Tove Jansson är framför allt känd för sina böcker och tecknade serier om mumintrollen. Huvudpersonen i muminberättelserna är ofta det nyfikna Mumintrollet. Andra viktiga figurer är den generösa Muminmamman, den självupptagna Muminpappan, den fåfänga Snorkfröken, den ilskna Lilla My och Mumintrollets bästa vän Snusmumriken. Historierna handlar ofta om att hantera katastrofsituationer och de utspelar sig vid havet. Tove Jansson är en fantastisk skildrare av människans behov av att bli sedd och uppskattad.
I Muminpappans memoarer är Muminpappan sjuk och för att sysselsätta sig börjar han skriva sina memoarer. Muminpappan berättar om sina ungdomsäventyr, som utspelade sig under den tid då "drontarna var mycket större, ovädren farligare och solskenet varmare än nu". Möjligen kryddar han berättelserna något för att göra allt lite extra spännande. Underfundigt, ironiskt och roligt, var mitt intryck.
"Men varför skulle hon egentligen oroa sig? Katastrofen hade ju äntligen kommit."
I Trollvinter vaknar Mumintrollet ur sitt ide mitt i smällkalla vintern och kan inte somna om. Och det är tur för nu får han lära känna nya vänner som förfadern i kakelugnen, Too-ticki, hunden Ynk, knyttet Salome och den skidåkande Hemulen. Boken innehåller en hel del äventyr, en stor portion värme och en fantastisk gestaltning av barnets/människans utveckling.
Pappan och havet är min personliga favorit bland böckerna. Boken inleds i Mumindalen, där Muminpappan går omkring och känner sig onödig. Han vill ut på äventyr och lyckas få med sig familjen på en resa till en ö där han ska bli fyrvaktare. Boken handlar om att forma en identitet och skapa mening med sitt liv. Det kan man behöva göra även i vuxen ålder. Den handlar också om att övervinna sin rädsla. Oförklarliga saker händer på ön, vilket leder till att alla i familjen drar sig undan varandra och familjen riskerar att falla samman. Sammantaget finns kärlek, nyfikenhet och farligheter i en fin blandning i berättelsen.
Det är höst i Mumindalen i Sent i november. Muminfamiljen tycks inte vara hemma, upptäcker Filifjonkan, Hemulen, Mymlan, Onkelskruttet, lilla homsan Toft och Snusmumriken, som alla sökt sig dit för att de förlorat något. I muminhuset brukar man bli omhändertagen, men nu får de som samlats där försöka hantera sina förluster, svårigheter och relationer till varandra på egen hand. Författaren gestaltar som vanligt psykologiska processer på ett lättillgängligt och lättbegripligt sätt. Sent i november avslutar berättelserna i Mumindalen på ett mer stillsamt, moget, lite melankoliskt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar