En smakbit ur Pennskaftet

Denna, ack så viktiga, valdagssöndag sitter jag hemma med snuva och ont i halsen. Lite senare idag ska jag ändå ta mig till en vallokal och lägga min röst på ett parti som står för solidaritet, jämlikhet, jämställdhet och miljökamp. Jag hoppas att alla som vill ha ett demokratiskt samhälle visar det genom att nyttja sin rätt att rösta idag. Vi har inte fått den rättigheten utan kamp och den är tyvärr inte självklar.

Den smakbit jag tänker dela med mig av idag kommer från den klassiska romanen Pennskaftet av Elin Wägner, som handlar om en ung kvinnlig journalist, hennes kamp för kvinnlig rösträtt och hennes kärlek till en ung man. Romanen recenseras här.

– Om det bara vore det, jämrade sig assessorskan, men det är väl värre än så. Högmodet har farit i de styrande, barnen får inte lära sig annat än strunt och skräp i skolorna och arbetarna vill vara lika goda som de, som är av familj, och ingen törs säga emot dem, allt blir som de vill.
– Lika goda, de är mycket för mer, sade redaktören, hade man det lika bra som arbetarna, så kunde man vara nöjd.
– Men varför arbetar inte redaktören då? frågade Pennskaftet.
Man låtsades inte höra henne. Skåningen applåderade ironiskt.
– Nej, det är ingen tanke på att spara med varken statens eller kommunens medel, därför blir vi snart ruinerade på våra skatter, sade värdinnan, som, enligt vad pensionatsskvallret visste att förtälja, deklarerade falskt. Ryktet hade kommit ut därigenom att redaktören, som skrev deklarationen i sin egenskap av litteratör, alltid fick ha ett spelparti 1 mars.
– Min man säger, att det är alla de hundrade kommittéerna, som ruinerar landet, sade assessorskan.
– Ja, och nykteristerna, inföll redaktören.
– Åja, det blir väl än värre, när kvinnorna får rösträtt, då kommer de att avskaffa all sprit, sade författarinnan och smålog mot honom. Men vi skall hoppas, att det inte blir så snart.
Redaktör Jessen hatade om möjligt rösträttskvinnorna än mer än nykteristerna.