En smakbit ur Där livet är fullkomligt

Ny söndag och dags för en smakbit igen. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i den här utmaningen, varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Idag bjuder jag på två korta smakbitar ur Där livet är fullkomligt av italienska Silvia Avallone. Författaren skildrar ett Italien som ligger långt från turiststråken, här är fattigt, skitigt och traditionellt. Läsaren möter unga människor, vars framtid tycks vara förutbestämd och de som i förtid blivit gamla. Romanen handlar om längtan efter barn och om oönskade graviditeter. Mycket bra!

Den kom från en värld som dolde sig inuti henne. Från en punkt så djupt inne i kroppen att det kändes som ett främmande land.

Och den ökade i styrka, var omåttlig när den strålade ut från naveln. Exakt och regelbundet: sextio hela sekunder. Hon visste att den skulle krossa ländryggen. Och sedan skulle den bli ännu starkare. Den skulle bli jättelik, som hennes mamma när hon låg i en hög på soffan kvällen innan, som telefonen i hallen som inte hade ringt på flera år och Zenos ögon när han sa: ”Ja, vi åker härifrån.”

Den skulle få hennes hjärta att stanna, som allt som är oläkligt. Adele visste det.

Andas. Det var det de sa åt henne att göra. Men hon kunde inte andas. Lungorna var fulla av sågspån. Smärtan pressade samman bröstkorgen, klöv den mitt itu som ett äpple. Smärtan var den enda, rena sanningen. Oändlig, som Adriatiska havet i februari.

”Jag vill inte ha henne.”

Utsikten från fjärde våningen var förresten inte så dum. Bortom betongen, bortom de identiska höghusen med bleknade jalusier och fasader översållade med parabolantenner bredde landsbygden ut sig, lugn och stum som en grön sjö.

Om man blundade kunde man till och med låtsas att trafikbruset från ringleden var vattenbrus.

Kanske var det just det hon föreställde sig, att hon befann sig på en flod. Varje dag satt hon i samma ställning, med håret i en knut som hölls uppe av ett fjärilsformat plastspänne.