Hundarna av Ola Nilsson

För några år sedan läste jag Isidor och Paula (följ gärna länken till min recension) av Ola Nilsson och blev starkt berörd. Ända sedan dess har jag tänkt att jag ska läsa hans trilogi Hundarna, Änglarna och Kärleken gömmer minnet. Efter ett 50-tal sidor i Hundarna känner jag att jag för första gången på länge hittat något värt att anstränga sig för. Country-noir beskrivs stilen som av förlaget. Det låter lite väl amerikanskt för min smak, men det ligger nog en del i det.

Det är kärvt, fåordigt och emellanåt ganska skitigt. Minnen från min barndom väcks och jag känner mig hemma. Samtidigt är språket så oerhört vackert och skört att jag ibland drar efter andan och läser samma stycke om och om igen.

Här kommer ett litet citat om Ida, hennes syster Sanna och deras pappa:

"En isbit växte i Idas bröst då hon såg honom stå sådär, vänd mot träden utan att se någonting. Och mörkret i honom spred sig över henne. Det spred sig alltid över henne, aldrig över Sanna. Sanna verkade på något vis inte mottaglig. Ida visste nog varför. Hon visste att det var hon som tog det där ansvaret, att hon självmant drog den svarta filten över sig och att ingen annan kunde klandras. Men om hon inte gjorde det skulle ingen annan heller göra det, det visste hon säkrare än någonting annat."

HUNDARNA
Författare: Ola Nilsson
Förlag: Natur & Kultur
Köp: Adlibris, Bokus