Utmaning: Authors & Characters - Ester

Utmaning Authors & Characters: Ester

Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.

Ester Roxberg debuterade 2011 med den kritikerrosade Antiloper. Några år senare kom den självbiografiska berättelsen Min pappa Ann-Christine, där hon nyanserat och ärligt berättar om hur det var när hennes pappa, den hobbysnickrande prästen, plötsligt kom ut som kvinna.,

Antiloper handlar om bästa vännerna Astrid och Ellen. Astrid är en musikintresserad indietjej, Ellen är en sportande plugghäst. Men vad spelar olikheterna för roll när man har roligt åt samma saker, kan prata om allt och dela alla upplevelser. Under sista året i gymnasiet börjar dock Ellen förändras, hon blir alltmer inbunden och tyst. Astrid försöker få Ellen att prata om det som tynger henne, men Ellen orkar liksom inte. Hon grubblar över livets meningslöshet och oroar sig för framtiden. Astrid och Ellen har många planer på vad de ska göra efter examen, men ingenting blir riktigt som de tänkt sig.

Om jag ska skriva om allt jag tycker om i Antiloper blir detta en avhandling som inte passar bloggformatet. Jag får försöka välja ut några saker jag fastnat för och berätta om dem. Fast det är ju inte så lätt när man älskar handlingen, stämningen, språket, personskildringarna, de olika typsnitten, ja till och med omslaget. Antiloper är helt enkelt en fantastisk berättelse om hur det känns att plötsligt förväntas vara vuxen och kliva ut i världen. Texten kryper under huden på läsaren, man kan inte värja sig och tårarna rinner. Ändå är detta inte alls någon nattsvart bok som vältrar sig i elände, här finns också sår som läks och en möjlig ljus framtid.

Det som gör Antiloper så fantastisk är det äkta tonfallet och alla känslonyanser, jag känner så väl igen mig i både Ellen och Astrid. Ellen som blir alltmer tillbakadragen, blek och tunn. Ellen som kämpar  med att förstå vad som är meningen med livet. Och Astrid som står bredvid och försöker greppa vad som händer med Ellen och stötta henne. Och som måste gå vidare med sitt eget liv när Ellen inte längre vill umgås och göra saker tillsammans.

Berättaren är till stor del Astrid som vänder sig till Ellen i ett du-tilltal. Ellens röst får vi bara höra emellanåt i brev som hon skriver till Astrid. Ändå blir båda tjejerna levande i texten, den vackra texten som verkligen lyckas skildra ungdomens hudlöshet, förvirring, längtan, sorg och nära vänskap. Vänskap så nära att man ibland inte vet var den ena slutar och den andra börjar. Och text så fantastisk att man som läsare inte vet var man själv slutar och Ellen och Astrid börjar.

Sammantaget är detta den vackraste bok om vänskap jag läst, jag hoppas att alla unga tjejer och killar får läsa och prata om den i skolan.

Oftast brukar jag lyfta fram böcker jag gillar, men nu kommer det lite snack om ett par böcker och en huvudperson jag verkligen inte står ut med. Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar av Lena Andersson skildrar kvinnor och relationer på ett oerhört irriterande sätt.

Huvudpersonen Ester är mycket teoretiskt begåvad, samtidigt som hon har påtagliga socioemotionella svårigheter. Hon blir kär i den ena knölen efter den andra, vilket på något sätt ändå alltid är knölarnas fel. Själv blir jag som sagt galen på Esters beteende. Om och om och om och om igen återvänder hon till en man hon ändå ganska tidigt "genomskådar". Varför? Hon är så kär att hon inte kan kontrollera sig. Att kritisera Ester för hennes beteende och moral är dock svårt. Författaren lägger de synpunkter man som läsare kan ha, i munnen på obehagliga personer man inte vill förknippas med. Den mest intressanta vinklingen vore naturligtvis att bestämma sig för att mannens version av vad som egentligen hänt är den "sanna".

Kärleken gestaltas som ett maktspel där det gäller att vara bäst på att balansera mellan närmande och undandragande. Det mesta diskuteras i avancerade kunskapsteoretiska termer, vilket inte i sig gör innehållet mer intressant. Det förändrar inte att Ester i stället för att ägna sig åt teoretiserande och analyserande av partnerns inre, borde ge sig tid att försöka förstå sig själv. Och då helst inte i överdrivet komplicerade psykoanalytiska termer. I slutänden uppfattar jag berättelsen som en kliché om relationer.