Bokmässan i bilder

Kamp för frihet

Bokmässans sista seminarium för mig består av ett samtal mellan giganterna Sven Wollter och Vibeke Olsson. En upplevelse utöver det vanliga för mig. Kärlek.

Historiska romaner på Bokmässan

Av en slump började jag lyssna på Ida Jessens En ny tid häromkvällen och blev hänförd, så fint språk och fängslande karaktärer. Romanen utspelar sig i början av 1900-talet. Marie Hermansons roman Den stora utställningen uspelar sig i Göteborg 1923, då Einstein blir försenad till sin Nobelföreläsning. En mycket bra roman! Av Mia Franck har jag ännu inget läst, men jag blir mycket nyfiken på hennes Bombträdgården, som handlar om den unga Lissu som skickas till Sverige som krigsbarn.

Dag tre, Khemiri och Stridsberg

Det möjligen bästa samtalet på årets Bokmässa handlar om liv och död, familjer, skuld och kärlek. Två av Sveriges allra viktigaste författare Sara Stridsberg och Jonas Hassen Khemiri pratar om sina senate romaner Kärlekens Antarktis och  Pappaklausulen och om litteruren de senaste tio åren. Precis som deras romaner är deras samtal ”på riktigt”, inget ytligt trams.

Nawal El Saadawi

Optimism och hopp och en förmåga att se det positiva i att bli fängslad ich tvingad i exil, präglar Nawal El Saadawi. En del tårar föll när hon dök upp, denna 88-åriga, fantastiska författare och kämpe.  ”It can not be free election if it is built with money”, säger Nawal som också hävdar att USA inte är någon demokrati. Hennes åsikter är extrema och kontroversiella, men innehåller tyvärr alldeles för mycket sanning för att ignoreras.

Bokmässa dag 2, psykisk ohälsa hos unga

Dagens första seminarium handlar om hur man skriver om svåra saker för unga. Författarna Lisa Bjärbo, Sofia Nordin och Ulrika Lidbo samtalar om att gestalta psykisk ohälsa, svåra relationer, trauma och missbruk. Jenny Jägerfeld leder samtalet.

Jacqueline Woodson

ALMA-pristagaren Jacqueline Woodson talar om sin familjs upplevelser i södern och om migrationen norrut och jag inser att jag absolut måste läsa hennes självbiografiska, prosalyriska Brun flicka drömmer. Seminariet teckenspråktolkades, mycket proffsigt av Bokmässan att arbeta på detta sätt med tillgänglighet.

Bokmässan, första intrycket och hästböcker

Trots mycket bristfällig förberedelse var det precis lika upphetsande som vanligt att kliva in på Bokmässan. Ljudet, vimlet, alla böcker, bokbloggarkompisarna och författarna ger en ordentlig adrenalinrush.

Första seminariet handlar om hästböcker för olika åldrar av författarna Helena Dahlgren, Emelie Novotny och Katja Timgren med Johanna Lindbäck som moderator.  

Tematrio - BLÅ

Dags för Bokmässa! Vilken färg har då den? Hmmmm lila, det temat har vi ju redan haft. Det får bli den snarlika färgen blå i stället. Berätta om tre böcker på temat blå, tolka uppgiften så fritt som möjligt.

1. Joburg Blues av sydafrikanske Nthikeng Mohleleär en kort text som omfattar och omfamnar ett helt land och ett helt liv. Författarens dröm är att förändra litteraturen på samma sätt som Miles Davies förändrade jazzen.

2. De blåaste ögonen av Toni Morrison är en berättelse om en fattig svart familjs öde i Amerika på 40-talet. Varje natt ber den oälskade Pecola om blå ögon, hon är övertygad om, att om hon bara fick blå ögon skulle hon bli vacker och lycklig.

3.


Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Helgfråga om Bokmässan

Dags för Mias helgfråga som den här veckan handlar om den kommande Bokmässan. Ska jag dit och vad ska man göra där?

JAAAAA, jag ska dit! Torsdag till lördag. Det är nionde gången och en del av nyhetens behag har ju försvunnit, men det är ändå så kul att åka. Och ska jag vara helt ärlig är det mest för att träffa andra bokbloggare det är så kul. Sen finns det ju en del förläggare jag tycker om att träffa och har man tur kan man få en pratstund i vimlet med någon intressant författare också.

Men ska man dit behöver man ha ett seminariekort, tycker jag. I alla fall om man är intresserad av annat än kommersen på golvet. Visst finns med gratis monter- och scenprogram, men lugnet på seminarierna är väl behövd.

Det är varmt, hög ljudvolym och trångt på Bokmässan, framför allt på lördagen. Sköna skor, bekväma, svala kläder, en vattenflaska och en ryggsäck till allt man garanterat handlar behövs.

Om ni ser mig kom fram och hälsa!

Livet med en ponny

Så här såg det ut förra helgen strax innan dottern och ponnyn genomförde dressyrprogrammet lätt C:1. Det gick jättebra, resultat 65%. På bilden under kommer ekipaget flygande över ett hinder, denna bild är tagen på en av sommarens alla hopptävlingar. Foto: Nils Lidén.

Idag är det dags för höstens första hopptävling inomhus, håll en tumme för oss.

Sydafrikanska Agaat

Kulturkollo har Sydafrikatema denna vecka, vilket väcker blandade känslor hos mig. Vi hade nämligen planerat att resa till Sydafrika till jul, men ombestämde oss och köpte en ponny i stället. Inget vi ångrar, men jag vill fortfarande mycket gärna resa till Sydafrika. I vilket fall har jag läst en hel del bra romaner från Sydafrika och vill dela min recension av favoriten med er.

Den sydafrikanska lantbrukarhustrun Milla de Vet ligger för döden. Hennes kropp förtvinar i ALS, hon har förlorat förmågan att röra sig och tala. Som enda hjälp har hon hembiträdet Agaat, en svart medelålders kvinna som haft sitt hem i familjen de Vet sedan hon bara var några år gammal. Milla kommunicerar genom blinkningar, som Agaat på ett mycket lyhört sätt avläser. Och ibland väljer att inte alls förstå. Relationen mellan Milla och hennes hembiträde präglas av maktkamp och hatkärlek. Via tillbakablickar får deras komplicerade relation sin förklaring. Agaat levde i misär och utsattes för övergrepp under de första åren i sitt liv. Milla tog hand om flickan och beslutade sig för att polera henne tills hon blev en halvädelsten - en Agaat. För en vit kvinna var det dock omöjligt att adoptera ett svart barn under apartheidtiden, relationen mellan Agaat och Milla kom att präglas av tidens ideal. När Milla efter många års ofruktsamhet blev gravid ställdes saker och ting ytterligare på sin spets.

Agaat är en roman som kan läsas på olika sätt eller kanske snarare upplevas på olika sätt beroende på om man är mitt i läsningen eller har fått boken på lite avstånd. Under själva läsningen var jag helt uppslukad av den faktiska berättelsen, av de två kvinnornas tysta kamp. Nu efteråt kan jag tydligare se hur de båda kvinnorna får spegla hela det sydafrikanska apartheidsystemet med dess uppdelning av svarta och vita. Och med den vita makten som tynar bort. På ett mycket skickligt sätt åskådliggör författaren ett historiskt skede som är svårt att förstå. Milla behandlar ibland barnet Agaat på ett sätt som väcker avsky hos läsaren, men som ändå är begripligt när man reflekterar över hur de vita faktiskt såg de svarta som mycket lägre stående.

"Åh min lilla Agaat, mitt barn som jag stötte bort, barnet som jag försakade efter att ha lagt beslag på henne, som jag förlöste utan att fånga upp, som jag låste in för att befria." (sidan 561)

Runt de två kvinnorna cirklar ytterligare två familjemedlemmar, Millas make Jak och hennes son Jakkie. Jak och Milla lever i ett mycket olyckligt äktenskap, där ingen förmår leva upp till den andres förväntningar. Båda längtar efter närhet och kärlek - ingen av dem har något att ge den andre. Förutom slag. Sonen Jakkies förlöses på ett dramatiskt sätt och kommer att stå Agaat mycket nära under uppväxten. Och denna närhet väcker svartsjuka hos Milla.

Berättartekniskt är romanen utmanande för läsaren. Berättelsen träder fram genom en pendling mellan det förflutna och nuet. Spänningen stiger konstant och uppslukar läsaren. Fyra röster hörs i berättelsen - alla är de Millas. Vi får ta del av Millas medvetna, kommunikativa tankar i nuet, hennes minnen, hennes dagboksanteckningar och i kursiv stil hennes alltmer fragmentariska associationer. Inte förrän i epilogen tar Agaat till orda, genom Jakkies minnen. Men då skräder hon inte med orden. Och då vrids berättelsen ett litet hack, perspektiven förskjuts, personskildringarna fördjupas, skeendet nyanseras och blir mer komplext. Då tar Agaat steget från att vara en mycket bra bok till att bli en stor berättelse.

AGAAT
Författare: Marlene van Niekerk
Översättare:
Förlag: Weyler (2012)
Köp: Adlibris, Bokus

Hett i hyllan - Morantes Historien

Dags en en ny Hett i hyllan-bok. Den här romanen har inte stått lika länge i hyllan som förra veckans, men det är nog 4-5 år sedan jag köpte den. Orsaken till att den inte blivit läst är helt enkelt att den är så tjock. Jag har svårt för tegelstenar, men kunde ändå inte låta bli att köpa Historien av Elsa Morante.

På förlaget kan man hitta följande om författaren och romanen:

"Elsa Morante hävdade att historien var skandal som pågått i tiotusen år. Hennes mästerverk från 1974, romanen Historien, bekräftar den tesen. Romanen är en rasande anklagelse mot den obönhörliga historiska utvecklingen som sker på den enskilda människans bekostnad.

Historien utspelar sig år för år, från 1941 till 1947. Rom invaderas av tyskarna och faller 1943, är en ockuperad stad som befrias av partisanerna efter 1945. Huvudperson är den fattiga änkan och småskollärarinnan Ida Ramundo, som är halvjudinna men döljer sitt judiska påbrå så väl att hennes tonårige son Nino går med i ungfascisterna.

En dag när Ida är på väg hem från arbetet möter hon den unge tyske soldaten Günther som gått vilse i den eviga staden. Günther tränger sig på Ida, följer efter henne hem och våldtar henne. Frukten av denna våldtäkt är den epileptiske pojken Useppe, berättelsens ljusgestalt, ett slags Kristus i miniatyr. Useppe känner samhörighet med alla levande och döda, djur som människor, och kan inte göra någon illa. Mitt under brinnande krig företar han idylliska promenader runtom i Rom med fårhunden Bella, avsnitt som skildras med stark poetisk lyskraft.

Då ingenting finns kvar av deras bostadshus efter ett bombattentat söker Ida och Useppe sig till ett läger för hemlösa där de lär känna den unge judiske studenten Davide Segre. Davide har förlorat alla sina anhöriga i transporterna till förintelselägren och trots att han vill leva efter sin pacifistiska övertygelse hämnas han och dödar en tysk soldat.

Historien är Elsa Morantes magnum opus och romanen har lockat läsare i generationer sedan den gavs ut första gången 1974 då den också gav upphov till en väldig polemik i den italienska kritikerkåren."

Någon gånga ska jag verkligen läsa den här boken, den finns dessutom med på Världsbibliotekets lista över de 100 bästa böckerna.

Topplista med hösttema

Fina höstböcker är veckans tema hos Johanna.

Mina är valda med tanke på att jag tycker att man ska sitta inne och läsa när löven faller av träden.

Tematrio - SVART

Jag har känt mig rätt nere ett tag och tycker just nu att det passar bra med ett svart tema. Var gärna fria i era tolkningar av temat! Berätta om tre bra böcker på temat SVART.

1. Sirius Black, Harrys pappas bästis är en av favoritkaraktärerna i Harry Potter-böckerna.

2. Mellan rött och svart av Jan Guillou handlar om nazismens framväxt och Europas politiska utveckling. Bäst hittills i författarens svit om 1900-talet.

3. Och så dags för en fin dikt, även denna gång av Tranströmer.

Allegro

Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda ­hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan - det betyder:
"Vi ger oss inte, men vill fred."

Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.

Och stenarna rullar tvärs igenom
men varje ruta förbli hel.


Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

En smakbit ur Satans Dostojevskij

Här kommer veckans smakbit, hitta fler hos Flukten fra virkeligheten. 

I Satans Dostojevskij av Atiq Rahimi har författaren inspirerats av Dostojevskijs klassiska roman Brott och straff. I den krigshärjade staden Kabul mördar huvudpersonen Rassul pantlånerskan Alia för att stjäla hennes pengar ochs för att hämnas att hon avskedat Rassuls fästmö Suphia. Efteråt drabbas han av svår ånger. Men frågan är vad som egentligen hänt? Satans Dostojevskij är en intressant roman, fylld av hemska skildringar av lidande och en hel del svart humor. 

"Vem var den där kvinnan, denna satans kärring som förstörde allt?
Var det verkligen hon ... eller Dostojevskij?
Dostojevskij, ja, det är han! Med Brott och straff träffade han mig som en blixt, paralyserade mig. Han förbjöd mig att följa hjälten, Raskolnikovs öde, att döda ytterligare en kvinna - som är oskyldig - att ta med mig pengarna och smyckena som skulle ha påmint mig om mitt brott ... att falla offer för mina samvetskval, sjunka ner i en avgrund av skuld, sluta i fängelse ...
Än sen då? Det skulle vara bättre än att fly som en stackars dum jävel, en idiotisk brottsling. Blod på händerna, men ingenting i fickorna.
Så absurt!
Satans Dostojevskij!"

Den stulna romanen i repris

Inför Nawal El Saadawis besök på Bokmässan vill jag passa på att reprisera ett par recensioner. Det här är en författare jag hoppas att ni verkligen läser något av.

Bodour lever ett privilegierat liv i Kairos moderna kvarter. Ändå är hon långt från lycklig. Hennes korrumperade make bedrar henne, hon har ett arbete som inte intresserar henne och hon kan inte glömma att hon en gång lämnat ifrån sig en dotter. I ungdomen lät sig Bodour svepas med av sina känslor, hon förälskade sig i en ung man som inte tillhörde hennes egen samhällsklass och hon blev med barn. Den unge mannen deltog i uppror mot regimen och torterades till döds, Bodour övergav sin nyfödda dotter Zina. Bodours enda andningshål är den roman hon skriver, en roman vars kvinnliga huvudperson Badriya har ett eget liv. Bodours dotter inom äktenskapet, Magiida tycks vara dömd till ett lika intetsägande liv som modern, medan Zina växer upp till en fri, stark kvinna. En sådan frihet kan dock inte tolereras i ett land vars religiösa fanatism ökar.

Den stulna romanen är på många sätt en roman om kvinnor (vilket inte nödvändigtvis innebär att den är en roman för kvinnor). Författaren är en galjonsfigur för kvinnorörelsen i arabvärlden och hon har även suttit fängslad på grund av sitt författarskap. I Den stulna romanen möter vi kvinnor i alla dess skepnader, starka, förtryckta, upproriska. Gemensamt för dem är att de existerar på männens villkor, patriarkatet styr vare sig det är den välbärgade överklassen eller de religiösa fanatikerna som har makten.

Berättelsen vindlar sig fram på krokiga vägar, för att kunna följa med gäller det för läsaren att släppa sina hämningar och ge sig hän. För El Saadawis text bär, den bär oss med till miljöer som påminner om Tusen och en natt och den bär oss med till smutsiga tortyrkammare och vidriga övergrepp. Berättelsen byter fokus och tidsperspektiv samt interfolieras av upprepande, drömliknande sekvenser. Språket är vackert, poetiskt, uttrycksfullt, en njutning att läsa. Kanske är det den dramatiska diskrepansen mellan den vackra, lyriska prosan och den vidriga verklighet som skildras, som gör boken så oerhört fascinerande.

Den stulna romanen är långt ifrån en enkel, lättläst roman. Både texten och innehållet kräver medveten läsning och vissa inslag är oerhört upprörande. Trots, eller snarare på grund av, detta är Den stulna romanen verkligen en roman i min smak. Kanske är El Saadawis texter för starka, upproriska och emellanåt groteska för att passa alla, men jag hoppas att de aderton läser och begrundar framtida prisutdelningar.

DEN STULNA ROMANEN
Författare: Nawal El saadawi
Översättare: Marie Anell
Förlag: Ordfront (2011)
Köp: Adlibris, Bokus

Hett i hyllan - Snö faller på cederträden

Jag har hittat en ny utmaning som verkar kul, Hett i hyllan hos Bokföring enligt Monika. Eller ny och ny, denna veckan verkar vara vecka 161, men man kan ju vara lite seg i starten ... Jag har i alla fall mängder av bortglömda skatter i min bokhylla, den här utmaningen ska få mig att titta till dem lite. Kanske kommer jag också att läsa någon av dem. Från förlaget har jag klippt ihop följande beskrivning. Boken har stått i min bokhylla sedan mitten av 90-talet.

Den prisbelönade rättegångsromanen Snö faller på cederträden av David Guterson utspelar sig 1954 på en ö liknande den där författaren bor, och den rättegång som utgör romanens spänningsintrig domineras av en klok advokat; en figur baserad på Gutersons far som var försvarsadvokat. Romanens historiska poäng är den rättsvidriga behandlingen av USA:s japanskättade befolkning, som till stor del internerades efter Pearl Harbor, och parallellt med rättegången löper en kärlekshistoria mellan en japansk-amerikansk kvinna och en mer amerikansk-amerikansk man. Till Gutersons historiska stoff hör också kraftfullt vidriga scener från stillahavskriget, och boken grep med sina olika berättarnivåer både publik och kritiker.

1995 belönades Snö faller på Cederträden med det prestigefyllda PEN/Faulkner-priset. Av Svenska Deckarakademin tilldelades den 1996 första pris i kategorin Årets bästa översatta kriminalroman med motiveringen "Den prisbelönade debutanten Guterson har skrivit en bitterljuv bok om kärlek och ensamhet som också är en spännande rättegångsthriller".

Bokmässan 2018 - #9

Det drar ihop sig till Bokmässa och för nionde gången kommer jag att bege mig till den finfina staden Göteborg för att frottera mig med boblmaf, förlagsfolk och kanske en eller annan författare. Jag fick en pressackreditering även i år så jag kommer att hänga mycket på seminarierna. Ju mer jag kikar i programmet, desto mer förväntansfull blir jag.

Förra året var Arundhati Roy det stora dragplåstret för mig, jag bär med mig citatet: "There is no such thing as a crowd. Everybody has a name" och jag var totalt starstruck när hon signerade min bok. I år skulle det nog bli ett mellanår, tänkte jag, inga författare som jag skulle bli så till mig över. Det var innan jag fattade att Nawal El Saadawi kommer! Nawal El Saadawi, som jag tidigare beskrivit lite som en idol! Oj, oj, oj, det här kommer att bli en fantastisk upplevelse. Jag återkommer med mer Bokmässeplaner allteftersom de utkristalliserar sig.

Mãn, recension i repris

Repriserar min recension av Kim Thúys Mãn och håller en tumme att hon ska tilldelas Den Nya Akademiens pris. 

Det är alltid svårt att skriva om böcker som man läser mer med känslan än med tanken och precis så är det för mig med Mãn. Jag hade sedan tidigare läst och hyllat författarens Ru, som självklart hamnade på Topplistan över årets bästa 2011. Därför var förväntningarna på Mãn skyhöga och det var med viss oro jag började läsa. Men redan inledningen fick mig att förstå att min oro var obefogad:

”Mamma och jag, vi liknar inte varandra. Hon är kort, och själv är jag lång. Hon är mörkhyad, och själv har jag hy som en fransk docka. Hon har ett hål i vaden, och själv har jag ett hål i hjärtat.”

Mãn handlar om en kvinna som lämnar sitt trasiga hemland Vietnam för att söka trygghet i Kanada. Delvis är ramberättelsen i Mãn samma som i Ru, men känslan i berättelsen är mindre sårig. Mãn handlar om kärlek i alla dess former; kärleken till de mödrar som på olika sätt varit viktiga i huvudpersonens liv, kärleken till mat och den passionerade kärleken.

Liksom i Ru får läsaren ta del av berättelsen i olika fragment, nutid i väst och dåtid i hemlandet. Texten byggs upp runt specifika ord som återges både på vietnamesiska och svenska i röd text i marginalen. I marginalen finns även titeln som en signatur och som grafisk helhet är sidorna mycket tilltalande.

Minst sagt tilltalande är även språket. Varje litet ord i Mãn är noggrant utvalt för att sammansmälta med och förhöja helheten. Precis som vid tillagandet av de traditionella maträtterna väger författaren orden på våg, smakerna kompletterar varandra, aromen virvlar runt på sidorna och får läsaren att sucka njutningsfyllt. Att läsa Thúys text gör mig outsägligt lycklig.

Mãn
Författare: Kim Thúy
Översättare: Marianne Tufvesson
Förlag: SEKWA (2011)
Köp: Adlibris, Bokus

Veckans Topplista - havet

Vi kastar loss tillsammans med Johanna i en topplista om havet.

1. I novellen Eller sjunk i havet berättar David Mohseni om sitt liv och sin flera år långa flykt från Afghanistan. Redan som 10-åring tvingades han klara sig själv och leva i källare runt om i världen. Resan över Medelhavet var fylld av faror och kostade människoliv. Eller sjunk i havet är en berättelse som kryper under skinnet på läsare, man blir så ledsen över hur illa barn far.

2. I Pappan och havet av Tove Jansson har havet en mycket framträdande plats. Havet verkar inte vara särskilt vänligt och på ön tycks både träd och stenar flytta på sig. Hur ska pappan kunna få kontroll över situationen?

3. Berättelsen om Pi av Yann Martel är en helt unik, fantasieggande roman om en familj som försöker bege sig över havet. En olycka inträffar dock och resan blir mer ovanlig än någon kunnat föreställa sig.

4. I Utvandrarna av Vilhelm Moberg genomför Karl-Oskar med familj och grannar en mycket strapatsfylld resa över ett hav som verkar ta mer än det ger. Sjösjuka, brist på näringsrik kost och sjukdomar plågar bland resenärerna.

5. Och så en fin haikudikt av Tranströmer:

Ekar och månen.
Ljus och tysta stjärnbilder.
Det kalla havet.

Tematrio - RÖD

Så här efter valet som slutade i total förvirring vill jag bekänna färg och temat är därför detta vecka så klart RÖD. Var gärna uppfinningsrika och långsökta i era svar!

1. Den magiska kappan av Katarina Genar handlar om Livia som på sin elfte födelsedag får en ovanlig present, en röd kappa som någon annan haft för länge sedan. Sammantaget är detta en helt underbar berättelse om sorg och vänskap.

2. Den röda soffan av Michèle Lesbre är en bok om vänskap, kärlek och livets resor.  Hoppet om en bättre värld genomsyrar denna underbara lilla roman.

3. En studie i rött av Arthur Conan Doyle är den första boken av många om Sherlock Holmes och doktor Watson.

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

En smakbit ur Pennskaftet

Denna, ack så viktiga, valdagssöndag sitter jag hemma med snuva och ont i halsen. Lite senare idag ska jag ändå ta mig till en vallokal och lägga min röst på ett parti som står för solidaritet, jämlikhet, jämställdhet och miljökamp. Jag hoppas att alla som vill ha ett demokratiskt samhälle visar det genom att nyttja sin rätt att rösta idag. Vi har inte fått den rättigheten utan kamp och den är tyvärr inte självklar.

Den smakbit jag tänker dela med mig av idag kommer från den klassiska romanen Pennskaftet av Elin Wägner, som handlar om en ung kvinnlig journalist, hennes kamp för kvinnlig rösträtt och hennes kärlek till en ung man. Romanen recenseras här.

– Om det bara vore det, jämrade sig assessorskan, men det är väl värre än så. Högmodet har farit i de styrande, barnen får inte lära sig annat än strunt och skräp i skolorna och arbetarna vill vara lika goda som de, som är av familj, och ingen törs säga emot dem, allt blir som de vill.
– Lika goda, de är mycket för mer, sade redaktören, hade man det lika bra som arbetarna, så kunde man vara nöjd.
– Men varför arbetar inte redaktören då? frågade Pennskaftet.
Man låtsades inte höra henne. Skåningen applåderade ironiskt.
– Nej, det är ingen tanke på att spara med varken statens eller kommunens medel, därför blir vi snart ruinerade på våra skatter, sade värdinnan, som, enligt vad pensionatsskvallret visste att förtälja, deklarerade falskt. Ryktet hade kommit ut därigenom att redaktören, som skrev deklarationen i sin egenskap av litteratör, alltid fick ha ett spelparti 1 mars.
– Min man säger, att det är alla de hundrade kommittéerna, som ruinerar landet, sade assessorskan.
– Ja, och nykteristerna, inföll redaktören.
– Åja, det blir väl än värre, när kvinnorna får rösträtt, då kommer de att avskaffa all sprit, sade författarinnan och smålog mot honom. Men vi skall hoppas, att det inte blir så snart.
Redaktör Jessen hatade om möjligt rösträttskvinnorna än mer än nykteristerna.

Internationella Läskunninghetsdagen

Idag firar vi Internationella Läskunnighetsdagen genom att läsa lite extra här hemma. Det är svårt för barn och ungdomar att prioritera läsning bland alla intressanta saker som lockar, vi gör därför så att vi har stunder då vi läser tillsammans. Oftast var och en för sig, men ändå tillsammans.

Kanske kan vi idag också tänka lite extra på dem som har ännu mindre möjligheter att fokusera på läsning genom att ge ett litet bidrag till någon typ av läshjälp, t ex hos Plan.

Topplista New York

Temat för veckans topplista hos Johanna är den här veckan New York, ett mycket spännande tema där det finns mycket att välja bland. 

1. Det växte ett träd i Brooklyn av Betty Smith är en fin uppväxtskildring.

2. Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout utspelar sig delvis i New York och handlar om relationen mellan en mor och en dotter.

3. Vad jag älskade av Siri Hustvedt handlar om vänskapen mellan två män - Leo och Bill - om deras äktenskap och deras söner.

4. Det stora huset av Nicole Krauss är en fängslande berättelse om människans svårighet att hantera sin förgänglighet. Fantastisk!

5. Nederland av Joseph O'Neill handlar om en familj som drabbas av yttre och inre kaos i samband med terrorattackerna 11 september.

Bannerheds nya - Lugnet

Jag totalt älskade Tomas Bannerheds Korparna så när jag igår började läsa hans nya roman Lugnet var det med högra förväntningar och en del oro. Oron lade sig snabbt, förväntningarna infriades omedelbart, jag började nästan gråta då jag läste de första sidorna. Nu ska jag läsa denna bok långsamt och låta mig översvämmas av starka känslor, nostalgi, igenkännande och glädje.

"... att relationen mellan föräldrar och barn är mycket mer sammansatt än man tänker sig och att själva familjebildningen ofta innebär ett inträde i den eviga oron."

Sommarens topp 3

Det blev mycket lite läst den här sommaren och inte är jag så nöjd med mina läsval heller. Därför består sommarens topplista bara av tre titlar. Men de här titlarna är å andra sidan riktigt bra (Andarnas hus kom inte med p g a att det var en omläsning, den skulle annars slå sig in på alla listor).

Guds barn av Lars Petter Sveen utspelar sig vid tiden för Jesu födelse, levnad, död och återuppståndelse. Romanen gestaltar olika personer och händelser från Nya Testamentet, den är en lågmäld, verklighetsnära skildring av mänskligt mörker där ljuset ändå emellanåt glimmar till.

I ett annat land är Mare Kandres debutroman, den gestaltar en flickas barndom genom en serie sammanhängande prosalyriska avsnitt. Författaren skapar en värld som skrämmer och lockar, en barndomsvärld jag känner igen mig i.

Judas av Amos Oz är en fantastisk roman som skildrar de stora frågorna och sammanhangen, som de ter sig i den lilla människans värld. Allt blir begripligt, om än inte enkelt. Den handlar om Judas Iskariot och om olika händelser i samband med staten Israels tillblivelse.

Guds barn

I somras började jag temaläsa romaner som utspelar sig under tiden för Jesu födelse och levnad på jorden. Jag läste Judas av Amos Oz, Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren av Philip Pullman och Guds barn av Lars Petter Sveen. Oz är en favoritförfattare sedan tidigare, Sveen blev omedelbart en ny favorit. Lars Petter Sveen är en relativt ung, norsk författare (f 1981) som man bör ha ögonen på. Han spås en lysande framtid. Jag hoppas att hans roman Fem stjerner, om unga människor på flykt i Europa, kommer att översättas till svenska snart.

Guds barn inleds i Betlehem vid tiden för Jesu födelse och avslutas med händelserna efter hans död och återuppståndelse. Romanen är uppdelad i olika, mer eller mindre, sammanhållna kapitel där olika personer och händelser från Nya Testamentet gestaltas. Läsaren får möta många karaktärer som finns med i utkanten av Bibelns berättelser, t ex soldaten Cato och hans grupp som, på Herodes order, ska döda alla nyfödda gossebarn, fiskarna som blir Jesu lärjungar, de spetälska och stammande som söker Jesu hjälp, rövaren Nadab som vill göra gott och Simon Petrus, lärjungen som bävar inför att han ska förråda sin Mästare. Även Jesus själv dyker upp i romanen, han är den som lyssnar och med beröring skänker tröst och hjälp. Han är ofta trött, kanske känns uppdraget övermäktigt.

Det finns mycket mörker, våld och lidande i Guds barn och det är detaljerat skildrat. Olika härskare/ledare beordrar andra att utföra våldshandlingar, medan de som tvingas utföra våld försöker söka andra vägar. Författaren skildrar en mänsklig strävan efter det goda, en strävan som ibland blommar ut i mötet mellan människor. Texten är, till största delen, lätt att ta till sig och ofta mycket konkret i sitt beskrivande av handlingar. Vissa delar är mer komplicerade, drömska och symboliskt laddade.

"Det var på Kung Herodes den stores tid, vi var på jakt efter en liten judekung som blivit född. Stjärnorna var framme, vi hade kommit för att döda honom.
Tuscus brakade in genom dörren och röjde väg åt Cato som tog ledningen med svärdet i handen medan jag följde efter. Longus stannade kvar utanför. Ett gammalt par låg på knä i det trånga rummet. En skraltig oljelampa lyste och kastade ett flackande sken över de gamla. Cato pekade på dem med svärdet, han förde kommandot, han var vår ledare. Han öppnade munnen, men i stället för att säga något spydde han. Han böjde sig fram och kräktes på golvet. Tuscus tog ett par steg åt sidan.
---
Det är över för i natt, sa Cato och spottade och sa åt oss att hämta vatten. Det luktade om honom. Det luktade om oss alla. Stjärnorna brann på himlen, en starkare än de andra, ingen av oss hade sett något sådant tidigare."

Guds barn belönades med P O Enquist-priset 2016. Det är lågmäld, verklighetsnära skildring av mänskligt mörker där ljuset ändå emellanåt glimmar till. Rekommenderas!

GUDS BARN
Författare: Lars Petter Sveen
Översättare: Staffan Söderblom
Förlag: Norstedts (2018)
Köp: Adlibris, Bokus
Recension: Bernur

Tematrio - GRÅ

Grå vardag, grå böcker, namn man kan associera till grå, välj själv! Veckans tema är grå, låt se hur uppfinningsrika svar ni kan få till!

1. Momo - eller kampen om tiden av Michael Ende är min favoritbarnbok. Momo är en liten flicka som rymt från ett barnhem och nu bor för sig själv intill en ruin i en okänd stad. Momo är dock inte ensam för hon kan den sällsynta konsten att lyssna. Men plötsligt upphör vännerna att komma, den ena efter den andra. De har inte tid. Det blir Momo och hennes vänners uppgift att försöka rädda staden från tidstjuvarna, de grå männen. Klokt och filosofiskt för alla åldrar.

2. Det sägs att en stjärna faller av Linda Gray Sexton är en mycket sorglig roman jag läste i början av 90-talet. Jag minns egentligen bara att boken handlar om relationen mellan en mamma och hennes pojke och att jag grät mig genom den.

3. Agnes Grey av Anne Brontë är en s k guvernantroman, en klassisk roman om den goda, fattiga flickan, som vinner kärleken. Man får snabbt en nära relation till Agnes via bokens dagboksform. Romanens styrka är dess underbara språk och dess hejdlöst roliga (om än tendentiösa) personbeskrivningar.

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

7. Anna K är död

Ja, jag lyckades faktiskt läsa ut Anna Karenina i somras, men det tog nästan död på min läslust. Tyvärr blev författarens önskan att dränka mig i kloka sanningar om vikten av ett hårt arbete på landet och ett sunt leverne mig övermäktigt. Jag tappade helt fokus på "huvudstoryn" och läste rätt snabbt. Till slut blev läsandet en kamp där jag inte kunde låta boken vinna över mig. Så ja, jag har läst den, men jag har egentligen inte så mycket att säga om den. I stället ska jag bara dela ett par citat som jag faktiskt gillar. Båda handlar om familjer; ett är de välkända inledningsmeningarna, ett är ur slutet av romanen.

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”

 "För att man ska kunna företa sig någonting inom en familj krävs antingen fullkomlig misstämning eller kärleksfull harmoni makarna emellan. När emellertid förhållandet mellan makarna är obestämt och varken det ena eller det andra går det inte att företa sig någonting alls."

När Tolstoj är som bäst fångar han familjens inre liv och förutsättning på ett genialiskt sätt. Det blev den stora behållningen av Anna Karenina.

Ru i repris

Repriserar Kim Thúys första roman som översattes till svenska eftersom författaren nominerats till Den Nya Akademiens pris. Jag kan inte komma på någon jag tycker förtjänar detta pris mer.

Romanens berättare, liksom författaren, lämnar Vietnam som båtflykting på flykt undan kriget i slutet av 70-talet. Efter svåra upplevelser till havs och i flyktingläger anländer familjen till Kanada. I korta, icke-kronologiska avsnitt får vi ta del av barndomen i Vietnam, den ohyggligt skrämmande flykten, olidliga umbäranden i flyktingläger, ankomsten till en helt ny värld och utmaningen att leva i exil.

Berättaren ger oss skärvor ur sitt liv, i korta fragment skildras tragiska, komiska och kärleksfulla händelser. Det finns så många små oförglömliga berättelser i boken, så många personer vars öden berör. Pojken som sprang över fältet med meddelanden och hans mor, den utvecklingsstörda mostern som fick ett barn utan att veta om det, mannen som utsattes för en skenrättegång och de hemlösa barnen som avlats av soldater och inte passar in någonstans har alla fått en plats i mitt hjärta.

När jag sitter och funderar över vad Ru egentligen handlar om, tycks den faktiskt handla om allting. Även om bokens kontext är mycket tydlig - den utspelar sig under en viss tid i en viss del av världen - tycks den vara universell. Den här är en roman som handlar om livet, om barndomen, om föräldraskap, om krig, om rotlöshet, om rädsla, men framför allt om kärlek. Kärleken mellan föräldrar och barn, moderskärleken. Berättaren föddes under Tet-offensiven, i Saigon, under en tid då marken färgades röd som körsbärsblom och blod.

"Det var min uppgift att födas för att ersätta de liv som gått till spillo. Det var min plikt att låta mitt liv bli en fortsättning på min mors liv.... Med dessa i det närmaste utbytbara namn markerade min mor att jag var en fortsättning på henne och att hennes historia skulle leva vidare genom mig." (sid 9-10)

Texten är sällsamt vacker, anspråkslös och saklig. Osentimentalt och lågmält skapar författaren bilder fyllda av röster, ljud, smaker, dofter, färger, känslor.

I inledningen får vi veta att ordet "ru" betyder bäck (i överförd betydelse flöde av tårar, blod eller pengar) på franska och vaggvisa eller att vagga på vietnamesiska. Det visar sig sedan under läsningen att titeln perfekt beskriver min upplevelse av texten; jag översköljs av känslor och vaggas stillsamt av det poetiska språket. Sammantaget ger Ru en oförglömlig läsupplevelse, handlingen är oerhört engagerande, texten nästan olidligt vacker och dessutom är boken snygg. Full pott!

Ru
Författare: Kim Thúy
Översättare: Marianne Tufvesson
Förlag: SEKWA (2011)
Köp: Adlibris, Bokus