Den 15 augusti år 1947 blir Indien självständigt och under dygnets första timme föds 1001 barn med magiska gåvor. Dessa är de så kallade midnattsbarnen och romanens berättare, Saleem Sinai, är det barn som föds först av dem. Om honom uttalas många profetior och han får en unik roll i landets historia. Det visar sig dock senare att en (medveten) förväxling skett på sjukhuset, och Saleem är egentligen inte det förstfödda barnet, utan barn nummer två. Den familj han växer upp hos är således inte heller hans biologiska. Saleems magiska gåva är att kunna läsa andra människors tankar, och han kommer efter hand att fungera som en länk mellan alla midnattsbarnen.
Berättelsen börjar dock två generationer innan Saleems födelse när hans morfar, doktor Aadam Aziz, slår näsan i marken och bestämmer sig för att aldrig mera tillbe någon gudom. Därefter får vi vara med när Aadam, i egenskap av läkare, kallas till Saleems blivande mormor Naseem för att om och om igen undersöka alla hennes skadade och/eller värkande kroppsdelar genom ett hål i ett lakan. Ljuv kärlek uppstår och äktenskap ingås. Berättelsen för oss vidare på vindlande stigar genom Indiens historia och geografi.
Midnattsbarnen är en allegori över Indiens och Pakistans historia, skriven i magisk realistisk stil. Romanen är en fantasifull skröna fylld av underfundiga personbeskrivningar, dråpliga händelser och ett djupt allvar under all prakt. Författaren uppvisar en infallsrikedom av sällan skådat slag, och en enorm berättarglädje. Det här är en mycket speciell, lång och ganska krävande berättelse som helst bör läsas när man har gott om tid. Midnattsbarnen är en bok som berikat mitt liv, den är svår att lämna. Lång tid efter avslutad läsning kom jag på mig själv med att fnissa åt episoder som plötsligt dök upp i tankarna. Allt var dock inte lika lustigt att minnas, lång tid bar jag också med mig minnen av våldsamma krigsskildringar och korthuggna inslag om hur barn stympades för att klara sig bättre som tiggare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar