En smakebit ur Ixelles

Idag, liksom igår, blir det en sportfylld dag. Här hemma tittar vi på skidskytte, hockey och hästhoppning den här helgen. Tyvärr har jag inte möjlighet att titta på skidor annars hade jag tryckt in det också. Dottern skriver ett skolarbete om romantiken, det gör mig verkligen sugen på att börja plugga igen. Kanske snart dags att ta sig igenom den där B-kursen. 

Söndag betyder som vanligt att det är dags att hänga med på utmaningen "En smakebit på søndag", som administreras av Astrid Terese på bloggen Betraktninger. Många bokbloggare deltar och delar varje vecka ett avsnitt ur valfri bok. Utan spoilers, såklart! Det här är ett kul sätt att få tips. 

Den här veckan blir det ett citat ur en bok jag nyligen börjat läsa och inte riktigt kommit in i ännu, Ixelles av Johannes Anyuru. Berättelsen utspelar sig i framtiden och handlar om en ensamstående mamma och hennes pojke. Anyurus böcker är komplexa, men brukar ge lön för mödan, jag har höga förväntningar på den här Augustprisnominerade romanen.  

 

Hålet som farsan hade klippt i nätstängslet var kvar, efter alla år. Ett rostigt ärr bland vildblommorna. Mio skulle inte behöva bultsaxen - han kände ödets kraft. Han tog tag i stängslets öglor, ryckte så att revan vidgades. Ruth skakade på huvudet och fnittrade nervöst, men kröp igenom.

De kom ut på andra sidan, halvsprang i det kuperade landskapet. Ruth skyndade före, antagligen rädd för att nån skulle se dem från en passerande bil och ringa en av de där säkerhetsfirmorna. Sanden rasade under hennes fötter - hon kasade skrattande nedför en backe och klättrade upp igen.