Utmaning: Authors & Characters - Martin

Utmaning Authors & Characters: Martin

Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.

Martin Andersen Nexö är en av de stora danska arbetarförfattarna. Två av hand stora verk är Pelle Erövraren och Ditte människobarn. Flickan Ditte överges av modern och uppfostras av sina morföräldrar. Livet är en ständig kamp och, trots en okuvlig optimism, är Ditte utsliten redan i unga år. Fantastisk, gripande skildring av ett hårt liv. Läs mer om författarens betydelse här.

Första gången jag läste Maken var i början av 80-talet, då jag var knappt 20 år. Och romanen påverkade mig starkt. Det var första gången jag förstod att mina funderingar och svårigheter var universella, de delades av andra människor! Vid denna tidpunkt försökte jag, liksom Martina, hitta ett sätt att leva tillsammans med en man. Kanske överdriver jag något, men jag tror faktiskt att boken Maken har bidragit till att jag fortfarande lever tillsammans med samme make. Det var förlösande att inse att andra brottades med samma besvärliga känslor som jag.

Martina och Gustav träffas under studietiden, blir förälskade och bestämmer sig för att leva tillsammans. Men det är inte så lätt att skapa ett idealt förhållande när samhällets normer luckrats upp och man har näst intill total frihet att själv forma sitt liv. Samtidigt måste man hantera släkt och vänners förväntningar och försöka anpassa sig till varandras behov. Under ett antal år försöker Martina och Gustaf få sitt samliv att fungera, de ger upp, skiljs åt, och börjar om från början igen.

Maken kom ut för första gången år 1976 och den speglar på många sätt sin tidsanda. Berättelsen utspelar sig på 1960- och 70-talet, under en tid då samhället förändrades och kärnfamiljen ifrågasattes. Samtidigt upplever jag romanen som tidlös i sin beskrivning av människans längtan efter närhet och rädsla att förlora sig själv.

Nätterna på Winterfeldtplatz

Elin Boardy är en av de mest intressanta unga svenska författarna. Hon har nu gett ut fem historiska romaner, alla i olika miljöer, alla med flickors/kvinnors levnadsvillkor i fokus. Allt som återstår handlar om en ung kvinnas utsatthet och utspelar sig i ett bohuslänskt landskap i början av 1900-talet. Mot ljuset är en nyanserad skildring av en kvinnas och ett lands väg mot frihet och självbestämmande. Mary Jones historia är en spännande och ömsint berättelse om människan bakom piratmasken och drömmen om äkta kärlek. Tiden är inte än utspelar sig i digerdödens Europa i mitten av 1300-talet och gestaltar människans identitet i relation till omvälvande förluster. I flera av de tidigare romanerna gestaltas hbtq-frågor, i Nätterna på Winterfeldtplatz låter författaren detta växa till ett huvudtema.

Nätterna på Winterfeldtplatz utspelar sig i Berlin i slutet av 1920-talet, på en plats i en tid som känns lockande för oss än idag. Livet i Weimarrepubliken präglades av motsättningarna mellan frihet och dekans och den framväxande nazismen. Här fanns gayklubbar och, åtminstone i någon mån, en öppenhet visavi homosexualitet. Den judiske läkaren Magnus Hirschfeld öppnade här ett institut för forskning och utbildning i sexologi och marxismen spreds på gatorna. Demokratin blev dock alltmer bräcklig och hur det slutade vet vi ju tyvärr.

Till detta Berlin kommer den 19-åriga göteborgsflickan Hedvig. Planen är att hon ska stanna ett år och hon ska bo tryggt hos den konservativa faster Margarethe. Hedvig själv har andra planer, men det är hennes föräldrar lyckligt ovetande om. Hedvig finner sig snabbt tillrätta och börjar utforska allt staden har att erbjuda. Hon får snabbt väninnor på kontoret där hon arbetar och blir bjuden på spännande fester där det mesta är tillåtet. Hedvig skapar nära vänskapsrelationer med det homosexuella paret Heinz och Florian och hon inleder sexuella förbindelser med väninnan Mina och den krigstraumatiserade Erwin. I samhället sker dock snabba politiska förändringar, vilket kommer att påverka livet för alla vännerna.

Nätterna på Winterfeldtplatz gestaltar unga Hedvigs frigörelse från traditionella normer och skapande av en egen identitet. Det är så angeläget för Hedvig att få vara sig själv att det kanske är värt att offra allt för detta. Texten bygger i hög grad på dialoger, vilket gör boken medryckande och mycket lättläst. För egen del uppskattar jag framför allt skildringarna av de politiska händelserna och huvudpersonernas diskussioner om sin samtid. Sammantaget är Nätterna på Winterfeldtplatz en engagerande roman som utspelar sig i en förförisk miljö. Det här är en roman som kommer att uppskattas av många läsare.

NÄTTERNA PÅ WINTERFELDTPLATZ
Författare: Elin Boardy
Förlag: Wahlström & Widstrand (2020)
Köp: Adlibris, Bokus

Just nu med Kulturkollo

Just nu läser jag Nätterna på Winterfeldtplatz av Elin Boardy och känner att det passar mig bra att fly till 20-talets Berlin.
Just nu tittar jag på The Plot Against America en alternativ historieskildring baserad på en roman av Philip Roth. Blir lite lätt förvirrad av att inget är som det brukar i seriens handling, men så är det ju i verkligheten också just nu.
Just nu lyssnar jag på BTS, d v s K-pop. Det ska erkännas att jag inledningsvis uppvisade ett visst motstånd, men nu har jag bra koll på bandet och gillar faktiskt låtarna. I bokväg lyssnar jag på Viskaren av Karin Fossum.
Just nu längtar jag efter någon form av normalitet, umgänge med vänner och att gå till jobbet. 

Lite i efterhand hänger jag med på Kulturkollos initiativ och passar på att använda min fina avatar från min tid som Kulturkollare.

Utmaning: Authors & Characters - Emil

Utmaning Authors & Characters: Emil

Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.

Émile Ajar är pseudonym för Romain Gary, som därmed är den ende som vunnit det prestigefyllda franska litteraturpriset Prix Goncourt två gånger. 1956 fick han priset för Himlens rötter och 1975 fick han det således för Med livet framför sej. När man googlar på Romain Gary får man fram många olika uppgifter om hans bakgrund. Det verkar oklart både var han föddes och vem hans far var. Det man tycks vara överens om är att han växte upp med en självuppoffrande mor, som hade grandiosa planer för sonen. Och dessa planer och drömmar får man lov att säga att sonen levde upp till. Romain Gary blev under sitt liv krigshjälte, diplomat och hyllad författare. 1963-1970 var han gift med den firade amerikanska skådespelerskan Jean Seberg. Men i den postumt utgivna Émile Ajars liv och död skriver Romain Gary:

"Jag ville börja om på nytt, leva om mitt liv; att vara en annan var mitt livs stora frestelse. Jag var trött på mig själv."

1980 begick Romain Gary självmord.

I Med livet framför sej växer Momo upp hos Madame Rosa, tillsammans med ett gäng andra "horungar". Madame Rosa är en pensionerad prostituerad, tillika en omfångsrik matrona och judinna som suttit i koncentrationsläger. Hon tar emot de prostituerades barn för en månatlig summa. Momo är en brådmogen och samtidigt en besynnerligt oskuldsfull pojke, som försöker lära sig allt han kan om livet. Hans läromästare, förutom Madame Rosa, är den Victor Hugo-älskande, förvirrade monsieur Hamil, sytenören monsieur M'Da och den godhjärtade transvestiten Lola.

Kortfattat kan man säga att Med livet framför sej handlar om en pojke och hans relation till en döende mor. Här blandas djup tragik med komiska inslag på ett hjärtskärande sätt. Det är en bok om hur vänskap och kärlek uppstår på platser man inte väntar sig att finna dem. Det är också en livsbejakande bok om ett barns inneboende styrka, vilja och förmåga att tillgodogöra sig de kärlekssmulor som bjuds.

Madame Rosa och Momo tar hand om varandra så gott det går. Den här sortens ombytta roller leder ofta till omfattande svårigheter hos barnet, som alltför tidigt tvingas ta ansvar. Även i berättelsen om Momo finns denna oerhört tragiska sida, men bokens språk fungerar närmast förförande så att läsaren förleds att inte se eländet och misären i dess verkliga ljus. Det charmerande språket i denna roman är helt unikt, här blandas gatuslang med gammaldags formuleringar och bildar en helt egen värld. Mycket beröm bör ösas över den fantastiska översättningen gjord av Bengt Söderbergh.

"I början visste jag inte att jag inte hade nån mor, och jag visste inte ens att det behövs. Madame Rosa talade sällan om saken för att inte sätta griller i huvet på mej. Så jag vet inte riktigt varför jag är född och inte heller hur det gick till."

Att läsa om Momo, Madame Rosa och de andra älskliga personerna i romanen har varit en ren njutning. Det här är en alldeles fantastisk berättelse, som kommer att finnas med mig under många år framöver. Jag vill helhjärtat rekommendera er att läsa denna varma, fina roman.

William Faulkner (1897 - 1962) är mest känd för sina romaner som utspelar sig i det fingerade Yoknapatawpha County, i amerikanska södern. Hans romaner är pessimistiska och handlar ofta om söderns rasproblem och svårigheterna efter inbördeskriget. Faulkner brukar anses tillhöra den modernistiska traditionen, texterna är experimentella, de innehåller långa meningar och berättas ofta ur olika perspektiv och innehåller inre monologer. Faulkner tilldelades Nobelpriset i litteratur 1949 "för hans kraftfulla och självständigt konstnärliga insats i Amerikas nya romanlitteratur".

En ros åt Emily är Faulkners mest kända novell. Den handlar om fröken Emily Grierson och utspelar sig i en liten stad i amerikanska södern. Novellen berättas av en allvetande berättare som uttrycker stadens åsikter om fröken Emily och hennes familj. Berättelsen inleds med fröken Emilys begravning, därefter får vi följa hennes liv från det hon var ung och giftaslysten tills dess att hon helt slutade att gå ut. Berättelsen är inte kronologisk, utan kräver en alert läsare.

Fröken Emily blev aldrig gift trots att hon hade mängder av friare. Fadern accepterade inte någon av dem. Familjen Grierson höll sig för sig själva och höll sig för mer än andra. Efter att fadern avlidit inledde fröken Emily en relation med en nordstatsarbetare på tillfälligt besök i staden. Detta förfasade sig många av stadsborna över. Det blev dock inget bröllop med Homer Barron heller, historien slutade helt enkelt med att karlen försvann och fröken Emily blev än mer isolerad i sitt hem. Den enda som någonsin såg fröken Emily under lång tid var hennes tjänare. Efter hennes död upptäcktes dock husets hemligheter.

"När fröken Emily Grierson dog kom hela vår stad till hennes begravning: männen på grund av ett slags respektfull tillgivenhet för ett fallet monument, kvinnorna huvudsakligen av nyfikenhet på att få se hennes hus invändigt, vilket ingen utom en gammal negertjänare - som skött både matlagningen och huset - hade gjort på minst tio år."

En ros åt Emily är en helt fantastisk novell som jag nu läst tre gånger. Läsaren får lära känna fröken Emily genom stadsbornas beskrivningar, men ingen känner henne egentligen. Emily förblir en undflyende karaktär, en kvinna vars sorgliga, ensamma liv berör.

Tips i denna tid: Snöstormen

I Snöstormen av Vladimir Sorokin gör den lätte koleriske doktor Platon Iljitij Garin och kusken Harkel en farofylld resa i Harkels självgångare, som dras av ett 50-tal rapphönsstora hästar, till befolkningen i en avlägsen by för att rädda dem från svartsoten, en zombieepedemi från Bolivia. Resan kantas av äventyr, olyckor och möten med egenartade jättar, pyttemänniskor och knarkare.

Just nu läser dottern litteraturhistoria i åk 8 och pluggar på om begrepp som allegori och satir när det gäller Jonathan Swifts Gullivers resa. Och det hon lär sig om Gullivers resor passar lika bra in på doktor Garins resa. Samhällskritiken ligger under ytan och uttalas inte explicit, men är hela tiden enormt tydlig. Man kan komma undan med mycket genom att skriva "sagor" och sci-fi och tur är väl det. På ytan är således Snöstormen en helgalen, humoristisk och fantastisk berättelse, under ytan är kritiken mot den samtida maktförskjutningen i Ryssland hela tiden närvarande.

Sorokins roman bygger på ett par berättelser av Lev Tolstoj och i Snöstormen refereras också till Gogols novell Näsan. Därutöver finns säkerligen mängder av referenser till rysk historia, politik och kultur som går mig förbi. Sorokin har även tidigare skrivit samhällskritiska texter och är hett omdebatterad i sitt hemland.

Uppläsningen av Rolf Lassgård är givetvis magnifik.

SNÖSTORMEN
Författare: Vladimir Sorokin
Översättare: Ben Hellman
Uppläsare: Rolf Lassgård
Förlag: Norstedts (2013) Storytel
Köp: Adlibris, Bokus

Antikens berättelser: 10-lista

Mitt intresse för de antika berättelserna växer ju fler återberättelser jag läser. Här kommer en 10-lista över mina favoriter.

Giovanni Domenico Tipeolo, Procession of the Trojan Horse in Troy.

A Thousand Ships av Natalie Haynes är en engagerande roman om de många kvinnor som var inblandade i kampen om Troja. Författaren utmanar idén om den stridande mannen som hjälten, och framhåller det heroiska i att ta hand om barn och skapa en fungerande vardag.

Flickornas tystnad av Pat Barker är en oerhört fängslande, inlevelsefull och lättläst berättelse, som handlar om kvinnorna som kom i grekernas väg under deras strid mot Troja. Framför allt är det den komplexa relationen mellan slavinnan Briseis och hjälten Akilles som gör boken så läsvärd.

Herakles av Theodor Kallifatides handlar om pojken, mannen, monstret och hjälten Herakles, som genomförde 12 storverk, det ena blodigare än det andra. Författaren gestaltar en karaktär som om och om igen försöker göra goda gärningar, men som ideligen misslyckas. Utan att begripa varför.

Kirke av Madeline Miller är en engagerande berättelse om gudinnan/häxan Kirke, vars magiska krafter leder till att fadern Helios förvisar henne till en öde ö. Där skapar hon sig ett liv i harmoni och lärdom, tills en dag Odysseus skepp anländer ...

Namnens hus av Colm Tóibín bygger på myten om Agamemnon, Klytaimnestra, Ifigenia, Elektra och Orestes av bl a Sofokles. Det är en suggestiv och klaustrofobisk berättelse ur tre perspektiv om blind gudstro, vanvettig sorg och ursinnig hämnd.

Penelopiaden av Margaret Atwood handlar om Penelope, Odysseus hustru, som ensam och troget väntar på hans hemkomst under alla år han är ute på irrfärder. Penelopiaden är en skicklig gestaltning av kvinnans villkor både under antiken och i samtiden.

Slaget om Troja av Theodor Kallifatides är en grym och våldsam antikrigsroman som väver samman handlingen i Iliaden med händelser som utspelar sig på en liten ockuperad grekisk ö under andra världskriget.

Strändernas svall av Eyvind Johnson gestaltar en Odysseus som är mänsklig och som plågas av krigsminnen, en Odysseus som slits mellan längtan efter hustrun och hemmet och oro inför hur han ska bli emottagen. Romanen är en allmängiltig, tidlös berättelse om människans svårigheter att hantera sin fria vilja, benägenheten till onödig grymhet och ånger.

The Song of Achilles av Madeline Miller är en medryckande och spännande berättelse om Akilles, sedd genom bästa vännen och älskaren Patroklos ögon. Det är inte alltid lätt att älska en stor hjälte, som ibland drabbas av hybris.

Vår älskade av Kamila Shamsie är en nytolkning av Sofokles Antigone, som är minst lika dramatisk och tragisk som förlagan. Handlingen utspelar sig i nutid i ett England där utanförskap och misstro mot muslimer råder. Och där ändå kärleken övervinner allt, eller?

Tips i denna tid: Pesten

Pesten av Albert Camus är återigen en aktuell klassiker, som dyker upp lite här och var i diskussioner. Albert Bonniers ger ut en nyöversättning i dagarna, det kanske är dags för mig med en omläsning. Recensionen nedan är från 2009, d v s i en annan översättning än nyutgåvan. 

I den nordafrikanska staden Oran börjar råttorna dyka upp överallt. Och med råttorna kommer pesten. Ryktena börjar löpa, men myndigheterna har relativt lätt att lugna medborgarna. Ingen vill tro att faran är verklig. Men pesten bryter verkligen ut, människor insjuknar och dör. Oran blir en stad i belägringstillstånd, sjukdomen sprider sig allt snabbare och bristen på förnödenheter blir snart märkbar. Läkaren Bernard Rieux och en grupp frivilliga gör vad de kan för att minska lidandet och hejda spridningen av sjukdomen.

Pesten är en fantastisk allegori över mänskligt beteende i alla slags krissituationer. Inledningsvis är det oerhört svårt för Rieux att få gehör för den reella fara som hotar staden. När pesten härjat en tid har människorna blivit avtrubbade, de har inte längre någon kontroll över sina liv. De blir likgiltiga inför lidandet, allt känns meningslöst. Vissa kapitaliserar på andras behov och roffar åt sig allt de kan, medan andra osjälviskt och solidariskt kämpar för att göra situationen bättre för befolkningen som helhet.

Pesten är en roman som handlar om människans livsvillkor, vår existens, vänskap och kärlek. Här finns givetvis en hel del filosofiskt och religiöst resonerande, men också oerhört vackra beskrivningar av kärleken mellan två människor. Det är kanske just denna spännvidd som gör Pesten till en fantastisk berättelse.

Det jag emellertid saknar i Pesten är upplevelsen av att vara delaktig. Boken är skriven på ett generaliserande (och generaliserbart) sätt om människan som varelse. Detta har givetvis sina fördelar, men jag vill gärna bli mer berörd när jag läser och hade därför velat "lära känna" en del av stadsborna lite bättre.

PESTEN
Författare: Albert Camus
Översättare: Jan Stolpe
Förlag: Albert Bonniers (2020)
Köp: Adlibris, Bokus

A Thousand Ships

A Thousand Ships av Natalie Haynes är en roman om de många kvinnorna som finns i utkanten av alla berättelser om de manliga hjältarna i antikens Grekland. Där Flickornas tystnad av Pat Barker fokuserar på drottningen/slavinnan Briseis och en handfull kvinnor runt henne, väller kvinnornas perspektiv fram i A Thousand Ships. Och alla beskrivs de som hjältinnor på något sätt. För nog måste det vara lika hjältemodigt att kämpa på i ensamhet och uppfostra sina barn som att dra ut i strid?

Berättare i boken är Calliope, den episka poesins musa, som Homeros vänder sig till för att få inspiration. Och oändligt många är de kvinnor Calliope vill berätta om. Kriget i Troja orsakas av att tvedräktens gudinna Eris är förbittrad över att hon inte bjudits på ett bröllop och därför skapar osämja mellan Hera, Afrodite och Athena, som alla vill anses vara den vackraste. Prins Paris utses att välja en av dem och han väljer Afrodite eftersom hon lovar honom att få sköna Helena. Paris lämnar sin hustru Oinone, reser till Sparta och rövar bort Helena. Hennes make, kung Menelaos, ber då sin bror Agamemnon, och alla andra som tidigare friat till Helena, om hjälp att hämta hem hustrun. Agamemnon har dock förnärmat gudinnan Artemis, som orsakar stiltje så att skeppen inte kan avresa. För att blidka Artemis offrar Agamemnon sin äldsta dotter Ifigenia. Vinden vänder, skeppen kan ge sig av och det långa kriget mot Troja inleds.

Detail of painting The Muses Urania and Calliope by Simon Vouet, in which she holds a copy of the Odyssey

I romanen varvas ett stort antal olika karaktärers perspektiv och det krävs att läsaren är alert och lägger många namn på minnet. Det är en stor fördel att ha läst andra romaner om det trojanska kriget innan. Det som framför allt intresserar mig är de berättelser jag inte känner till sedan tidigare, t ex den trojanska drottningen Hecubas öde och hämnd på den man som skulle ha beskyddat hennes son. I Colm Tóibíns roman Namnens hus har jag tidigare läst om Agamemnons hemkomst, nu får jag ta del av den händelsen utifrån den tillfångatagna slavinnan/prästinnan Cassandras perspektiv. Natalie Haynes ger i romanen röst åt många kvinnor som endast funnits med som biroller tidigare, t ex Hektors änka Andromake, amazondrottningen Penthesileia och Paris hustru Oinone.

A Thousand Ships är en engagerande, spännande och lättläst bok som ger många olika perspektiv på händelserna i samband med grekernas strid mot trojanerna. Författaren utmanar idén om den stridande mannen som hjälten, kanske var det minst lika hjältemodigt att som Penelope uppfostra sin son och hålla friarna stången, som det var för Odysseus att besegra diverse vidunder på resan hem.

A THOUSAND SHIPS
Författare: Natalie Haynes
Uppläsare: Natalie Haynes
Förlag: Mantle/Storytel
Köp: Adlibris, Bokus

Utmaning: Authors & Characters - Susanne

Utmaning Authors & Characters: Susanne

Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.

Susanne Skogstads debutroman från 2019, Svartstilla, fick en del uppmärksamhet och borde få mycket mer. Det är en roman om sorg, som både oroar och berör.

Hur mycket "får" man egentligen sörja? Och hur länge? Får man lägga sig under makens gamla jacka och gå ner sig i sorgen? Ja, tycker den sörjande. Nej, tycker omgivningen som inte kan förstå djupet i förlusten av livskamraten, längtan efter den man haft vid sin sida nästan hela livet. Om rätten att få sörja som man vill/behöver handlar den underbart vackra lilla romanen Svartstilla av Susanne Skogstad. Det har tagit mig lång tid att läsa boken, trots att texten är poetisk, luftig och vacker. För jag har velat låta alla känslor ta plats inuti mig och det har krävts lugn och ro att orka dela den djupa sorgen och smärtan med änkan.

Romanen handlar således om en änka som förlorat sin make efter ett långt liv tillsammans. Paret har levt mycket nära varandra och delat det mesta. Att förlora maken är därför även att förlora sig själv. Men detta blir för svårt för de tre vuxna barnen att förstå och hantera. De behöver ha sin mor kvar och försöker på alla sätt att skingra hennes förtvivlan och få henne att ta tag i det praktiska med att leva igen. Men modern vill inte gå vidare, hon vill leva kvar bland och i minnena av den tid då hon var en del av ett vi.

Andas.
Känner hur jag saknar dig.
Men du kommer inte tillbaka.
Och vi är inte tillsammans.
Och jag är inte fru.
Och jag är inte mor.
Och jag är inte längre någon. 

Med ett lågmält, fåordigt, lite högtravande språk gestaltar författaren sorgen hos den som blir kvar. Som läsare blir man djupt gripen av tyngden i ensamheten och frustrationen över att inte få vara ifred i sin sorg. Mycket läsvärt!

Doris Lessing har aldrig blivit min favorit trots att jag läst flera av hennes romaner (Den femte sanningen, Det femte barnet, Ben, ute i världen). Men, när jag nu läst henne i ett kortare format blir jag faktiskt rätt tagen, Till rum nitton är en av de bästa noveller jag läst.

Till rum nitton handlar om Susan som lever ett välordnat medelklassliv tillsammans med maken Matthew och deras fyra barn. Trots tryggheten och stabiliteten är det hela tiden något som skaver i Susan, hon känner ett obetvingligt behov av ett eget rum, en vrå att dra sig undan i för att få vara ifred. I rum nitton på ett sjabbigt hotell finner Susan den ensamhet hon längtat efter, där kan hon sitta i en stol och bara vara.

Vem är egentligen Susan? Vad är det som händer med henne då vardagen blir hela hennes liv? Många frågor hopar sig hos mig då jag blir alltmer indragen, kanske t o m insnärjd i Susans liv under läsningen. På ett mästerligt sätt lyckas författaren gestalta Susans förlust av ett eget jag, av en intighet som blir närmast förlamande. Även i de stunder Susan agerar tämligen absurt har jag skrämmande nog lätt att förstå henne.

Lessing skildrar i Till rum nitton ett kvinnoöde som återkommer då och då i litteraturen. Associationerna går genast till Virginia Woolfs Ett eget rum och även till Hausfrau, som också handlar om en kvinnas leda i ett äktenskap utan närhet. Något i de här romanerna skrämmer och berör och jag har själv sett till att ha vrår i mitt hem som jag kallar mina.

Glad Påsk

Glad Påsk önskar jag er alla, trots att en del av oss får fira mer begränsat än vad vi tänkt oss. Jag är i alla fall mycket nöjd med min "påskpresent" Nätterna på Winterfeldtplatz av Elin Boardy, en roman jag längtat efter sedan jag först hörde talas om den. En författare jag gillar, 20-tal, Berlin, kärlek och politik, kan ju inte gärna bli fel.

Tips i denna tid: Tiden är inte än

I väntan på att Elin Boardys nya roman, Nätterna på Winterfeldtplatz, ska landa i min postlåda, passar jag på att dela min recension av hennes senaste, Tiden är inte än. Elin Boardy är en, med mina mått mätt, ung författare, som skriver oerhört intressant litteratur. Ingen bok är den andra lik, ändå har jag hyllat dem alla. Se till att inte missa! Tiden är inte än känns alldeles för aktuell i nuläget och gestaltar framför allt förluster. Läs!

En del böcker vet man genast att man kommer att gilla, medan andra tar lite längre tid på sig. En del böcker väcker känslor och berör omedelbart (ibland för mycket, lite för medvetet för min smak) medan andra känns distanserade och kräver mer engagemang av läsaren. I de senare fallen är det av tillit till författaren jag fortsätter att läsa och det brukar oftast löna sig. Tiden är inte än är en bok som tar tid på sig innan den griper tag i mig, men när det väl händer är det riktigt omskakande. Jag kan inte fånga i ord hur drabbad av igenkännande jag blev under läsningen när jag började fundera över identitet i relation till omvälvande förluster. Tiden är inte än är en allmängiltig bok som rör och berör oss alla.

Tiden är inte än utspelar sig i Europa i mitten av 1300-talet. Digerdöden har utplånat stora delar av Europas befolkning, i många familjer finns ingen eller bara någon enstaka kvar. En ung kvinna lämnar sitt hem i en sillabåt och ger sig ut Europa för att vandra från stad till stad. Under resan byter huvudpersonen kön, det är lättare att färdas som en ung man, även om inte detta heller är ofarligt. Resan leder bland annat till Danzig, Oswiecim (Auschwitz), Krakow, Prag, Dresden och Köln där huvudpersonen möter de som ännu överlevt. Bland de överlevande finns både de hjälpsamma, vänliga och de man måste akta sig för, här finns pestläkare, köpmän, rånare, skarprättare, gycklare, prostituerade och nunnor.

Den namnlösa huvudpersonen är en undflyende karaktär som byter både kön och namn (Sigrid, Olof, Jon m.m.) många gånger i berättelsen. Det här distanserade sättet att skriva en huvudperson kan nog vara ett hinder för en del läsare, jag tänker att "nyckeln" till att ta till sig berättelsen är att verkligen gå in i sig själv och fundera över vad man skulle göra om man förlorade allt. Precis allt. Den som förlorar allt den håller kär förlorar också lätt sig själv. Läsaren får inte förrän mot slutet veta vad som orsakat att huvudpersonen lämnat allt för att söka döden, men man anar tidigt att något förfärligt hänt. Kanske behöver man inte heller veta allt för att visa medkänsla och omtanke med människor på flykt?

Boardy skriver som vanligt en fin, lågmäld prosa med lyriska inslag. Berättelsen vecklar ut sig under läsningen, inte förrän mot slutet kan man se sammanhangen. Historien berättas av en allvetande berättare, som även knyter an till kommande framtida händelser och visar hur allt går igen. Detta gör att en roman som handlar om medeltidens farsoter och jakt på syndabockar känns obehagligt aktuell.

TIDEN ÄR INTE ÄN
Författare: Elin Boardy
Förlag: Wahlström & Widstrand (2017)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Kulturkollo, Johanna

Utmaning: Authors & Characters - Gabriella

Utmaning Authors & Characters: Gabriella

Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.

Gabriela Mistral (1889-1957) erhöll Nobelpriset 1945 med motiveringen: "för den av mäktig känsla inspirerade lyrik, som gjort hennes diktarnamn till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella strävanden". Mistral är känd för sin finstämda, men språkligt avancerade, lyrik och hennes svenske uttolkare Hjalmar Gullberg kallar henne ”det ställföreträdande moderskapets diktarinna”. Moderskapstemat visar sig tydligt Mistrals många vaggvisor, barnrim och sånglekar.

Mistral började skriva poesi efter en passionerad kärleksaffär med en man som begick självmord. Hon arbetade som skollärare i en liten stad i Chile tills hennes lyrik gjorde henne berömd. Därefter hade hon olika uppdrag inom skolväsendet samt även som chilensk konsul i Neapel, Madrid och Lisabon.

Jag har bara läst enstaka dikter av Gabriela Mistral, men det jag har läst har jag gillat.

VAGGSÅNG

Nu vaggar mitt hav sina vågor
vid dyningens eviga dån.
Jag lyssnar till vågornas kärlek
och vaggar min son.

I sädesfälten går vinden
och vaggar nattliga strån.
Jag lyssnar till vindarnas kärlek
och vaggar min son.

Gud vaggar de ändlösa världar,
som tystnaden kommer ifrån.
Jag känner hans hand i mörkret
och vaggar min son.

Den första skärgårdsromanen, Rosen på Tistelön, av Emilie Flygare-Carlén gjorde stor succé när den gavs ut 1842. Därefter följde en lång rad romaner av författaren, som blev mycket populära. Hon lockade läsarna med spännande intriger, intressanta personporträtt och färgstark miljö. Emilie Flygare-Carlén var pionjär i sitt val av ämne och miljö, i sin framsynthet och i sin moraliska hållning. Hon skrev om det landskap och de verksamheter hon var förtrogen med. Vid den här tidpunkten tog romanläsandet i landet fart, och läsarna var i hög utsträckning kvinnor. Ofta ägnade man sig åt högläsning, och då var Emilie Flygare-Carléns spännande romaner idealiska. Författaren hade bestämda åsikter, men budskapet i böckerna blir aldrig viktigare än själva berättelsen.

 På Tistelön bor familjen Haraldsson, som består av fadern Håkan, sönerna Birger och Anton, samt den väna dottern Gabriella - Tistelöns ros. Haraldssons fru är död och de yngre barnen tas om hand av den rättrådiga Erika. Fadern och äldste sonen Birger gör sig rikedomar på att smuggla in varor från utlandet. Birger har häftigt förälskat sig i Erika, och då hon ger honom korgen låter han sina grymma drag få fritt spelrum. Den kvällen får tullbåten upp jakten på smugglarna. Haraldsson och Birger ser ingen annan utväg än att mörda jaktlöjtnant Arnman och hela besättningen. Yngste sonen Anton bevittnar detta, vilket kommer att plåga honom resten av livet. Åren går, dottern Gabriella växer upp och förälskar sig i den nye jaktlöjtnanten - Arve Arnman - son till den mördade.

Romanens styrka är dess fantastiska miljöskildringar av den bohusländska kusten och dess spännande handling. Stämningen är ödesmättad och man kan lätt föreställa sig det stormande havet piska upp den ena vågen efter den andra. Romanens svaghet är idealiseringen av självuppoffrande kvinnor, vissa värderingar är förlegade. Språket är lite gammaldags tungt, vilket kan göra boken lite trög att komma in i. Dock tror jag att boken helt klart vinner på att man behåller det något ålderdomliga språket, då detta förstärker tidsandan.

Personbeskrivningarna är mycket intresssanta. Den olycklige, sinnesklene Anton skildras på ett nyanserat, insiktsfullt sätt. Även den kärlekskranke Arve har fått en realistisk komplex personlighet; han var i ungdomen spotskt övertygad om sin egen principfasthet, men fick i sinom tid erfara att det inte alltid är lätt att leva efter dem. Jag är mindre förtjust i skildringarna av de kvinnliga huvudpersonerna. Framför allt Erikas förträfflighet och självuppoffrande inställning provocerar mig, och även Gabriella uppvisar liknande tendenser.

I romanen framförs en hel del samhällskritik. Bl a annat beskrivs hur fattigdom och sjukdomar periodvis spreds och hur de bättre bemedlade begagnade sig av andras svårigheter, i syfte att lägga under sig mer rikedomar. Dessutom finns på slutet ett mycket intressant stycke, som visar att författarinnan var motståndare till dödsstraff:

"Vårt samhälles ohyggliga lagar kunde icke tillåta den förbättrade medborgaren att under en längre levnad sprida nytta och välgärningar omkring sig!"

Sammantaget får jag lov att säga att detta är en bok det är roligare att ha läst, än det var att läsa den. Det var svårt att komma in i den p g a de förlegade värderingarna. Romanen blev dock klart bättre på slutet, då jag faktiskt hade svårt att lägga den ifrån mig.

Tips i denna tid: Blindheten

I dagsläget passar det inte mig att läsa böcker om farsoter och annat som påminner om vår rådande situation, men jag ser att många andra letar efter bra dystopier och postapokalypser. Nu är inte Blindheten egentligen vare sig en dystopi eller en postapokalyps, men den handlar om en skrämmande aktuell situation, där världen drabbas av en smittsam sjukdom. Här kommer därför en repris av min recension.

En man sitter i sin bil vid ett rödljus och väntar på att det ska slå om till grönt. Detta kommer dock mannen aldrig att få uppleva, han blir helt utan förvarning blind. Tidigare har mannen haft god syn och den plötsliga blindheten innebär naturligtvis en chock. Mannen i bilen får hjälp av en fotgängare, som erbjuder sig att köra hem bilen till mannens hus. Senare stjäl fotgängaren bilen. Då den blinde mannens hustru kommer hem hjälper hon sin man till en ögonläkare. Denne kan inte hitta några fysiologiska förklaringar till den plötsliga blindheten. Blindheten är inte heller som man väntat sig ett mörker, den blinde lever i ett konstant vitt ljus. Dagen därefter blir både biltjuven och ögonläkaren blinda, en oerhört smittsam epidemi av blindhet sprider sig mycket snabbt. Myndigheterna försöker begränsa smittan genom att spärra in de blinda och de med smittorisk på ett gammalt mentalsjukhus. Det är meningen att myndigheterna skall förse "patienterna" med mat och andra förnödenheter, men ingen vågar gå nära mentalsjukhuset p g a smittorisken. I den isolerade miljön på sjukhuset skapas ett samhälle som bygger på den starkes rätt. Övergrepp är slentrianmässiga, det finns ju inga vittnen. Men, det finns en kvinna som inte förlorat synen, läkarens hustru, som ändå följt med sin man till sjukhuset och som låtsas att hon är blind. Genom hennes ögon får läsaren ta del av allt som sker i ett samhälle där ingen längre ser.

Blindheten har beskrivits som en roman om nedstigningen i ett helvete alltför likt vår egen värld och det är en perfekt beskrivning. Skillnaden är främst att de blinda i Saramagos värld inte har något val, medan de oseende i vår värld ofta väljer att blunda för det som är obehagligt. Dessutom förblindas vi ofta gradvis, medan människorna i romanen blir blinda på ett ögonblick. Genom blindheten förlorar människorna sig själva och eftersom de inte varken ser eller blir sedda luckras identiteten och även moralen upp.

Saramagos berättarstil är lite svår att komma in i, men den kompletterar berättelsen oerhört väl. Meningarna är vindlande långa, skiljetecken saknas och texten ger ett oerhört kompakt intryck. I dialogerna tappar man ibland bort vem som sa vad, men det spelar kanske inte så stor roll när alla ändå är blinda? Upplevelsen av identitetens relativitet och bristfälliga betydelse förstärks också av att inga personer kallas vid namn utan t ex "den förste blinde" och "läkarens hustru".

Blindheten är en roman med ett tydligt budskap, förordet lyder: "Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam." Blindheten är en vass satir över vår samtid, som kan vara både plågsam och ångestframkallande att läsa. Det är dessutom en av de mest läsvärda böcker jag läst.

BLINDHETEN
Författare: José Saramago
Översättare: Hans Berggren
Förlag: Wahlström & Widstrand (2006)

Tips i denna tid: Väggen

Det är en förvirrande, dramatisk och skrämmande tid vi lever i just nu. Och vi väljer lite olika strategier att handskas med vår oro. Själv undviker jag böcker om pest och andra sjukdomar, medan andra har behov av att läsa böcker som Pesten av Camus och Pestens tid av Stephen King. Jag tillhör riskgrupp och har nu varit tämligen isolerad i snart tre veckor. Tack och lov att vi lever i en digital tid så man ändå kan umgås! Den bok som jag ofta tänkt på de här dagarna är Väggen av Marlen Haushofer, har ni inte läst den är det verkligen dags! Nedan kommer en repris av min recension.

En kvinna reser till en jaktstuga i bergen för att tillbringa en lugn helg med sin kusin och hennes man. Paret lämnar henne ensam i stugan första kvällen, de besöker en pub i den närliggande byn. Under natten kommer parets hund Lo hem. På morgonen upptäcker kvinnan att hennes vänner inte kommit hem under natten och hon ger sig ut för att leta efter dem. Hon upptäcker abrupt att hon under natten blivit avskuren från omvärlden; en hög genomskinlig vägg omringar jaktstugan och området runt omkring. Utanför väggen ser allt liv ut att vara förstelnat. Kvinnan är ensam innanför väggen tillsammans med några husdjur och hon tvingas försöka överleva på egen hand.

Det här är en roman som ger fler frågor än svar. Är hon instängd? Eller utestängd? Finns väggen i verkligheten? Eller inuti kvinnan? Jag har tidigare skrivit om Väggen på Kulturkollo och där försökt beskriva min upplevelse av att romanen upphäver gränsen mellan yttre och inre. Kvinnan och hennes begränsade omvärld är ett, allt som sker händer både inuti och utanför. Kan man kalla det psykos? Eller demens? Eller autism? Ja, kanske. Fast det blir så irrelevant att ge skeendet ett namn när man är mitt i det.

Berättelsen väller fram över sidorna, texten är skriven som dagboksanteckningar där berättaren hoppar fram och tillbaks mellan olika tidpunkter och ger läsaren små glimtar av vad som ska komma. Detta gör att man som läsare blir helt fast i texten, lika instängd innanför bokens väggar som kvinnan är. Man är tvungen att fortsätta läsa, vare sig man vill eller inte och man läser med bävan inför det man vet ska ske. Kvinnan skriver för att på något sätt befästa sin existens och läsaren blir ett vittne till hennes öde.

Till stor del handlar texten om den prosaiska vardagen, här finns många beskrivningar av kvinnans vedermödor med att så, skörda och ta hand om djuren. I förvånansvärt liten grad ägnar hon sig åt att sörja allt hon förlorat i det tidigare livet. Emellanåt skriver hon ner mer abstrakta tankegångar, tiden är t ex något hon funderar över.

"Men om tiden bara existerar i mitt huvud och jag är den sista människan, så kommer den att ta slut när jag dör. Tanken gör mig upprymd, jag kanske har makten att dräpa tiden. Det stora nätet kommer att slitas sönder och falla i glömska med sitt sorgliga innehåll. Man borde vara tacksam mot mig för det, men efter min död kommer ingen att veta att jag dräpt tiden."

Sammantaget är Väggen en helt fantastisk, fängslande och mycket skrämmande roman. Den gestaltar människans ursprungliga skräck inför att vara helt ensam, att vara den sista levande människan på jorden. Man läser romanen i ett andetag och blir aldrig riktigt sig själv igen.

VÄGGEN
Författare: Marlen Haudhofer
Översättare: Rebecca Lindskog
Förlag: Thorén & Lindskog (2014)
Köp: Adlibris, Bokus