Efter att ha lyssnat på och skrivit om
My Name is Lucy Barton har jag funderat en del på de där långsamma, stillsamma berättelserna som ger så mycket. Om man ger dem tid. Flera gånger har jag själv läst eller lyssnat för snabbt, avbrutet eller allmänt oengagerat för att få ut allt man kan få ut av de här sparsmakade texterna. Tråkigt för mig eftersom jag egentligen verkligen uppskattar det finstämda, särskilt i kortformat. Här kommer en lista på böcker som jag vill tipsa er om, och jag hoppas att ni i kommentarerna kommer med massor av tips på liknande romaner. Vi kan väl tillsammans göra en omfattande lista över det långsamt berättade.
Gilead av Marylynne Robinson
En tyst minut av Siegfried Lenz
Mot ännu en sommar av Janet Frame
Isslottet av Tarjei Vesaas
Glöd av Sándor Márai
Mödrarnas söndag av Graham Swift
De osynliga av Roy Jacobsen
Stoner av John Williams
Mannen som planterade träd av Jean Giono
En lång vinter av Colm Tóibín
My Name is Lucy Barton av Elizabeth Strout
Ett helt liv av Robert Seethaler
Har bara läst Gilead och Stoner på din lista men håller verkligen med om det du skriver. Jag tror dessutom att det är nyttigt för hjärnan med långsamläsning när allt annat snurrar så fort.
SvaraRaderaJag tror också att långsamhet är livsviktig.
RaderaProust är också långsam (och med njutbart vackra och komplicerade meningar). Läser nu Mantels tegelsten om franska revolutionen, den läser jag också långsamt för att inte missa något.
SvaraRaderaProust är ju given, men han får inte vara med på min lista för han skriver för långt ;) Jag älskar korta, långsamma romaner.
RaderaStoner tyckte jag om, levde med boken flera dagar efteråt. Något av Lenz har jag läst, vill läsa mer av Swift, tycker mycket om Tóibín, Seethalers bok är fin. Fortsättning på En engelsk gentleman av Jane Gardam väntar jag på.
SvaraRaderaJa, Gardam väntar jag också ivrigt på.
Radera