Författaren är filosof och verksam på Södertörns högskola (såvitt jag vet). Boken är en uppgörelse med allt pedantiskt räkneri och den förpappring som innebär att verksamheter mäter irrelevanta petitesser i stället för att arbeta med omdöme och empati. Inom vissa delar av psykologin har det psykologiska behandlingsarbetet manualiserats för att man ska kunna beräkna evidens. Det gör verkligen ont i själen att se så stora delar av skolan, vården och omsorgen förvandlas till verksamheter med fokus på granskningsbara smårutor och pinnar i stället för verksamheter som genomsyras av lyhördhet, flexibilitet och inlevelseförmåga.
Författarens beskrivning av den KBT hon genomgick i samband med en sjukskrivning för utmattning är gränslöst absurd och sorglig:
"Det som förvånade mig var dess fokus på att vi skulle bli mer effektiva. Vi fick lära oss att planera vår tid, mäta hur lång tid saker och ting tar, och skriva ned exakt vad vi gör för att hitta tidstjuvar. Vi uppmuntrades till och med att stanna kvar på jobbet efter efter arbetstid för att städa våra skrivbord.Att läsa Det omätbaras renässans har varit omtumlande och gjort mig både oerhört lycklig och outsägligt nedstämd. Vårt samhälle är helt enkelt galet på så många sätt att man faktiskt blir sjuk av att fundera över det. Och sannolikt ännu sjukare av att ingenting göra åt det. I mitt tycke borde den här boken ingå som kurslitteratur i alla utbildningar som sysslar med förvaltning, vård och skola. Vi måste helt enkelt vända upp och ner på alla pedanter och återta inflytandet på våra arbetsplatser.
...
Utgångspunkten var i terapin, liksom för Descartes, att vi inte kan ändra på samhället eller det runtomkring, utan bara på oss själva. Därför måste vi som blev sjuka av vår egen effektivitet vässa den ytterligare" (s. 99).
DET OMÄTBARAS RENÄSSANS - EN UPPGÖRELSE MED PEDANTERNAS VÄRLDSHERRAVÄLDE
Författare: Jonna Bornemark
Förlag: Volante (2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar