Måna är död

Nu har jag läst ut min första roman av Ivar Lo-Johansson, Måna är död, och här sitter jag och är totalt utmattad av alla dessa häftiga känslokast, av denna lynnighet, av denna intensitet. Den här boken var inte alls vad jag förväntade mig.

Romanen om Måna berättas av den andre huvudpersonen, Bo Propst, och utspelar sig en sommar då paret lever tillsammans i en norrländsk fäbodvall i närheten av en älv där man flottar timmer. Bo är författare med ursprung i arbetarklassen, medan Måna lever på räntor från ex-maken. Under den varma sommaren har Bo svårt att få till skrivande, hans tankar blir mer och mer upptagna av Måna och och funderingar kring vad hon gör hela dagarna. Svartsjukan växer sig allt starkare tills en urladdning är oundviklig.

Under läsningen associerar jag till många andra romaner där manliga författare skriver om mäns bilder av kvinnor, t ex Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa. Kännetecknande för de här romanerna är att kvinnorna inte själva får någon plats, vi ser dem bara genom mannens blick. I Måna är död kompliceras dessutom mannen situation eftersom han känner att han måste välja mellan ära och kärlek.

Romanen är självbiografisk och när den kom ut 1932 fick den ett blandat mottagande av kritikerna. I förordet av Annlie Jordahl kan man läsa att verklighetens Måna i samband med publiceringen hörde av sig och skrev "Måna är inte död, hon lever. Vad du Ivar Lo-Johansson än diktat in i din roman, så lever jag - och min kärlek lever, och mina minnen lever, och vår tid på fäbodvallen lever, detta kan du aldrig ta död på."

MÅNA ÄR DÖD
Författare: Ivar Lo-Johansson
Förlag: Bonnierpocket (2015)
Köp: Adlibris, Bokus