Utmaning: Authors & Characters - Emil

Utmaning Authors & Characters: Emil

Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.

Émile Ajar är pseudonym för Romain Gary, som därmed är den ende som vunnit det prestigefyllda franska litteraturpriset Prix Goncourt två gånger. 1956 fick han priset för Himlens rötter och 1975 fick han det således för Med livet framför sej. När man googlar på Romain Gary får man fram många olika uppgifter om hans bakgrund. Det verkar oklart både var han föddes och vem hans far var. Det man tycks vara överens om är att han växte upp med en självuppoffrande mor, som hade grandiosa planer för sonen. Och dessa planer och drömmar får man lov att säga att sonen levde upp till. Romain Gary blev under sitt liv krigshjälte, diplomat och hyllad författare. 1963-1970 var han gift med den firade amerikanska skådespelerskan Jean Seberg. Men i den postumt utgivna Émile Ajars liv och död skriver Romain Gary:

"Jag ville börja om på nytt, leva om mitt liv; att vara en annan var mitt livs stora frestelse. Jag var trött på mig själv."

1980 begick Romain Gary självmord.

I Med livet framför sej växer Momo upp hos Madame Rosa, tillsammans med ett gäng andra "horungar". Madame Rosa är en pensionerad prostituerad, tillika en omfångsrik matrona och judinna som suttit i koncentrationsläger. Hon tar emot de prostituerades barn för en månatlig summa. Momo är en brådmogen och samtidigt en besynnerligt oskuldsfull pojke, som försöker lära sig allt han kan om livet. Hans läromästare, förutom Madame Rosa, är den Victor Hugo-älskande, förvirrade monsieur Hamil, sytenören monsieur M'Da och den godhjärtade transvestiten Lola.

Kortfattat kan man säga att Med livet framför sej handlar om en pojke och hans relation till en döende mor. Här blandas djup tragik med komiska inslag på ett hjärtskärande sätt. Det är en bok om hur vänskap och kärlek uppstår på platser man inte väntar sig att finna dem. Det är också en livsbejakande bok om ett barns inneboende styrka, vilja och förmåga att tillgodogöra sig de kärlekssmulor som bjuds.

Madame Rosa och Momo tar hand om varandra så gott det går. Den här sortens ombytta roller leder ofta till omfattande svårigheter hos barnet, som alltför tidigt tvingas ta ansvar. Även i berättelsen om Momo finns denna oerhört tragiska sida, men bokens språk fungerar närmast förförande så att läsaren förleds att inte se eländet och misären i dess verkliga ljus. Det charmerande språket i denna roman är helt unikt, här blandas gatuslang med gammaldags formuleringar och bildar en helt egen värld. Mycket beröm bör ösas över den fantastiska översättningen gjord av Bengt Söderbergh.

"I början visste jag inte att jag inte hade nån mor, och jag visste inte ens att det behövs. Madame Rosa talade sällan om saken för att inte sätta griller i huvet på mej. Så jag vet inte riktigt varför jag är född och inte heller hur det gick till."

Att läsa om Momo, Madame Rosa och de andra älskliga personerna i romanen har varit en ren njutning. Det här är en alldeles fantastisk berättelse, som kommer att finnas med mig under många år framöver. Jag vill helhjärtat rekommendera er att läsa denna varma, fina roman.

William Faulkner (1897 - 1962) är mest känd för sina romaner som utspelar sig i det fingerade Yoknapatawpha County, i amerikanska södern. Hans romaner är pessimistiska och handlar ofta om söderns rasproblem och svårigheterna efter inbördeskriget. Faulkner brukar anses tillhöra den modernistiska traditionen, texterna är experimentella, de innehåller långa meningar och berättas ofta ur olika perspektiv och innehåller inre monologer. Faulkner tilldelades Nobelpriset i litteratur 1949 "för hans kraftfulla och självständigt konstnärliga insats i Amerikas nya romanlitteratur".

En ros åt Emily är Faulkners mest kända novell. Den handlar om fröken Emily Grierson och utspelar sig i en liten stad i amerikanska södern. Novellen berättas av en allvetande berättare som uttrycker stadens åsikter om fröken Emily och hennes familj. Berättelsen inleds med fröken Emilys begravning, därefter får vi följa hennes liv från det hon var ung och giftaslysten tills dess att hon helt slutade att gå ut. Berättelsen är inte kronologisk, utan kräver en alert läsare.

Fröken Emily blev aldrig gift trots att hon hade mängder av friare. Fadern accepterade inte någon av dem. Familjen Grierson höll sig för sig själva och höll sig för mer än andra. Efter att fadern avlidit inledde fröken Emily en relation med en nordstatsarbetare på tillfälligt besök i staden. Detta förfasade sig många av stadsborna över. Det blev dock inget bröllop med Homer Barron heller, historien slutade helt enkelt med att karlen försvann och fröken Emily blev än mer isolerad i sitt hem. Den enda som någonsin såg fröken Emily under lång tid var hennes tjänare. Efter hennes död upptäcktes dock husets hemligheter.

"När fröken Emily Grierson dog kom hela vår stad till hennes begravning: männen på grund av ett slags respektfull tillgivenhet för ett fallet monument, kvinnorna huvudsakligen av nyfikenhet på att få se hennes hus invändigt, vilket ingen utom en gammal negertjänare - som skött både matlagningen och huset - hade gjort på minst tio år."

En ros åt Emily är en helt fantastisk novell som jag nu läst tre gånger. Läsaren får lära känna fröken Emily genom stadsbornas beskrivningar, men ingen känner henne egentligen. Emily förblir en undflyende karaktär, en kvinna vars sorgliga, ensamma liv berör.