Guds barn

I somras började jag temaläsa romaner som utspelar sig under tiden för Jesu födelse och levnad på jorden. Jag läste Judas av Amos Oz, Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren av Philip Pullman och Guds barn av Lars Petter Sveen. Oz är en favoritförfattare sedan tidigare, Sveen blev omedelbart en ny favorit. Lars Petter Sveen är en relativt ung, norsk författare (f 1981) som man bör ha ögonen på. Han spås en lysande framtid. Jag hoppas att hans roman Fem stjerner, om unga människor på flykt i Europa, kommer att översättas till svenska snart.

Guds barn inleds i Betlehem vid tiden för Jesu födelse och avslutas med händelserna efter hans död och återuppståndelse. Romanen är uppdelad i olika, mer eller mindre, sammanhållna kapitel där olika personer och händelser från Nya Testamentet gestaltas. Läsaren får möta många karaktärer som finns med i utkanten av Bibelns berättelser, t ex soldaten Cato och hans grupp som, på Herodes order, ska döda alla nyfödda gossebarn, fiskarna som blir Jesu lärjungar, de spetälska och stammande som söker Jesu hjälp, rövaren Nadab som vill göra gott och Simon Petrus, lärjungen som bävar inför att han ska förråda sin Mästare. Även Jesus själv dyker upp i romanen, han är den som lyssnar och med beröring skänker tröst och hjälp. Han är ofta trött, kanske känns uppdraget övermäktigt.

Det finns mycket mörker, våld och lidande i Guds barn och det är detaljerat skildrat. Olika härskare/ledare beordrar andra att utföra våldshandlingar, medan de som tvingas utföra våld försöker söka andra vägar. Författaren skildrar en mänsklig strävan efter det goda, en strävan som ibland blommar ut i mötet mellan människor. Texten är, till största delen, lätt att ta till sig och ofta mycket konkret i sitt beskrivande av handlingar. Vissa delar är mer komplicerade, drömska och symboliskt laddade.

"Det var på Kung Herodes den stores tid, vi var på jakt efter en liten judekung som blivit född. Stjärnorna var framme, vi hade kommit för att döda honom.
Tuscus brakade in genom dörren och röjde väg åt Cato som tog ledningen med svärdet i handen medan jag följde efter. Longus stannade kvar utanför. Ett gammalt par låg på knä i det trånga rummet. En skraltig oljelampa lyste och kastade ett flackande sken över de gamla. Cato pekade på dem med svärdet, han förde kommandot, han var vår ledare. Han öppnade munnen, men i stället för att säga något spydde han. Han böjde sig fram och kräktes på golvet. Tuscus tog ett par steg åt sidan.
---
Det är över för i natt, sa Cato och spottade och sa åt oss att hämta vatten. Det luktade om honom. Det luktade om oss alla. Stjärnorna brann på himlen, en starkare än de andra, ingen av oss hade sett något sådant tidigare."

Guds barn belönades med P O Enquist-priset 2016. Det är lågmäld, verklighetsnära skildring av mänskligt mörker där ljuset ändå emellanåt glimmar till. Rekommenderas!

GUDS BARN
Författare: Lars Petter Sveen
Översättare: Staffan Söderblom
Förlag: Norstedts (2018)
Köp: Adlibris, Bokus
Recension: Bernur