Alla de starka känslorna från de ursprungliga berättelserna finns kvar, fördjupas och renodlas i Tóibíns version av tragedin. Språket är enkelt och avskalat, samtidigt som texten innehåller nog med detaljer att ge läsaren en tydlig bild av miljön och av huvudpersonernas inre. Berättelsen är bitvis mycket realistisk och obehaglig med sprutande blod och ruttnande lik.
"Jag gav order om att liken skulle ligga kvar i solen en dag eller två tills det söta övergick i stank. Och jag tyckte om flugorna som kom, surrande med sina små invecklade och orädda kroppar efter skrovmålet, upphetsade av den ständiga hunger som de kände inom sig, en hunger jag också kommit att erfara och uppskatta."Handlingen skildras ur tre olika perspektiv: Klytaimnestras, Elektras och Orestes. Moderskap, syskonrelationer och vänskap gestaltas i olika variationer. Och genom hela berättelsen dominerar misstron och misstänksamheten, Vem kan man lita på? Stämningen i palatset, där det viskas om nätterna, är suggestiv och klaustrofobisk. Gudarnas roll är nedtonad, det är människorna som smider planer och handlar.
NAMNENS HUS
Författare: Colm Tóibín
Översättare: Erik Andersson
Förlag: Norstedts (2018)
Köp: Adlibris, Bokus
gillade denna, roligt när gamla berättelse lever.
SvaraRaderaJa, verkligen!
Radera