Herakles av Theodor Kallifatides handlar om pojken, mannen, monstret och hjälten Herakles, som genomförde 12 storverk, det ena blodigare än det andra. I bokens inledning berättar författaren om Antigones öde i samband med att pojken Herakles är närvarande då hon blir levande begravd. Redan som ett litet barn är Herakles så stark att han kan bära sin mor från begravningsplatsen. Därefter får läsaren ta del av myten om Herakles tillblivelse och gudomliga ursprung. Gestaltningen av den stammande pojken, som är starkare än alla andra, engagerar och väcker empati. Herakles har dock tyvärr inte kontroll över sin fysiska styrka och inte heller över sina svartsjuka tankar kring faderskap, vilket leder till de händelser som tvingar honom att sona dessa genom att utföra storverk.
Kallifatides gestaltar en karaktär som om och om igen försöker göra goda gärningar, men som ideligen misslyckas. Utan att begripa varför. Inledningsvis känner jag som läsare empati med huvudpersonen och hans strävan. Men i takt med slaktande, skövlande och massvis av våldtäkter blir dock Herakles mer och mer ett monster, även för mig. Trots att han egentligen är en offer för gudarnas maktspel, svartsjuka och hämndbegär.
”Han hade velat göra världen till en bättre plats att leva i. Ingenting tydde på att han lyckats. Mycket ont hade han åstadkommit. Inte heller det syntes. Världen var lika vacker som alltid.”
HERAKLES
Författare: Theodor Kallifatides
Förlag: Albert Bonniers (2013)
Uppläsare: Reine Brynolfsson på Storytel
Köp: Adlibris, Bokus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar