Novellkalender - kommer snart

I år blir det faktiskt en julkalender på bloggen och på mitt instakonto. Jag funderade länge över vad jag ville ha för tema och fastnade slutligen för noveller. Det kommer att bli en blandning av olika stilar, längder, innehåll m m så jag hoppas att alla kan få tips om något som lockar dem. Välkomna, hoppas ni hänger på!

Djävulsgreppet

Med stor tveksamhet började jag läsa den här romanen då jag hade en föraning om vad den skulle handla om. Och visst fick jag min föraning bekräftad, det här är en roman som är utmanade utifrån ett våldsamt sexuellt tema. Men språket är verkligen helt fantastiskt, rakt på sak, utan att väja för det mest absurda. Romanen är nominerad till Augustpriset för Årets Skönlitterära Bok 2022.

Djävulsgreppet handlar om en kvinna som reser till Florens och där träffar en man som är annorlunda än alla andra. Inledningsvis är kvinnan dominant och driver mannen att förändras (förbättras?). Med tiden förändras dock maktpositionerna och mannen får ett starkt grepp om kvinnan. En besatthet uppstår, gränser utan någon trygghet utforskas. Det sexuella maktspelet spårar ur mer och mer. Inte en ljusglimt kan anas i detta drama som obevekligt driver paret mot alltmer extrema situationer. I senare delar av romanen blir handlingen mer absurd och drömlik. Inre psykologiska skeenden gestaltas i en bisarr yttre verklighet. 

Våldet. Det händer att hon önskar att det vore mer sexuellt, ett sexuellt mjukvåld, men det är det inte. Det är inte på grund av upphetsning som han förlorar kontrollen. Inte som i vissa berättelser hon hört där för­övarna tycks ha drivits av en djup sexuell drift som offren med sin tjuskraft triggat igång inom dem. Som om kvinnorna vore så oemotståndliga att våldet inte kan hållas tillbaka, som om männen varit tvungna att lämna sin innersta kärna för att handskas med de här kvinnornas tjuskraft. Så är det inte i deras fall. Hon är ingen psykolog. Det är sant. Hon är ingen psykolog, men hon har känt en del människor, sett ett och annat och dragit sina slutsatser. Det finns inget smyg­romantiskt i våldet. 

Utifrån temat som utforskas i romanen måste jag tillstå att detta verkligen inte är min typ av bok. Men med detta sagt måste jag ändå framhålla bokens kvaliteter. Författaren gestaltar komplexa inre skeenden med konsekvens och lyhördhet. Språket är intensivt, suggestivt med ett enormt driv i texten. 

Sammantaget är Djävulsgreppet en lysande gestaltning av manipulation och makt i en sexuell relation där det unika, egensinniga bildspråket bär handlingen mot det oundvikliga slutet.

DJÄVULSGREPPET
Författare: Lina Wolff
Uppläsare: Cecilia Nilsson
Förlag: Albert Bonniers (2022), Storytel

Internationella filosofidagen

 Idag är det Internationella filosofidagen, det tycker jag vi bör uppmärksamma. Nu är det tyvärr inte så att jag är särdeles beläst inom området, men jag är definitivt intresserad. Och ännu mer intresserad blev jag när jag läst Det omätbaras renässans - En uppgörelse med pedanternas världsherravälde (vilken underbar titel!) av Jonna Bornemark. 

Författaren är filosof och verksam på Södertörns högskola (såvitt jag vet). Boken är en uppgörelse med allt pedantiskt räkneri och den förpappring som innebär att verksamheter mäter irrelevanta petitesser i stället för att arbeta med omdöme och empati. Inom vissa delar av psykologin har det psykologiska behandlingsarbetet manualiserats för att man ska kunna beräkna evidens. Det gör verkligen ont i själen att se så stora delar av skolan, vården och omsorgen förvandlas till verksamheter med fokus på granskningsbara smårutor och pinnar i stället för verksamheter som genomsyras av lyhördhet, flexibilitet och inlevelseförmåga. 

Författarens beskrivning av den KBT hon genomgick i samband med en sjukskrivning för utmattning är gränslöst absurd och sorglig:

"Det som förvånade mig var dess fokus på att vi skulle bli mer effektiva. Vi fick lära oss att planera vår tid, mäta hur lång tid saker och ting tar, och skriva ned exakt vad vi gör för att hitta tidstjuvar. Vi uppmuntrades till och med att stanna kvar på jobbet efter efter arbetstid för att städa våra skrivbord.
...
Utgångspunkten var i terapin, liksom för Descartes, att vi inte kan ändra på samhället eller det runtomkring, utan bara på oss själva. Därför måste vi som blev sjuka av vår egen effektivitet vässa den ytterligare" (s. 99).

Att läsa Det omätbaras renässans har varit omtumlande och gjort mig både oerhört lycklig och outsägligt nedstämd. Vårt samhälle är helt enkelt galet på så många sätt att man faktiskt blir sjuk av att fundera över det. Och sannolikt ännu sjukare av att ingenting göra åt det. I mitt tycke borde den här boken ingå som kurslitteratur i alla utbildningar som sysslar med förvaltning, vård och skola. Vi måste helt enkelt vända upp och ner på alla pedanter och återta inflytandet på våra arbetsplatser.

DET OMÄTBARAS RENÄSSANS - EN UPPGÖRELSE MED PEDANTERNAS VÄRLDSHERRAVÄLDE
Författare: Jonna Bornemark
Förlag: Volante (2018)

Detaljerna

En medelålders kvinna ligger sjuk och som i feberyra träder gestalter från det förflutna fram. Alla har de påverkat huvudpersonen mer eller mindre och alla bär de på egna svårigheter och lidande. Första avsnittet handlar om flickvännen Johanna och en relation så intensiv att personerna blandades samman på samma sätt som böckerna i bokhyllorna. Nästa person är bästa väninnan Nikki och en relation som var dömd att ta slut redan på förhand. För så såg Nikkis alla relationer ut. Därefter dyker musikern Alejandro upp och lämnar efter sig mer än någon tänkt sig. Sista avsnittet handlar om den egna modern, en kvinna vars trauma aldrig tog slut. 

Att försöka skriva något nyanserat, hyggligt objektivt omdöme om Detaljerna är en helt omöjlig uppgift för mig. Jag blev så oerhört insnärjd i texten; alla detaljerna, alla litterära referenser och alla tidsmarkörer var så välbekanta för mig. Sättet att skriva, att närma sig verkligheten genom detaljer i vardagen öppnade texten för mig, väckte mycket igenkänning och fick mig att fundera över vilka som skulle dyka upp i min egen feberdröm.

"Vi lever så många liv inuti våra liv, mindre liv med människor som kommer och går, vänner som försvinner, barn som växer upp, och jag förstår aldrig vilken av mina liv som är själva ramen."

I mitt tycke är detta fantastisk litteratur, som genom ett lågmält fokus på små skeenden öppnar dörren till hela verkligheten. Läs och förundras!

DETALJERNA
Författare: Ia Genberg
Uppläsare: Katarina Ewerlöf
Förlag: Weyler (2022), Storytel
Köp: Adlibris, Bokus

Mumindalens berättelser

Tove Jansson är framför allt känd för sina böcker och tecknade serier om mumintrollen. Huvudpersonen i muminberättelserna är ofta det nyfikna Mumintrollet. Andra viktiga figurer är den generösa Muminmamman, den självupptagna Muminpappan, den fåfänga Snorkfröken, den ilskna Lilla My och Mumintrollets bästa vän Snusmumriken. Historierna handlar ofta om att hantera katastrofsituationer och de utspelar sig vid havet. Tove Jansson är en fantastisk skildrare av människans behov av att bli sedd och uppskattad.

Under krigsvintern 1939 påbörjar Tove Jansson sitt storverk och 1945 publiceras första delen i berättelsen om Mumintrollet och hans familj, Småtrollen och den stora översvämningen. I denna är Mumintrollet och hans mamma på vandring för att söka efter den försvunna pappan. Till slut finner de honom och en mycket vacker liten dal.

I Kometen kommer är katastrofen är nära, Mumintrollen hotas av en komet som är på väg rakt mot Mumindalen. Trollen reagerar på olika sätt, en del blir dystra och ger upp, medan andra ger sig iväg på äventyr. Muminmamman behåller dock sitt vanliga lugn. Här träffar vi för första gången Snusmumriken och Snorkfröken. Kometen kommer är en härlig, spännande berättelse om hur man kan hantera olika "farligheter" i livet.

I Trollkarlens hatt har sommaren kommit till Mumindalen och med den en hatt som ställer till med oreda. Saker förvandlas till oigenkännlighet, varje dag händer spännande, upprörande saker. Trollkarlens hatt är en fantastisk berättelse som illustrerar att allt inte är vad det tycks vara. Läsaren får också lära sig att man måste tänka sig noga för innan man önskar saker.

I Muminpappans memoarer är Muminpappan sjuk och för att sysselsätta sig börjar han skriva sina memoarer. Muminpappan berättar om sina ungdomsäventyr, som utspelade sig under den tid då "drontarna var mycket större, ovädren farligare och solskenet varmare än nu". Möjligen kryddar han berättelserna något för att göra allt lite extra spännande. Underfundigt, ironiskt och roligt, var mitt intryck.

Farlig midsommar handlar om en katastrof som hotar Mumindalen en varm sommar. Det eldsprutande berget rör på sig och vattnet börjar stiga. En stor översvämning tvingar Muminfamiljen att flytta till en teater, som kommer flytande förbi. Mystiska saker försiggår på teatern, som inte verkar vara helt övergiven. Det här är en mycket humoristisk berättelse om regler, förbud och överträdelser. Som Filifjonkan säger:

"Men varför skulle hon egentligen oroa sig? Katastrofen hade ju äntligen kommit."

I Trollvinter vaknar Mumintrollet ur sitt ide mitt i smällkalla vintern och kan inte somna om. Och det är tur för nu får han lära känna nya vänner som förfadern i kakelugnen, Too-ticki, hunden Ynk, knyttet Salome och den skidåkande Hemulen. Boken innehåller en hel del äventyr, en stor portion värme och en fantastisk gestaltning av barnets/människans utveckling.

Det osynliga barnet innehåller nio korta berättelser om Muminfamiljen. Här kan man läsa om Muminfamiljens första jul, om Mumintrollets obesvarade kärlek till en drake och naturligtvis om hur man gör en osynlig liten unge synlig igen. Berättelsen om det osynliga barnet som blir synligt igen då hon utvecklat en trygg anknytningsrelation till Muminmamman är helt fantastisk.  ALLA barn borde få läsa den här boken. Tove Jansson beskriver smärtsamma psykologiska skeenden på ett sätt som gör att barn kan ta till sig berättelserna och bearbeta sin egen livssituation. Hon lyckas med konststycket att förmedla den djupaste visdom på ett lättillgängligt, opretentiöst sätt.

Pappan och havet är min personliga favorit bland böckerna. Boken inleds i Mumindalen, där Muminpappan går omkring och känner sig onödig. Han vill ut på äventyr och lyckas få med sig familjen på en resa till en ö där han ska bli fyrvaktare. Boken handlar om att forma en identitet och skapa mening med sitt liv. Det kan man behöva göra även i vuxen ålder. Den handlar också om att övervinna sin rädsla. Oförklarliga saker händer på ön, vilket leder till att alla i familjen drar sig undan varandra och familjen riskerar att falla samman. Sammantaget finns kärlek, nyfikenhet och farligheter i en fin blandning i berättelsen. 

Det är höst i Mumindalen i Sent i november. Muminfamiljen tycks inte vara hemma, upptäcker Filifjonkan, Hemulen, Mymlan, Onkelskruttet, lilla homsan Toft och Snusmumriken, som alla sökt sig dit för att de förlorat något. I muminhuset brukar man bli omhändertagen, men nu får de som samlats där försöka hantera sina förluster, svårigheter och relationer till varandra på egen hand. Författaren gestaltar som vanligt psykologiska processer på ett lättillgängligt och lättbegripligt sätt. Sent i november avslutar berättelserna i Mumindalen på ett mer stillsamt, moget, lite melankoliskt sätt. 

Systrarna Brontës liv och författarskap

Av Branwell Brontë

Systrarna Charlotte, Emily och Anne Brontës författarskap är bland de mest inflytelserika i brittisk litteratur. Flickorna levde under första halvan av 1800-talet och växte upp med sin far och moderns syster. Modern avled innan yngsta dottern Anne fyllt två år. Två äldre systrar avled som barn i tuberkulos. I familjen fanns också en bror, Branwell, som var poet och konstnär. Flickorna växte upp på faders prästgård i Yorkshire, i ett hem där de fick tillgång till utbildning och böcker. Under några år gick de även på internatskola, vilket var ovanligt för tiden. De uppfostrades med stor frihet och spenderade mycket tid utomhus på hedarna. Flickorna var mycket kreativa, de skapade egna fantasivärldar och skrev allsköns historier. Alla tre avled i ung ålder. 

Systrarna Brontë gjorde sin författardebut tillsammans, under manliga pseudonymer, med diktverket Poems by Currer, Ellis, and Acton Bell, 1846. 1847 publicerades Charlottes roman Jane Eyre och Annes roman Agnes Grey. Året därefter publicerades Emilys storverk, och enda roman, Svindlande höjder och Annes Främlingen på Wildfell Hall. Jane Eyre och Svindlande höjder fick omedelbart lysande recensioner, medan Främlingen på Wildfell Hall inte erhöll lika stor uppmärksamhet.

Charlotte Brontës mest kända roman är ovan nämnda Jane Eyre, vars handling jag gissar att de flesta av er är bekanta med. Den föräldralösa Jane växer upp hos rika släktingar i 1800-talets England. På sin dödsbädd tvingar morbrodern sin hustru att lova att ta hand om Jane, ett löfte den elaka mostern håller på sitt eget sätt. Flickan får nätt och jämnt mat och husrum, men inget annat. Så småningom skickas hon väg till en välgörenhetsskola där flickorna lever mycket spartanskt. Jane växer upp och som vuxen får hon tjänst som guvernant hos den mystiske Mr Rochester. Han väcker snart varma känslor hos Jane, men komplikationer hindrar paret från att leva tillsammans som man och hustru. Kärlek mellan två fula personer, kan det existera? Ja, enligt Charlotte Brontë i alla fall. Så befriande skönt att Jane inte blev vacker till det yttre så fort hon fann kärleken. Jag uppskattar i hög grad skildringen av Janes egenskaper, hon framträder som en viljestark och rättfram person.

Romanen Villette, utgiven 1853, är mindre känd, men mist lika bra. Villette handlar om den unga Lucy Snowe som, efter en familjekatastrof, tvingas försörja sig och klara sig själv. I den fiktiva fransktalande staden Villette lyckas hon få arbete som lärare i engelska på en flickskola. Livet som underställd en förslagen, hjärtlös rektor blir inte alltid enkelt. Romanen utmanar genom avsaknaden av traditionell romantik och genom att berättaren ofta är kluven och inte fullt ut släpper in läsaren i sitt innersta. Huvudpersonen Lucy Snowe är sammantaget en fantastisk karaktär som utmanar dåtidens begränsade kvinnoroll. Jag är långt ifrån ensam om att uppskatta Villette, om den skrev Virginia Woolf:

"Det är hennes finaste roman. All hennes kraft, och den är så mycket mera oerhörd för att den är sammanpressad, går åt till bedyrandet 'Jag älskar. Jag hatar. Jag lider.'"

Svindlande höjder blev tyvärr Emily Brontës enda roman. Den kan beskrivas som en klassisk, tragisk kärlekshistoria berättad av två olika berättarröster. Större delen berättas av hushållerskan Nelly Dean, som ger läsaren en subjektiv bild av händelserna på Wuthering Heights. Den unge, föräldralöse Heathcliff hittas som barn på gatan och uppfostras av familjen Earnshaw. Han blir tidigt besinningslöst förälskad i fostersystern Catherine och bitter fiende till fosterbrodern Hindley.  Svindlande höjder är en berättelse om passionerad, kvalfylld kärlek, brinnande, desperat hat och, till slut, försoning. Här finns många intressanta teman, t ex den klassiska kvinnliga flykten till galenskap när omgivningens krav blir för kvävande.

”Min kärlek till Heathcliff liknar själva berggrunden – den är inte till så stor synlig glädje, men den är oumbärlig. Nelly, jag är Heathcliff – han är alltid, alltid i mina tankar, inte som en källa till glädje, utan som mitt eget väsen."

1847 publicerades Anne Brontës debutroman Agnes Grey, men det dröjde ända tills 2004 innan den gavs ut på svenska! Oklart varför.  Agnes Grey är en s k guvernantroman, en klassisk roman om den goda, fattiga flickan, som vinner kärleken. Agnes växer upp i en prästfamilj där fadern är en optimistisk slarver, som lyckas förlora familjens besparingar. Detta drabbar honom hårt, i synnerhet som hans fru kommer från en bättre bemedlad familj och under hela äktenskapet fått försaka livets goda. Agnes' mor är dock en synnerligen god kvinna och beklagar aldrig sitt öde. För att hjälpa till med familjens försörjning tar Agnes tjänst som guvernant. Läsaren får snabbt en nära relation till Agnes via bokens dagboksform. Romanens stora förtjänst är dess fantastiska språk och dess hejdlöst roliga (om än tendentiösa) personbeskrivningar. 

"...mrs Bloomfelds bror, en lång, självgod karl med mörkt hår och gulblek hy som sin syster, en näsa som tycktes ringakta jorden, och små grå, ofta halvslutna ögon med en blick där äkta enfald blandades med låtsat förakt för allt som omgav honom. Det var en fetlagd, kraftigt byggd karl, men han hade kommit på något sätt att pressa ihop midjan till en anmärkningsvärt liten omkrets, och det, i kombination med gestaltens onaturliga stelhet, visade att den högdragne, manlige mr Robson, kvinnokönets bespottare, inte höll sig för god att göra något så löjligt fåfängt som att använda snörliv."

 

 Främlingen på Wildfell Hall är en brevroman som berättas dels av berättarjaget Gilbert Markham, dels genom "främlingen" Helen Huntingdons dagbok. Änkan Helen och hennes lille son kommer som främlingar till byn och hyr Wildfell Hall. De lever ett stillsamt, tillbakadraget liv, vilket gör grannarna nyfikna. En av grannarna, Gilbert Markham blir förälskad i Helen, de blir vänner, och till slut får han läsa hennes dagbok. Där läser han om Helens äktenskap med en alkoholiserad, brutal make och om hennes flykt från äktenskapet. Hon är således inte änka utan en förlupen hustru! Romanen blev en publikframgång, men fick även mycket kritik för sin realistiska skildring av alkoholism och för att Helens flykt gestaltas som positiv. I sitt förord till andra upplagan skrev därför Anne Brontë:

"Jag vill påstå att när vi har att göra med lasten, och med lastbara gestalter, är det bättre att skildra dem sådana som de verkligen är än sådana som de skulle vilja framstå."

Främlingen på Wildfell Hall omfattar ett känslodjup och en uppfriskande upproriskhet som gör den här romanen mycket läsvärd.

Sammantaget är systrarnas Brontës författarskap klarsynta, underhållande gestaltningar av en tid som inte är så främmande för vår samtid som vi vill göra gällande. Läs och låt er roas och utmanas!

Läs gärna mer på Historiska Media.

Favoriten Jane Austen

Vilken är din Austenfavorit? Min är Övertalning/Persuasion. 

Framför allt älskar jag Jane Austens samhällskritiska hållning och fantastiska förmåga att gestalta kvinnors livsvillkor. Annat jag uppskattar är de realistiska, detaljerade skildringarna av familjelivet på landsbygden.

Austens romaner är dessutom fyllda av själviska, fåfänga och allmänt dryga karaktärer som beskrivs på ett härligt ironiserande sätt. Jane Austen måste ha varit en fenomenal iakttagare, hennes beskrivningar är så träffande att man småfnissar mest hela tiden under läsningen.

Medan handlingen i Stolthet och fördom och Emma cirklar runt den första förälskelsens alla turer är handlingen i Övertalning, liksom huvudpersonen Anne Elliot, mer mogen. Austens sista roman handlar helt enkelt om kärlek som inte förgås. Anne och kapten Wentworth förälskade sig i varandra i unga år, men Anne övertalades av släktingar att ge honom korgen då han inte hade vare sig förmögenhet eller anor. Många år senare träffas de igen och det visar sig att känslorna finns kvar.

Jane Austen är verkligen en favorit och i julklapp önskar jag det här bokstödet.