Irländska favoriter - Happy Saint Patrick's Day

Idag firar vi, eller åtminstone irländarna, Saint Patrick's Day. På Saint Patrick’s Day är det bäst att ha något grönt på sig, man får nämligen nypa alla som inte bär grönt! Jag började fundera lite över lästa och olästa irländska författare och hittade en hel del inlägg i bloggen som jag för länge sedan glömt. Här kommer därför lite om några av mina favoritirländare.

Maeve Binchy är kanske den irländska författare jag läst flest böcker av, tyvärr är det inte längre så att jag minns någon av dem särskilt väl. Huset vid Tara Road är den enda som ännu finns kvar i min bokhylla. Kortfattat handlar den om två kvinnor och deras komplicerade relationer. Många av Maeve Binchys romaner är perfekta för läsning i hängmatta. Trots att innehållet är tämligen enkelt är berättelserna välskrivna och huvudpersonerna intressanta. Bäst är hon när hon skriver om barn. 

Roddy Doyle har jag fortfarande inte läst, trots att hans Kvinnan som gick in i dörrar värmt min bokhylla länge nu. Däremot tokälskar jag filmatiseringarna av hans The Barrytown Trilogy (The Commitments, The Snapper, The Van) och jag skulle vilja påstå att just The Commitments är väldens allra bästa film. Någonsin. Alla kategorier.

Colm Tóibín är min favorit bland samtida irländska författare. Jag skulle gärna se honom som en framtida nobelpristagare. Med små medel fångar han läsarens intresse och håller det kvar ända till sista punkten. Texterna är en lovsång till långsamheten, samtidigt som Colm Tóibín alltid kryddar skildringarna med lite oväntade element. Framför allt är hans kvinnoskildringar fantastiska. 

Namnens hus bygger på myten om Agamemnon, Klytaimnestra, Ifigenia, Elektra och Orestes av bl a Sofokles. Det är en suggestiv och klaustrofobisk berättelse ur tre perspektiv om blind gudstro, vanvettig sorg och ursinnig hämnd. 

Marias testamente fokuserar på Maria, mamman som förlorade sin son. Och Marias sorg är ofantligt stor, samtidigt som den är alldeles vanlig. Hennes inre präglas av sorgens alla motstridiga känslor. Ilska riktas mot sonens glupska och fåniga efterföljare och mot sonens sätt att utmärka sig och tala i gåtor om sin roll i världen. Skulden över att inte ha gjort nog mycket för att rädda sonen är enorm. Och förtvivlan är så ohyggligt stor att Maria inte ens kan säga sonens namn. 

Nora Webster bor i en irländsk småstad och läsaren får följa hennes liv under några år i slutet av 1960-talet och en bit in på 70-talet. Nora har varit gift i många år och har fyra barn. Livet har varit förutsägbart och tryggt, Nora har varit hemmafru och trivts bra med sitt liv. När maken, efter en mycket svår sjukdomsperiod avlider, får Nora lära sig att ta hand om allt själv. De båda sönerna tar faderns död hårt och kräver mycket stöd. Samtidigt behöver Nora försörja familjen, vilket innebär att hon måste skaffa ett arbete.

Jag har faktiskt läst hela Ulysses av James Joyce och den måste faktiskt finnas med på en lista över irländska favoriter. Boken är en koloss utan dess like och den innehåller både obegripliga, tråkiga upprepningar och listor och helt fantastiska avsnitt. Vill ni läsa fler inlägg om mina erfarenheter under läsningen kan ni söka på boktiteln. Här väljer jag att bara dela ett fantastiskt citat: "Han kysste hennes rumpas buktiga fruktiga luktiga pumpagump, på vardera buktande pumphemisfären, i deras buktiga fruktiga fukt, med smygande utdragna utmanande pumpfuktiga stusskyssar" (s 744).

I väntan på Godot av Samuel Beckett är en av de allra bästa och allra konstigaste dramer jag läst. Texten läses sannolikt helst på en litteraturkurs där man verkligen nördar ner sig i tolkningar. Dramat handlar bland annat om passivitet, meningslöshet, livets slumpmässighet, vänskap mm mm.