, framför allt av hans mor, som är stolt över att hon uppfostrat en ung man som sätter konsten före allt annat. Ida har vuxit upp i ett hem som präglas av förlusten av ett barn. Modern har sörjt sig galen och ofta drabbas Ida av moderns hätskhet och kritik. När Vilhelm efter mycket kort tid friar, flyr Ida från en kritisk mor - till en annan. Vilhelms mor är mycket bestämt emot att sonen ska gifta sig och utsätter Ida för allehanda situationer där hennes okunnighet framhävs. Paret gifter sig ändå och beger sig ut i Europa för att Vilhelm ska få inspiration till stor konst. Han ägnar sig dock mestadels åt att porträttera Ida i olika interiörer, oftast sedd bakifrån.

Under läsningen funderar jag mycket över vad det gör med en människa att alltid bli sedd bakifrån? Idas hela liv präglas av att hon blir sedd av andra utifrån deras behov, men vem var hon egentligen? I Wung-Sungs version av Ida blir hon en kvinna som styrs av rädslor, en kvinna som flyr in i en fantasivärld eftersom verkligheten antingen är skrämmande eller nästintill tom. Romanen har av andra beskrivits som en "innerlig kärleksroman" och ett psykologiskt lyhört porträtt där Ida blir mer synlig, själv upplever jag det inte riktigt så. Förvisso låter författaren Ida få fräsa ifrån emellanåt och hon har definitivt en rik inre föreställningsvärld, men alltför ofta förblir hon ett passivt objekt som avbildas. Jag hade definitivt velat få läsa mer om Idas liv efter makens bortgång. Det är dessutom svårt för mig att kalla parets enormt ojämlika relation för en innerlig kärleksrelation, alla beslut om deras liv fattas utifrån makens önskemål och Ida är en medgörlig hustru och modell. Tidstypisk verkar vara en bättre beskrivning än innerlig. 

Romanens styrka är dess språkliga återhållsamhet och melankoliska underton som perfekt ackompanjerar Hammershøis dystra, vackra gråskalor.

KVINNA SEDD BAKIFRÅN
Författare: Jesper Wung-Sung
Uppläsare: Marie Richardson
Översättare: Ninni Holmqvist
Förlag: Wahlström & Widstrand (2022) Storytel 

Veckans Kulturfråga v.11 2023

Vad är din relation till ljudböcker? Vilka ljudboksfavoriter har du? undrar Linda den här veckan.

Första frågan är lätta att svara på, jag ÄLSKAR ljudböcker. Men allt går inte så bra att lyssna på, texter som bygger på ett flöde av associationer är i det närmaste hopplöst att hänga med i, författare som t ex Virginia Woolf behöver därför läsas med ögonen. 

De bästa ljudböckerna har oftast, åtminstone delvis, en handlingsdriven historia. Den krävs mer engagemang för att hålla fokus när man lyssnar (och kanske dessutom gör ngt annat samtidigt). Om man föredrar uppläsare som läser eller dramatiserar är en vattendelare bland lyssnarna, själv föredrar jag mer läsning är dramatik. 

Några av mina senaste favoriter är Arvejord i en författaruppläsning av Maria Turtschaninoff och Andromeda av Therese Bohman i uppläsning av Ella Schartner och Krister Henriksson. En älskad klassikerserie är stadserien av Fogelström i uppläsning av Helge Skoog. 

Dialekter spelar roll! Jag föredrar oftast något som hyggligt mkt låter som "rikssvenska". Annars föredrar jag vissa framför andra, men det behöver vi inte gå närmare in på. 

The International Booker Prize 2023 - långlista

The International Booker Prize långlista för 2023 har presenterats och vi har en svensk författare med! Som vanligt består listan av, för mig, både bekanta och obekanta författare. Flera av dem kommer jag säkert att återkomma till, nu skriver jag bara några rader om de författare jag känner till sedan tidigare.

Av västindiska (Guadeloupe) författaren Maryse Condé har jag sedan tidigare läst Färden genom mangroven och Desirada. Jag har också haft henne med på förhoppningsfulla listor om kommande Nobelpristagare. Den nominerade romanen Nya världens evangelium vill jag verkligen läsa. I beskrivningen hos förlaget Leopard beskrivs boken så här:

En påskdag hittar madam Ballandra ett nyfött barn i sitt uthus. Hon bestämmer sig för att döpa pojken till Pascal. Förutom sin mystiska härkomst är barnet mycket vackert och rykten om gudomlig inblandning börjar spridas. Men vem är egentligen Pascal och vart kommer han ifrån? Är han verkligen Guds son? Hans sökande efter sin identitet tar honom ständigt till nya platser och möten med nya personer.

Med sitt alldeles unika, humoristiska och surrealistiska språk målar Condé upp en berättelse om ursprung och kärlek. Nya världens evangelium är lika mycket ett eget testamente som en del i Condés fortsatta berättande om kolonialismens arv, rasism och migration.

Vigdis Hjorth är en norsk författare som gestaltar relationer på ett unikt, nyanserat och samtidigt mycket spännande sätt. Av hennes har jag tidigare läst Arv och miljö och den nu nominerade Är mor död?  Den sistnämnda beskrivs så här av förlaget Natur & Kultur:

Johanna lämnade Norge och klippte banden med sin familj. Hon har bott utomlands i tre decennier och kom inte ens hem till sin fars begravning. När hennes man plötsligt dör beslutar hon sig för att flytta tillbaka hem. Hon är nu en välkänd konstnär och har blivit erbjuden möjligheten att göra en stor retrospektiv utställning. Men vad finns kvar av relationerna hon lämnade för så länge sedan?

Är mor död skildrar Johannas försök att förstå och närma sig sin mor - och rannsakar hennes egna livsval. Vigdis Hjorth skärskådar i sin nya roman relationen mellan mor och dotter.

Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson har länge stått på min långa läslista, där den nu klättrar i rasande fart. Romanen beskrivs så här av förlaget Norstedts:

Hur långt ifrån varandra kan en familj komma innan den upphör att höra ihop? Amanda Svenssons nya roman Ett system så magnifikt att det bländar är en stor familjeberättelse om tre syskon som försöker nå varandra i en värld som blivit alltmer splittrad.

Sebastian, Clara och Matilda är trillingar, uppvuxna i Lund men nu skingrade på olika platser i världen. De har alltid haft en knepig relation till varandra, framför allt de två systrarna, och när en tragisk händelse inträffar glider de isär.

Tjugofem år efter att trillingarna fötts: En ung kvinna hänger sig i en dörrkarm. En mamma möter djävulen på en kolonilott i Lund. Sebastian reser till London, Clara till Påskön och Matilda till Västerbotten. Sedan blir allting plötsligt väldigt komplicerat.

Amanda Svenssons efterlängtade roman Ett system så magnifikt att det bländar tacklar klimatkris -- och vad som händer när det tryggaste, familjen, faller isär.

Långlistan

Boulder av Eva Baltasar

Whale av Cheon Myeong-kwan

The Gospel According to the New World av Maryse Condé

Standing Heavy av GauZ'

Time Shelter av Georgi Gospodinov

Is Mother Dead av Vigdis Hjorth

Jimi Hendrix Live in Lviv av Andrey Kurkov

The Birthday Party av Laurent Mauvignier

While We Were Dreaming av Clemens Meyer

Pyre av Perumal Murugan

Still Born av Guadalupe Nettel

A System So Magnificent It Is Blinding av Amanda Svensson

Ninth Building av Zou Jingzhi

Kenzaburo Oe - Mardrömmen

Nås idag av nyheten att japanske Nobelpristagaren från 1994, Kenzaburo Oe, avlidit. Oe tilldelades Nobelpriset för att han "med poetisk kraft skapar en imaginär värld, där liv och myt förtätas till en skakande bild av människans belägenhet i nutiden". Oe fick sitt genombrott med romanen Mardrömmen från 1964, en roman som delvis byggde på författarens egna upplevelser. Nedan är min recension av boken, den skrevs 2010.

"Det är hjärnbråck. Man skulle kunna öppna kraniet och trycka hjärnan tillbaka, men också då skulle man i bästa fall få ett slags grönsak till resultat." Det här fruktansvärda beskedet om den nyfödde sonen får Fågel av läkaren på sjukhuset. Fågel blir lamslagen och, enligt gamla mönster, söker han fly verkligheten med hjälp av alkohol. Han återknyter även kontakten med en före detta flickvän och bor hos henne medan den nyförlösta hustrun ligger på sjukhus. Fågels hela värld rämnar, han blir av med arbetet och kan inte se någon lösning på problemet med barnet. Kommer det att överleva? Kan man se till att det dör?

Mardrömmen påminner på många sätt om Kafkas Processen och Camus Främlingen. Något oväntat inträffar, hela världen förändras och huvudpersonerna har ingen förmåga att anpassa sig till den nya situationen. I stället blir de apatiska och världsfrånvända. Fågel har hela sitt liv skapat en förljugen bild av sig själv och i stället för att hantera livets motgångar flyr han. Om man enbart tittar på hans beteende är det naturligtvis lätt att fördöma honom, men om man läser med ansatsen att försöka förstå framträder en rädd, liten man som inte kan hantera sina skuldkänslor. I stället vänds dessa i aggressivitet, han hamnar i bråk och han drivs att förnedra orsaken till hans lidande - det kvinnliga.

Mardrömmen har en febrig, desperat karaktär, som gör läsaren uppskakad och upprörd. Författaren utforskar människans psyke utan att väja för det obehagliga. Texten är konkret och deskriptiv, den lämnar tolkningarna till läsaren. Man får således som läsare anstränga sig lite om man vill förstå vad som driver Fågel att handla som han gör.

Bakgrunden till romanen är delvis självbiografisk. Vid 28 års ålder fick Oe en hjärnskadad son, vilket förändrade hela hans liv. I ljuset av detta blir Mardrömmen än mer intressant. Jag beundrar författarens mod, att våga utforska sina egna "skamliga" reaktioner och dessutom sätta dem på pränt kräver något utöver det vanliga. Eftersom jag arbetar med hjärnskadade barn och deras föräldrar har romanen varit givande på många plan. I mitt arbete ingår att förstå och stödja föräldrar och att hjälpa dem att våga uttrycka sina kluvna känslor inför att få en barn med en funktionsnedsättning. Oe har här hjälpt mig att bli mer vidsynt.

"Om någon en gång blivit förgiftad av självbedrägeri kan han inte fatta beslut om sig själv fullt så enkelt." (sidan 146)

"Vet ni att Kafka skrev i ett brev till sin far, att det enda en förälder kan göra för sitt barn är att välkomna det när det är fött." (sidan 165)

"Men det tycks vara så att verkligheten tvingar en att leva anständigt om man lever i verklighetens värld." (sidan 207)

MARDRÖMMEN
Författare: Kenzaburo Oe
Översättare: Thomas Warburton, Thomas Warburton
Förlag: Norstedts, 1994

En smakebit ur Marigold och Rose

Solen skiner, det är skidskytte på TV och vilodag. Det behövs efter en intensiv vecka. 

Söndag betyder som vanligt att det är dags att hänga med på utmaningen "En smakebit på søndag", som administreras av Astrid Terese på bloggen Betraktninger. Många bokbloggare deltar och delar varje vecka ett avsnitt ur valfri bok. Utan spoilers, såklart! Det här är ett kul sätt att få tips. 

Jag är ännu inte läst någon lyrik av Nobelpristagaren Louise Glück, och nu blir det lite otippat så att den första bok jag läser av henne är en prosaberättelse. Marigold och Rose är något så unikt som en berättelse om två tvillingflickors första år i livet. Detta är dock inte vilka tvillingar som helst. Rose är social och pratglad, medan Marigold mest tycker om böcker. 

"Marigold var djupt försjunken i sin bok; hon hade kommit ända till V. Rose tyckte inte om böcker. Särskilt illa tyckte hon om den sortens bok som Marigold läste för tillfället, där man ersatt människor med djur. Rose var en social varelse. Rose tyckte om aktiviteter där det förekom människor. Som att bada.
...
Men att vara utestängd, som hon var nu, att vara onödig - det tyckte hon inte om. Jag är inte bara fläckfri, tänkte hon för sig själv. Jag är randfri också.
...
Marigold läste fortfarande. Självklart läste hon inte, ingen av tvillingarna kunde läsa; de var bebisar. Men vi har inre liv, tänkte Rose."

Women's Prize for Fiction 2023 - Long list

Women's Prize for Fiction har presenterat årets "långlista" och den innehåller både nytt och välbekant för mig. 

Av NoViolet Bulawayo har jag tidigare läst Vi behöver nya namn, "en oerhört naken skildring av ett våldsutsatt, fattigt land och ett liv i exil, sett med ett barns ögon". Den listade romanen Glory beskrivs som: "the story of an uprising, told by a bold, vivid chorus of animal voices that help us see our human world more clearly". Det låter ju onekligen unikt.

När ska något förlag översätta och ge ut Natalie Haynes? Jag har tidigare läst och verkligen gillat hennes roman A Thousand Ships som handlar om de många kvinnor som finns i utkanten av alla berättelser om de manliga hjältarna i antikens Grekland. I Stone Blind berättar författaren "the infamous myth of Medusa with a feminist, heartbreaking retelling unlike any other". Den måste jag läsa!

En av mina favoritförfattare Maggie O'Farrell är också listad med sin nya roman The Marriage Portrait, översatt till svenska - Lucrezias porträtt - och utgiven av Etta/Sekwa. Romanen utspelar sig i Florens på 1500-talet och handlar om en ung kvinnas kamp för överlevnad. Författarens förra underbara, historiska roman Hamnet vann Women's Prize for Fiction 2020, nu hoppas vi på repris.

Long List

Black Butterflies av Priscilla Morris

Children of Paradise av Camilla Grudova

Cursed Bread av Sophie Mackintosh

Demon Copperhead av Barbara Kingsolver

Fire Rush av Jacqueline Crooks

Glory av NoViolet Bulawayo

Homesick av Jennifer Croft

I’m a Fan av Sheena Patel 

Memphis av Tara M. Stringfellow

Pod av Laline Paull

Stone Blind av Natalie Haynes

The Bandit Queens av Parini Shroff

The Dog of the North av Elizabeth McKenzie

The Marriage Portrait av Maggie O’Farrell

Trespasses av Louise Kennedy 

Wandering Souls av Cecile Pin

Rädd att flyga #tbt

Så här i "internationella kvinnoveckan" (ja, jag utökade tiden lite) vill jag passa på att dela en äldre recension av en mycket uppmärksammad roman i sin samtid. Rädd att flyga av Erica Jong ansågs vara mycket vågad när den kom ut, idag är den kanske framför allt oerhört roande.

Isadora reser med sin make Bennett till en psykoanalytikerkonferens i Europa. Resan är påfrestande, Isadora är flygrädd. Inte blir situationen bättre av att ett antal av hennes tidigare analytiker finns med på planet. På konferensen blir Isadora blixtförälskad i, närmast besatt av, en av föreläsarna, Adrian Goodlove. Efter mycket velande hit och dit lämnar Isadora sin man för att resa runt i Europa med Adrian. Kringflackandet i Europa präglas av Isadoras ambivalens, hennes depression och ett intensivt alkoholintag. Dessutom har paret sex på alla tänkbara sätt, sexet är dock inte så okomplicerat som Isadora hoppats på. Det "knapplösa knull" (det fulländade sexet, vars förutsättningar är att man inte egentligen känner varandra) hon fantiserat om kanske inte existerar...?

Rädd att flyga är i utvecklingsroman av ett lite annorlunda (åtminstone när det begav sig) slag. Romanen innehåller två tidsperspektiv, vi får följa Isadora i ett kaotiskt nu, samtidigt som hon berättar för sin älskare om sitt tidigare liv. Berättarrösten är mycket naken (på många plan) och självutlämnande. Att läsa Rädd att flyga är att lära känna Isadora på djupet.

Rädd att flyga är en modern klassiker och den förtjänar verkligen epitetet klassiker. Som i alla klassiker rymmer den här romanen många bildande element. Huvudpersonen Isadora är mycket begåvad och beläst och hon väljer gärna partners som briljerar med sin kunskap. Romanen innehåller därför mängder av litterära och psykoanalytiska referenser. Som psykolog roas jag kanske mer än genomsnittet av polemiken mellan en freudian och en laingian. Det är ju alltid roligt att känna att man är med på banan.

"Livet var en lång sjukdom som psykoanalysen skulle bota. Man kanske inte blev botad, men förr eller senare skulle man ju ändå dö." (sid 181)

Det som framför allt slår mig då jag läser Rädd att flyga är författarens underbara humor. Eftersom jag inte är någon varm anhängare av den sortens psykoanalytiska reduceringar som många av analytikerna i boken förespråkar (oidipuskomplex, penisavund o s v) fnissar jag ofta åt författarens dräpande kommentarer. Även hennes skildring av den misslyckade konstnären får mig att glatt fnissa:

"Det finns ingenting bittrare än en misslyckad konstnär. Energin finns kvar, men eftersom den inte får utlopp imploderar den som en brakfis av raseri och svärtar ner alla själens inre fönster." (sid 200)

Rädd att flyga utspelar sig under en tidsperiod då kvinnorna tröttnat på att deras livsvillkor totalt dikterades av männen. Det är en roman om kampen mellan könen, en kamp som till stor del utspelar sig i sänghalmen. Men trots att Isadora är sexuellt frigjord sitter hon tankemässigt fortfarande fast i kvinnofällorna. Kan man ha en nära relation och ändå uppleva frihet? Är det inte kvinnans lott att föda och göda barn? Måste man inte ha en man för att känna sig trygg?

"Man behöver inte slå en kvinna om man kan få henne att känna dåligt samvete." (sid 176)

Rädd att flyga är fylld av sexscener, som var chockerande då romanen först kom ut. Idag är de ingenting man höjer ögonbrynen för, dock kan jag tycka att de blir väl många och tämligen enformiga. På den sexuella revolutionsskalan ligger jag såpass mycket efter författaren i tid att jag aldrig upplevt samma behov av frigörelse. Redan under min tonårstid (sent 70-tal) gjorde flickorna mestadels som de själva ville. Vi skrev dessutom glatt mycket fantasifulla berättelser som vi skickade till dåtidens aktuella "herrtidningar". Jag kan dock se ett stort behov av en ny sexuell revolution. I mitt arbetet möter jag tyvärr ofta unga flickor/kvinnor med stora svårigheter att hantera den variant av (manligt) porrifierad "valfrihet" som nu står till buds.

Sammantaget är Rädd att flyga en klassiker värd att läsas i skenet av dess strävan efter jämlikhet mellan könen. Det är dessutom helt enkelt en mycket rolig roman.

RÄDD ATT FLYGA
Författare: Erica Jong
Översättare: Annika Preis
Förlag: Norstedts (2010)

Veckans Kulturfråga V.10 2023

Vilka kulturella kvinnor vill du uppmärksamma idag? undrar Linda och ger själv många bra exempel. För egen del har jag lättare att prata om dem som gått före oss än de samtida viktiga kvinnorna, men något lite ska jag väl kunna få till.

Vår tidigare ärkebiskop, Antje Jackelén, har bidragit till en ökad kyrklig öppenhet som ofta medfört att kyrkan tagit ställning för svagare grupper i politiskt laddade frågor. För min del är det givet att kyrkan ska ha en aktiv roll i samhället, i kamp mot orättvisor, för en hållbar, fredlig värld. Antje Jackeléns utgångspunkter "Gud är större" och "tillsammans är grejen" har varit värdefulla röster i ett hårdnande samhälle.

Jonna Bornemark är filosof och verksam på Södertörns högskola. Hon hörs emellanåt i  radio och hon har skrivit flera mycket bra böcker. Det omätbaras renässans - En uppgörelse med pedanternas världsherravälde beskriver den kris våra offentliga verksamheter står inför, efter att under åratal ha varit styrda med New Public Management. Boken är en uppgörelse med allt pedantiskt räkneri och den förpappring som innebär att verksamheter mäter irrelevanta petitesser i stället för att arbeta med omdömesgillhet och empati.

Lite samma tema berör även Therese Bohmans senaste roman Andromeda. Den handlar om en ovanlig vänskap mellan en ung kvinna och en äldre man och utspelar sig på ett förlag i förändring. Både Sofie och Gunnar har en obetingad kärlek till kvalitet och stora problem med populismens krafter och de "räknenissar" som får allt större inflytande på deras arbetsplats. 

Ponnymamman kämpar oförtrutet mot ett system som vill släta över och dölja den förfärliga utsatthet och de vidriga övergrepp som sker i ryttarmiljöer, där unga flickor ofta har äldre manliga tränare. Som ponnymamma själv är jag oerhört tacksam over att ponnymamman Ulrika Fåhraeus inte viker sig, trots ett massivt motstånd från "etablissemanget". I boken Händelserna på hästgården skriver Ulrika Fåhraeus, tillsammans med Anna Bohlin, en berättelse om medberoende och en gränslös kärlek till hästar.

Fyra kvinnliga pionjärer

Charlotte Perkins Gilman 1860 - 1935 var en amerikansk feminist, sociolog och författare. Hon ansåg att ojämlikheten mellan könen orsakades av samhällsstrukturer, inte av biologiska olikheter, därmed skapades grunden för ett modernt genusperspektiv. Utifrån detta synsätt förespråkade hon förändringar i samhället i syfte att förbättra kvinnans ställning, t ex mer jämlika äktenskap och en ny marknadsbaserad syn på oavlönat arbete i hemmet. Utifrån den ekonomiska vinklingen betraktas hon idag av många som den feministiska nationalekonomins moder. Hennes mest berömda verk är Woman and Economics från 1898. Tyvärr var hennes åsikter i rasfrågor inte alls lika progressiva. Charlotte Perkins Gilmans mest kända skönlitterära verk är novellen Den gula tapeten från 1892. Den skrevs i samband med att författaren drabbades av en förlossningspsykos, men ska för den sakens skull inte begränsas till tolkningar på individnivå. Charlotte Perkins Gilman skrev om det patriarkat som låser in kvinnor, alla kvinnor. Hon var och är en förebild för många efterkommande feminister. 

Mathilda Malling (född Kruse) 1864 - 1942 fick en relativt fri uppfostran och började tidigt intressera sig för litteratur. Hon kom i kontakt med Georg Brandes och lord Byrons författarskap och började 1884, som en av de första kvinnorna, studera vid Lunds universitet. 1885 gavs Berta Funcke ut under pseudonymen Stella Kleve. Romanen kan beskrivas som en svensk dekadensroman om en ung, loj, modern kvinna, och dess underliggande erotiska anda gjorde skandal. Nästa roman, Alice Brandt - en qvinnoprofil från 1888 fick också ett kyligt mottagande och boken blev signaturen Stella Kleves sista roman. Efter många års tystnad återupptog Mathilda Malling sitt författarskap, dock hade hon då bytt både genre och namn. Det som tidigare uppfattats som utmanande var försvunnet och Mathilda Malling kom att kallas ”den svenska missromanens grande old dame”. Det hon nu skrev var föga originella, men välskrivna, historiska romaner som fann en stor läsekrets i början av 1900-talet. Eftervärlden har dock uppvärderat Stella Kleve och hennes bidrag till svensk sennaturalism.

Gertrude Stein 1874 - 1946 var en amerikansk modernistisk romanförfattare, poet och dramatiker samt en en djärv konstsamlare och välkänd kulturpersonlighet. Hennes författarskap var nyskapande och experimentellt, och hon strävade efter exakthet i beskrivningen av inre och yttre verkligheter. Gertrude Stein sammanlevde i Paris med en kvinna, Alice B. Toklas, och var därmed en av de första som var öppet lesbisk i modern tid. De tidiga verken nådde endast en begränsad publik, men med memoarboken Alice B. Toklas självbiografi från 1933 nådde hon en bredare läsekrets. I denna berättar Gertrude Stein om sitt och sambons kosmopolitiska liv genom utifrån livskamratens perspektiv. Gertrude Stein är dock kanske mest känd som värdinnan för den Parissalong som var samlingspunkten för talangfulla avantgardistiska konstnärer och författare. Hon blev mentor och ledare för "den förlorade generationen" och umgicks i samma kretsar som bland andra Pablo Picasso, Henri Matisse, F Scott Fitzgerald och Ernest Hemingway. 

Edith Södergran 1892 - 1923 föddes i Sankt Petersburg och inledde sitt författarskap i unga år.  Dikterna i det som har kommit att kallas Vaxdukshäftet skrevs mellan 1907 och 1909. I början skrev hon mestadels på skolspråket tyska, övervägande i bunden form och inspirerad av Heinrich Heine. Några av dikterna hade motiv som återkom under senare dikter, t ex vissa sagomotiv och dikter om att vara diktare. När Edith Södergran var femton år gammal avled hennes far i tuberkulos och strax därefter drabbades hon själv av denna sjukdom. Detta medförde att hon tillbringade lång tid på sanatorier i Finland och Schweiz. Debutsamlingen Dikter från 1916 innehöll några av författarens mest kända dikter, t ex den radikala dikten "Vierge Moderne". Septemberlyran från 1918 var mer expressionistisk i stilen och författarens inledning avslutas med de berömda orden: ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.” Flera diktsamlingar och en samling av aforismer följde under de närmaste åren. De sista dikterna utgavs postumt 1925  i samlingen Landet som icke är. Sammanfattningsvis kan Edith Södergran beskrivas som en modernistisk lyriker som ägnade sig åt att översätta själen till språk. 

Arvejord

Maria Turtschaninoff vann mycket välförtjänt Svenska Yles litteraturpris 2022 för sin underbara roman Arvejord. Romanen är en så kallad episodroman och handlar om livet i en liten österbottnisk by under flera århundraden. Platsen befolkas av människor med olika sinnelag, olika behov och olika omständigheter. Jorden är densamma, men människans sätt att möta jorden och vildmarken varierar. En del vill försöka tämja och härska över, medan andra söker skydd, en lisa för själen och mat för dagen. Jorden ger och jorden tar. 

Berättelsen om Nevabacka inleds på 1600-talet och följer gården, dess folk och naturen runt dem under århundraden framöver. Som tack för trogen tjänst erhåller soldaten Matts Mattsson Rask en bit mark att bygga en stuga på, och han ger torpet namnet Nevabacka och tar, som sed är, gårdsnamnet till sitt nya efternamn. Matts Nevabacka är en hårt arbetande karl som i grunden trivs i sin ensamhet. Han behöver dock en son att dela arbetet med, dilemmat är att det inte finns några kvinnfolk i närheten. I utbyte mot löfte att lämna mossen ifred ger oväntat en skogsvarelse honom en son. Men Matts har på sikt svårt att hålla sitt löfte ... Under kommande århundraden befolkas gården Nevabacka av människor som lever liv fyllda av glädjeämnen och sorger, människor som ibland drabbas hårt av prövningar, svält, krig och sjukdomar. 

"att äta upp den sista lingonsylten ens
mamma kokat
det är då man inte längre är någons dotter"
...
mina steg ljuder mot jorden
och den lyssnar
och den viskar
jag känner dina steg
jag vet vems dotter du är

Arvejord är en roman att uppleva, att låta sig sugas in i. Den gestaltar skörheten i relationen mellan människan och hennes plats och visar vad som sker när människan förbryter sig mot överenskommelsen att vårda och ta hand om jorden. Romanen är en hyllning till naturens alla väsen och de som gått före oss, men även en uppmaning till oss alla att värna allt levande och ta hand om jorden så vi kan lämna den vidare till nya generationer. Sammantaget är Arvejord en outsägligt vacker text som berör och väcker en stark längtan hos mig som läsare. 

ARVEJORD
Författare: Maria Turtschaninoff
Uppläsare: Maria Turtschaninoff
Förlag: Förlaget M (2022), Storytel

En smakebit ur Binas historia

Idag vet jag faktiskt inte vad jag ska göra, men det blir säkert något trevligt. Det är dags för ett mycket försenat födelsedagsfirande, blir hämtad om några timmar.  

Söndag betyder som vanligt att det är dags att hänga med på utmaningen "En smakebit på søndag", som administreras av Astrid Terese på bloggen Betraktninger. Många bokbloggare deltar och delar varje vecka ett avsnitt ur valfri bok. Utan spoilers, såklart! Det här är ett kul sätt att få tips. 

Jag är nog sannolikt sist ut att upptäcka norska författaren Maja Lundes romankvartett om mänsklighetens plats i naturen, har nyligen börjat lyssnat på Binas historia. I den vävs tre berättelser från olika tidsåldrar samman och alla leder de till slutsatsen att mänskligheten är förlorad utan bin. Temat påminner en del om Margaret Atwoods Maddaddam-trilogi, hoppas att kvalitén också är jämförbar. Citatet valde jag för att dess blinkning till Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman.   

"Allt omkring mig var gult, omåttligt gult, det var över mig, under mig, runt mig, förblindade mig. Men den gula färgen var verkligen ingenting jag inbillade mig, den berodde på brokadtapeten min fru Thilda låtit limma upp på väggarna när vi flyttade in för några år sedan.
...
Hade jag vetat vilka kval den gula tapeten skulle gett mig hade jag aldrig godkänt den. Färgen nöjde sig nämligen inte med att befinna sig på tapeten, vare sig jag blundade eller höll ögonen öppna fanns den där lik fördömt. Den följde mig in i sömnen och lät mig aldrig komma undan, som vore den själva sjukdomen. Min sjuka hade ingen diagnos, men den gick under många namn: svartsyn, sorgmod, melankoli."

Läst i februari 2023

Kvinna sedd bakifrån - Jesper Wung-Sung

Barnet - Anne Charlotte Leffler

En realist - Victoria Benedictsson

Skymning/ Födelsedagskakan - Alfhild Agrell

Löftet/Aldrig så lite man inte är gift - Elin Wägner

Mina bokvänner - Roberto Piumini/Elisa Paganelli

Arvejord - Maria Turtschaninoff  💜

Under februari läste jag jag ut sju böcker och påbörjade många andra ... är hopplös med detta. 

Under månaden fokuserade jag på komplicerad kärlek beskriven av fyra klassiska kvinnor: Leffler, Agrell, Benedictsson och Wägner. Jag tyckte oerhört mycket om Novellix nya ask Älskar, älskar inte. 

Jag läste även en underbar "litteraturhistorisk" bok riktad till yngre läsare: Mina bokvänner. Den rekommenderas varmt. 

Fortfarande lyssnar jag mer än läser, både Kvinna sedd bakifrån och Arvejord lästes med öronen. Recensioner kommer inom kort, måste bara här och nu säga att Arvejord är en av de allra bästa någonsin, en helt underbar roman om människan och hennes relation till vår jord. 

En övervägande del av det lästa skrivet av kvinnor, 5/7.

Quinnan och Dr Dreuf #tbt

Unders mars kommer jag att ha ett särskilt fokus på kvinnliga författarskap jag gärna vill lyfta lite extra. Det blir en blandning av gammalt och nytt med den gemensamma nämnaren att texterna säger något angeläget om att vara kvinna. Först ut är Quinnan och Dr Dreuf av Mare Kandre.

Den kände kvinnoanalytikern Dr Dreuf på Skoptofiligatan har haft en tröttsam dag när en ny klient anländer. Liksom de flesta av den gode doktorns analysander är den nyanlända bleksiktig och benig och iförd vit fotsid klänning. Dr Dreufs omedelbara, preliminära bedömning noteras, kvinnan befinns ha "nedsatt kvinnofysikalitet, allmän frigiditet och hysterisk somnabulism". Då kvinnan lägger sig på den röda divanen börjar hennes berättelse(r) strömma ur henne, hon berättar om kvinnoöden sedan mänsklighetens urtid. Kvinnan är ångestfylld, hysterisk, utagerande och våldsam under det att hon berättar om kvinnligt lidande i alla dess former. Här finns urkvinnan Eva som frestas, en självspäkande nunna, en våldtagen ung flicka, en kvinna fängslad på ett sinnessjukhus, en för häxeri anklagad kvinna som bränns på bål m m. Styrkan i kvinnan känslor skrämmer t o m den så erfarne Dr Dreuf, dessutom framskymtar det att kvinnan har vetskap om doktorns nesliga misslyckande i romantiska sammanhang.

Quinnan och Dr Dreuf (Freud) gestaltar givetvis den unkna kvinnosyn som präglade psykoanalysen i dess barndom, ofta beskriven i termer av penisavund. Rädslan för kvinnans sexualitet var (och är på vissa håll fortfarande) stor, en kvinna måste tyglas för sitt eget bästa. Och bästa sättet att tygla en kvinna är naturligtvis att se till att hon föder många barn och ägnar sitt liv åt att ta hand om dessa.

Författaren beskriver i detalj doktorns mottagningsrum, här finns framför allt en grotsk samling kvinnodelar i glasburkar. Allt i terapirummet är skevt så att alla analysander som kommer dit genast tappar fotfästet och förleds att lita på ledsagaren/analytikern, en dvärgaktig gubbe som vinglar betänkligt då han befinner sig ute i den vanliga världen.

Quinnan och Dr Dreuf är satirisk och hysteriskt rolig samtidigt som den i detalj skildrar plågsamma övergrepp, tortyr och de mest fruktansvärda situationer man kan föreställa sig. Här finns allt kvinnohat sedan urminnes tider samlat i en text som präglas av lättflyktiga associationer, underfundiga formuleringar, ett egensinnigt uttryckssätt, en helt unik genialisk formuleringskonst och ett rasande tempo.

Det var därför av yttersta vikt för hela civilisationen och varje liten mans fortlevnad att kvinnan till varje pris hölls omedveten om sitt egentliga innehåll,
att det med vilka medel som helst hölls på plats,
hölls nere, tyglades, dödades, förintades
(Dreuf blev oerhört upphetsad när han inom sig upprepade dessa ord alltmedan han långsamt borrade ner pennans stift i papperet).
Han visste att det i denna stund pågick en intensiv forskning i ämnet och att man tids nog med all sannolikhet skulle ha tillgång till ett medel med vilket kvinnans sexualitet skulle kunna upplösas totalt,
en gång för alla... (sidan 45-46)

- En sak ska ni veta fröken,
och det är att kvinnans mest omisskännliga drag är detta att hon aldrig själv vet vad hon innerst inne vill,
hon har i själva verket ingen aning om sina verkliga känslor,
de måste i regel tolkas av en analytiker av mina proportioner för att kvinnan själv inte helt skall dras med av dem, uppslukas, gå sin egen väg och ställa till oreda och fullkomligt kaos ute i den andra civiliserade världen! (sidan 141)

Quinnan och Dr Dreuf är sammantaget en lysande satirisk skildring av kvinnans livsvillkor under århundraden.