Hamnet

Maggie O'Farrell vann mycket välförtjänt det prestigefyllda priset Women’s Prize for Fiction 2020 med romanen Hamnet. Boken är löst baserad på Shakespeares liv. Jag har haft en gigantisk lässvacka sedan 2020 med pandemi, jobbyte, livsstilsbyte m m men nu äntligen lyckats läsa ut den här enastående, helt underbara romanen. Den är verkligen värd alla priser och lovord man kan ösa över den. 

Hamnet utspelar sig i 1500-talets England där en ung latinlärare förälskar sig i byns mycket speciella unga kvinna. Latinläraren blir sedermera en av världens allra största diktare och dramatiker, den unga kvinnan blir stadens kloka kvinna som hjälper till vid sjukdomar och andra besvär. Passionerad kärlek uppstår mellan de unga tu och efter en del komplikationer blir de lagligen vigda. Agnes flyttar till makens familj, där allt inte är frid är fröjd. Paret får tre barn; först en flicka, därefter tvillingar. Den äldre av tvillingarna, pojken Hamnet, är robust och stark. Den yngre tvillingen Judith är liten och klen och en konstant källa till moderns omsorger och oro. Agnes har i en syn sett två barn stå vid hennes dödsbädd och hon kämpar därför outtröttligt för att de alla tre ska överleva. I en tid då pesten härjar visar sig detta vara en omöjlighet, en dag insjuknar unga Judith i feber. 

Handlingen i romanen skulle kunnat utspela sig var som helst och när som helst. Att den är förlagd till en historisk period ger en illusion av avstånd som krävs för att jag ska orka läsa om föräldrar som förlorar ett barn. Samtidigt överbryggar författaren detta illusoriska avstånd med en gestaltning av huvudpersonerna som väcker genklang i mitt inre. Hamnet är en roman som berör, den är vacker, den är sorglig, den är helt enkelt magnifik.

HAMNET
Författare: Maggie O'Farrell
Översättare: Malin Bylund Westfelt
Förlag: Etta/Sekwa (2020)
Köp: Adlibris, Bokus

Det omätbaras renässans

Foto: Linnéa Jonasson Bernholm/Appendix Fotografi

Jag har nyligen läst Det omätbaras renässans - En uppgörelse med pedanternas världsherravälde och vill dela några tankar och framför allt några citat med er. Författaren Jonna Bornemark är filosof, verksam på Södertörns högskola. Boken är en uppgörelse med allt pedantiskt räkneri och den förpappring som innebär att verksamheter mäter irrelevanta petitesser i stället för att arbeta med omdömesgillhet och empati. Inom vissa delar av psykologin har det psykologiska behandlingsarbetet manualiserats för att man ska kunna beräkna evidens. Det gör verkligen ont i själen att se så stora delar av skolan, vården och omsorgen förvandlas till verksamheter med fokus på granskningsbara smårutor och pinnar i stället för verksamheter som genomsyras av lyhördhet, flexibilitet och inlevelseförmåga. 

Författarens beskrivning av den KBT hon genomgick i samband med en sjukskrivning för utmattning är gränslöst absurd och sorglig:

"Det som förvånade mig var dess fokus på att vi skulle bli mer effektiva. Vi fick lära oss att planera vår tid, mäta hur lång tid saker och ting tar, och skriva ned exakt vad vi gör för att hitta tidstjuvar. Vi uppmuntrades till och med att stanna kvar på jobbet efter efter arbetstid för att städa våra skrivbord. 

...

Utgångspunkten var i terapin, liksom för Descartes, att vi inte kan ändra på samhället eller det runtomkring, utan bara på oss själva. Därför måste vi som blev sjuka av vår egen effektivitet vässa den ytterligare" (s. 99).

 

Att läsa Det omätbaras renässans har varit mkt omtumlande och gjort mig både oerhört lycklig och outsägligt nedstämd. Vårt samhälle är helt enkelt galet på så många sätt att man faktiskt blir sjuk av att fundera över det. Och sannolikt ännu sjukare av att ingenting göra åt det. I mitt tycke borde den här boken ingå som kurslitteratur i alla utbildningar som sysslar med förvaltning, vård och skola. Vi måste helt enkelt vända upp och ner på alla pedanter och återta inflytandet på våra arbetsplatser.

DET OMÄTBARAS RENÄSSANS - EN UPPGÖRELSE MED PEDANTERNAS VÄRLDSHERRAVÄLDE
Författare: Jonna Bornemark
Förlag: Volante (2028)
Köp: Adlibris, Bokus

Maya Angelou på Världspoesidagen

Maya Angelou, 1928 - 2014, var en amerikansk författare och medborgarrättsaktivist. Hon arbetade tillsammans med både Martin Luther King och Malcolm X. Det litterära genombrottet kom med romanen I Know Why The Caged Bird Sings (Jag vet varför burfågeln sjunger), en självbiografi om barndomen och uppväxten som svart kvinna i Sydstaterna. Romanen blev en enorm succé och fanns t o m i mina föräldrars bokhylla. Jag läste den när jag var ung och tyckte att den var fantastisk. Det här är en roman jag gärna skulle vilja läsa igen, hoppas att den snart ges ut i nyutgåva. 

The caged bird sings 

with a fearful trill 

of things unknown 

but longed for still 

and his tune is heard 

on the distant hill 

for the caged bird 

sings of freedom.

Maya Angelou skrev lyrik som kommer att påverka människor många generationer framöver. En av de mest kända dikterna är Still I rise, nedan kommer ett par strofer ur den. Leta gärna upp Maya Angelous egen uppläsning på Youtube, den är mäktig!

You may write me down in history

With your bitter, twisted lies, 

You may trod me in the very dirt 

But still, like dust, I’ll rise. 

Does my sassiness upset you? 

Why are you beset with gloom? 

’Cause I walk like I’ve got oil wells 

Pumping in my living room. 

Just like moons and like suns, 

With the certainty of tides, 

Just like hopes springing high, 

Still I’ll rise.

Wolf Hall igen ... Spegeln och ljuset

Nu är det snart dags att ta itu med den tegelstenstjocka sista delen av Hilary Mantels trilogi om Thomas Cromwell. Handlingen startar vid den tidpunkt då Anne Boleyn just blivit halshuggen och handlar om Thomas Cromwells fortsatta stöd till Henrik i hans kamp att hitta en hustru som kan föda honom en son. 

 Men innan jag börjar läsa ska jag titta på filmatiseringen av de två tidigare delarna Wolf Hall och För in de döda för femte gången. Detta är absolut den bästa historiska TV-serie jag någonsin sett.

Wolf Hall och För in de döda utspelar sig under 1530-talet. Kung Henrik VIII är gift med Katarina, som inte lyckas föda någon son. Kungen blir alltmer desperat, utan en son kommer familjen Tudor att förlora makten. England riskerar att ånyo dras in i ett blodigt inbördeskrig om kungamakten. Henriks enda val är att få äktenskapet annullerat så han kan gifta om sig. Den tilltänkta bruden är Anne Boleyn, kungens oskuldsfulla älskarinna. Men att få påven att annullera ett mångårigt äktenskap är inte någon lätt sak. Här gäller att intrigera på hög nivå. Till sin hjälp tar Henrik Thomas Cromwell, smedsonen som haft ett tufft liv och klättrat på ett närmast obegripligt sätt på maktens stege. Cromwell lyckas där alla andra misslyckats och Henrik får sin Anne. Samtidigt driver Cromwell igenom förändringar i kyrkan som gagnar honom själv. Anne misslyckas dock också med uppgiften att föda fram en manlig arvinge och Cromwell kallas återigen in för att lösa problemet.

Trots alla spännande kungligheter och deras extrema egenheter är det Thomas Cromwell som är Mantels huvudperson. Och hon skildrar honom med många nyanser, utan att försköna och utan att demonisera. I Mantels skickliga händer blir Cromwell en man som både är hårdför i politiska intriger och mycket ömhjärtad och kärleksfull gentemot sin hustru och sina barn. Faktum är att jag blir mycket förtjust i honom. Det är dock inte så lätt att förstå sig på honom. Drivs han av hämndbegär, är han lojal mot någon annan än sig själv? Vill han förändra kyrkan utifrån egen vinning eller är han egentligen troende?

SPEGELN OCH LJUSET
Författare: Hilary Mantel
Översättare: Jesper Högström
Förlag: Weyler Förlag (2020)
Serie: Thomas Cromwell (del 3)
Köp: Adlibris, Bokus

Irländska favoriter - Happy Saint Patrick's Day

Idag firar vi, eller åtminstone irländarna, Saint Patrick's Day. På Saint Patrick’s Day är det bäst att ha något grönt på sig, man får nämligen nypa alla som inte bär grönt! Jag började fundera lite över lästa och olästa irländska författare och hittade en hel del inlägg i bloggen som jag för länge sedan glömt. Här kommer därför lite om några av mina favoritirländare.

Maeve Binchy är kanske den irländska författare jag läst flest böcker av, tyvärr är det inte längre så att jag minns någon av dem särskilt väl. Huset vid Tara Road är den enda som ännu finns kvar i min bokhylla. Kortfattat handlar den om två kvinnor och deras komplicerade relationer. Många av Maeve Binchys romaner är perfekta för läsning i hängmatta. Trots att innehållet är tämligen enkelt är berättelserna välskrivna och huvudpersonerna intressanta. Bäst är hon när hon skriver om barn. 

Roddy Doyle har jag fortfarande inte läst, trots att hans Kvinnan som gick in i dörrar värmt min bokhylla länge nu. Däremot tokälskar jag filmatiseringarna av hans The Barrytown Trilogy (The Commitments, The Snapper, The Van) och jag skulle vilja påstå att just The Commitments är väldens allra bästa film. Någonsin. Alla kategorier.

Colm Tóibín är min favorit bland samtida irländska författare. Jag skulle gärna se honom som en framtida nobelpristagare. Med små medel fångar han läsarens intresse och håller det kvar ända till sista punkten. Texterna är en lovsång till långsamheten, samtidigt som Colm Tóibín alltid kryddar skildringarna med lite oväntade element. Framför allt är hans kvinnoskildringar fantastiska. 

Namnens hus bygger på myten om Agamemnon, Klytaimnestra, Ifigenia, Elektra och Orestes av bl a Sofokles. Det är en suggestiv och klaustrofobisk berättelse ur tre perspektiv om blind gudstro, vanvettig sorg och ursinnig hämnd. 

Marias testamente fokuserar på Maria, mamman som förlorade sin son. Och Marias sorg är ofantligt stor, samtidigt som den är alldeles vanlig. Hennes inre präglas av sorgens alla motstridiga känslor. Ilska riktas mot sonens glupska och fåniga efterföljare och mot sonens sätt att utmärka sig och tala i gåtor om sin roll i världen. Skulden över att inte ha gjort nog mycket för att rädda sonen är enorm. Och förtvivlan är så ohyggligt stor att Maria inte ens kan säga sonens namn. 

Nora Webster bor i en irländsk småstad och läsaren får följa hennes liv under några år i slutet av 1960-talet och en bit in på 70-talet. Nora har varit gift i många år och har fyra barn. Livet har varit förutsägbart och tryggt, Nora har varit hemmafru och trivts bra med sitt liv. När maken, efter en mycket svår sjukdomsperiod avlider, får Nora lära sig att ta hand om allt själv. De båda sönerna tar faderns död hårt och kräver mycket stöd. Samtidigt behöver Nora försörja familjen, vilket innebär att hon måste skaffa ett arbete.

Jag har faktiskt läst hela Ulysses av James Joyce och den måste faktiskt finnas med på en lista över irländska favoriter. Boken är en koloss utan dess like och den innehåller både obegripliga, tråkiga upprepningar och listor och helt fantastiska avsnitt. Vill ni läsa fler inlägg om mina erfarenheter under läsningen kan ni söka på boktiteln. Här väljer jag att bara dela ett fantastiskt citat: "Han kysste hennes rumpas buktiga fruktiga luktiga pumpagump, på vardera buktande pumphemisfären, i deras buktiga fruktiga fukt, med smygande utdragna utmanande pumpfuktiga stusskyssar" (s 744).

I väntan på Godot av Samuel Beckett är en av de allra bästa och allra konstigaste dramer jag läst. Texten läses sannolikt helst på en litteraturkurs där man verkligen nördar ner sig i tolkningar. Dramat handlar bland annat om passivitet, meningslöshet, livets slumpmässighet, vänskap mm mm.

Läst 2022

Björnjägarens döttrar - Anneli Jordahl

Avigt hav - Marie Darrieussecq

Den blå rullgardinen - Agnes von Krusenstjerna

Norma Jeane Baker av Troja - Anne Carson

Dit du går, följer jag - Lina Nordquist

Galatea - Madeline Miller

Den gula tapeten - Charlotte Perkins Gilman

Passera - Nella Larsen

Djävulsgreppet - Lina Wolff

Detaljerna - Ia Genberg

Kvinnan - Annie Ernaux

Spegeln och ljuset - Hilary Mantel

Röda sirener - Victoria Belim

Oändligt underbart - Marjaneh Bakhtiari

En handfull vind - Negar Naseh

Löftet - Damon Galgut

Draken - Laetitia Colombani

Fjärilseffekten - Karin Alvtegen

Skugga - Karin Alvtegen

Svek - Karin Alvtegen

Skam - Karin Alvtegen

Skuld - Karin Alvtegen

Saknad - Karin Alvtegen

Traumamedvetenhet i förskolan - Anna Hellberg

Alberte och friheten - Cora Sandel

Ödesmark - Stina Jackson

Paradishamn - Erika Olofsson Liljedahl

Skarp - Helena Dahlgren

En vänskap - Silvia Avallone
Som pesten - Hanne-Vibeke Holst

I dina händer - Malin Persson Giolito

Alberte och Jacob - Cora Sandel

Det omätbaras renässans - Jonna Bornemark

Hamnet - Maggie O'Farrell

Grim - Sara Bergmark Elfgren

Paradiset - Abdulrazak Gurnah

Midnattsbiblioteket - Matt Haig

Klara och solen - Kazuo Ishiguro

Regnmannen: en trädgårdsberättelse - Jonas Karlsson 
Barnmorskan i East End - Jennifer Worth

Nobelpristagare 3

Sakprosa 2

Dramatik 1

Klassiker 5

Svenskt 21

Totalt 40

Kvinnor 35

Internationella kvinnodagen med romansviter

Det blir idag nästan ett exakt likadant inlägg som på internationella kvinnodagen förra året. Skillnaden är att en ny svit tagit sig in på listan, trilogin om Jana Kippo av Karin Smirnoff.  Listan omfattar lite av varje, bland annat unga häxor, bullbakande hemmafruar, nyblivna mammor, proletärungar, vikingatid/medeltid och de allra mest utsatta. Fortfarande tycker jag att de här böckerna är några av de bästa man kan läsa!

• Gerda Anttis romansvit om Astrid (Ett ögonblick i sänder, Jag reder mig nog, Bara lite roligt…) handlar om Astrid som bor på landet, har en lite fårskock (underbar födelsescen!) och ägnar sig åt att väva. Relationen till maken går på tomgång och en ny man dyker upp i Astrids liv. Men får man göra så, får man ha lite roligt?


• Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg har skrivit den bästa romanserien (Cirkeln, Eld, Nyckeln) om unga tjejer. Kortfattat handlar "Engelsforstrilogin" om sex tonårstjejer som kallas till ett stort uppdrag, ett uppdrag att rädda världen från ondska. För att lyckas måste de hålla uppdraget hemligt och samarbeta. En efter en upptäcker tjejerna att de har olika magiska krafter, samtidigt som vardagen fortsätter som tidigare. Fantastisk blandning av magi och socialrealism.


• Suzanne Collins trilogi om den tonårstjejen Katniss Everdeen (Hungerspelen, Fatta eld, Revolt) är en spännande dystopisk berättelse om den lilla människans kamp mot förtryck. Katniss utses som deltagare i de vedervärdiga hungerspelen, lyckas manövrera sig genom tävlingen, spelar ut de styrande och blir en symbol för folkets resning. Mycket spänning och kärlek.


• Elena Ferrantes "Neapelkvartetten" (Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går, Det förlorade barnet) skildrar en komplicerad vänskap mellan två flickor, Elena och Lila, som växer upp i Neapels fattigkvarter på 50-talet och blir vänner för livet. Elena gör en klassresa och lämnar hemstaden, medan Lila kämpar för att få ett drägligt liv på sitt eget sätt. Engagerande läsning.


• Hanne-Vibeke Holst skriver om könsroller, jämlikhet och politik. Genombrott som författare gjorde hon med sin romantrilogi om hur det kan vara att bli mamma när man är mitt i en intensiv, spännande karriär (Thereses tillstånd, Det verkliga livet, En lycklig kvinna). Böckerna om Therese Skårup skildrar komplicerad kärlek och omvälvningen att bli förälder med både humor och allvar.


• Elsie Johanssons romanserie (Glasfåglarna, Mosippan, Nancy) om Tåpelles skildrar fattigdom, hårda livs- och arbetsvillkor samt människans inneboende stolthet och strävan efter värdighet. Berättelsen kryper under huden på läsaren och väcker starka känslor. Den unga Nancy drömmer och frihet och kärlek, men drabbas av förödmjukelser och svek. Hon ger dock aldrig upp, utan kämpar på för att förbättra sin och familjens livssituation.


• Moa Martinsons fantastiska självbiografiska trilogi om flickungen Mia (Mor gifter sig, Kyrkbröllop, Kungens rosor) handlar om barns och kvinnors tillvaro i en värld där alla måste slita för brödfödan. En fin gestaltning av en mor-dotterrelation. Moa var den enda kvinnan bland proletärförfattarna och hennes böcker är skrivna för att ge en kvinnlig motvikt till alla de ”pojkskildringar” som skrevs.


• Vibeke Olssons svit om sågverksungen Bricken (Sågverksungen, Bricken på Svartvik, Sågspån och eld, Amerikauret, Glödens färger, Som ett träd i skogen) utspelar sig i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet på sågverket Svartvik. Där växer den unga flickan upp, där blir hon förälskad, gifter sig, får barn och upplever personliga förluster och stora omvälvningar i samhället. Böckerna är klassiska arbetarromaner, skrivna ur barns och kvinnors perspektiv. Här skildras arbetarrörelsens, nykterhetsrörelsens och väckelserörelsens framväxt, sprungna ur vardagens behov. 


• Kristina Sandbergs trilogi om Maj (Att föda ett barn, Sörja för de sina, Liv till varje pris) handlar om en ung osäker kvinna som, efter att ha blivit oplanerat gravid, gifter sig med en något äldre välbärgad man av ”fin” familj. Läsaren får följa Maj i hennes oro och våndor över hur hon ska räcka till, vad hon ska bjuda på till middag, hur hon ska få bort alla fläckar. En socialrealistisk ”hemmafruroman” med psykologisk skärpa. Sandberg tilldelades Augustpriset 2014 för den tredje delen.


• Cora Sandels svit om Alberte (Alberte och Jakob, Alberte och friheten, Bara Alberte) handlar om  den försiktiga Alberte som lever instängd i en borgerlig miljö i Nordnorge vid sekelskiftet. På ett stillsamt sätt skildrar författaren en ung kvinnas livsvillkor, längtan, drömmar och frihetskamp.


• Karin Smirnoffs trilogi om Jana Kippo (Jag for ner till bror, Vi for upp med mor, Sen for jag hem) är omskakande, uppslukande läsning. Blandningen av bitsk ironi och detaljerade skildringar av en rå verklighet är helt enkelt oemotståndlig. Uppfinningsrikedomen när det gäller ordskapande är bländande, vissa meningar läste jag högt för att få höra dem. Böckerna om Jana Kippo är sammantaget helt fantastisk litteratur!   

• Kerstin Thorvalls ”memoarliknande” romantrilogi (När man skjuter arbetare, I skuggan av oron, Från Signe till Alberte) handlar om äktenskap och relationen mellan mor och dotter. I första delen gifter sig flickan med det enkla ursprunget med läroverksadjunkten, utan att veta att han bär på en allvarlig sinnessjukdom. Trots detta blir äktenskapet kärleksfullt på sitt eget vis. Det här är en oerhört vacker, gripande berättelse och ett dokument över den tid då arbetare sköts.


• Sigrid Undsets trilogi Kristin Lavransdotter (Kransen, Husfrun, Korset), brukar beskrivas som en av litteraturens största kärleksromaner. Den utspelar sig under medeltiden och gestaltar en jordnära relation mellan två älskade. KL bidrog i hög grad till att författaren tilldelades Nobelpriset i litteratur 1928 med motiveringen ”förnämligast för hennes mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv.


• Herbjørg Wassmos efterkrigsberättelse (Huset med den blinda glasverandan, Det stumma rummet, Hudlös himmel) om tyskungen Tora, som växer upp i en liten norsk fiskeby på 50-talet, är en romansvit som väcker starka känslor. Tora far riktigt illa under uppväxten och utsätts för övergrepp av sin styvfar. Hon söker sig till böckernas värld och till slut in i en egen värld för att överleva. Wassmo fick Nordiska rådets litteraturpris 1987 för den tredje delen.


• Trilogin Sagan om Turid (Korpgudinnan, Krigstid, Kungadottern) av Elisabeth Östnäs handlar om en ung flicka som lever på vikingatiden, i en tid då striderna var många och gudarna nyckfulla. Männen har makten och övergrepp är vardag, särskilt för trälarna. Turid har stora krafter och kan gå i andevärlden. Ändå är hon mest av allt sugen på att lära sig läsa och skriva. Första boken skildrar en ung flickas hemby och familjeliv, i de senare böckerna har Turid blivit vuxen och befinner sig på resande fot. Bra historisk svit för unga. Och äldre.

Detta är vår skam och Snöstormen av Sorokin

 "Detta är vår skam" skriver tretton ryska kulturpersonligheter om det ryska angreppet på Ukraina i ett upprop till sina landsmän (DN). Bland dem finns författaren Vladimir Sorokin, vars roman Snöstormen jag tidigare bloggat om. Sorokin har även skrivit en mycket intressant och läsvärt porträtt av despoten Putin i DN idag. Här beskrivs hur ett imperialistiskt monster växer fram i en till synes sympatisk människa, som till slut korrumperas av makten precis som t o m Frodo påverkades av närheten till ringen. "Maktens pyramid förgiftar härskaren med absolut makt."

Av Vladimir Sorokin har jag som sagt tidigare läst den fantastiska romanen Snöstormen, en berättelse så mångbottnad att den hela tiden tycks tala till oss om aktuella skeenden.

I Snöstormen av Vladimir Sorokin gör den lätte koleriske doktor Platon Iljitij Garin och kusken Harkel en farofylld resa i Harkels självgångare, som dras av ett 50-tal rapphönsstora hästar, till befolkningen i en avlägsen by för att rädda dem från svartsoten, en zombieepedemi från Bolivia. Resan kantas av äventyr, olyckor och möten med egenartade jättar, pyttemänniskor och knarkare.

I åk 8 läste dottern litteraturhistoria och pluggade begrepp som allegori och satir i Jonathan Swifts Gullivers resa. Det hon då lärde sig om Gullivers resor passar lika bra in på doktor Garins resa. Samhällskritiken ligger under ytan och uttalas inte explicit, men är hela tiden enormt tydlig. Man kan komma undan med mycket genom att skriva "sagor" och sci-fi och tur är väl det. På ytan är således Snöstormen en helgalen, humoristisk och fantastisk berättelse, under ytan är kritiken mot den samtida maktförskjutningen i Ryssland hela tiden närvarande.

Sorokins roman bygger på ett par berättelser av Lev Tolstoj och i Snöstormen refereras också till Gogols novell Näsan. Därutöver finns säkerligen mängder av referenser till rysk historia, politik och kultur som går mig förbi. Sorokin har även tidigare skrivit samhällskritiska texter och är hett omdebatterad i sitt hemland.

Uppläsningen av Rolf Lassgård är givetvis magnifik.

SNÖSTORMEN
Författare: Vladimir Sorokin
Översättare: Ben Hellman
Uppläsare: Rolf Lassgård
Förlag: Norstedts (2013) Storytel
Köp: Adlibris, Bokus