My name is Lucy Barton

Läs lite extra noga nu ni som gillar det sparsmakade, det långsamma, det varsamt berättade. Lite av en slump började jag lyssna på denna berättelse och blev helt tagen. Förr läste jag ofta om relationer mellan mödrar och döttrar, numera är jag lite mer "färdig" med temat. Men när jag ramlar över böcker som My Name is Lucy Barton av Elizabeth Strout blir jag faktiskt gråtfärdig av lycka. Det blir inte bättre än så här.

Lucy blir liggande på sjukhus under lång tid efter att det uppstått komplikationer vid en rutinoperation. Hon bor i New York, är maka och mor och lever ett gott liv långt från den den lilla håla där hon växte upp under svåra omständigheter. Lucy har inte haft någon kontakt med sina föräldrar på länge, då modern dyker upp för att vara tillsammans med henne på sjukhuset. Långsamt öppnar sig olika vägar för modern och dottern att mötas.

My Name is Lucy Barton är en roman om fattigdom, om utsatthet, om övergrepp, om att vara "trash" (citerar boken) om längtan efter böcker, om längtan efter närhet. Och det är en fantastisk, lyhörd, osentimental gestaltning av en komplicerad relation mellan en mamma och en dotter. Lucys ursprungsfamilj beskrivs i korta ordalag, genom små vinjetter som fångar allt i frusna ögonblick. Den lilla episoden där pappan hanterar sonens förmodade homosexualitet genom att tvinga pojken att promenera genom byn iklädd kvinnokläder, är ett sånt ögonblick man som läsare aldrig glömmer.

Sammantaget är My Name is Lucy Barton en briljant gestaltning av försoning. Romanen fanns med på The Man Booker Prize Long List, 2016.

MY NAME IS LUCY BARTON
Författare: Elizabeth Strout
Uppläsare: Kimberly Farr
Förlag: Penguin UK/Storytel, Forum Förlag (2016)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Just här just nu