fredag 18 augusti 2017

Den svavelgula himlen

Redan då jag läst några få sidor i Den svavelgula himlen är jag överförtjust. Inledningen i nutid som antyder fara och våldsbrott övergår i en fin skildring av en pojkes uppväxt. Under läsningen börjar jag fundera kring böcker om pojkar och män och jag inser att jag i mycket hög grad läser böcker om kvinnor. Jag läser många kvinnor och jag läser män som gestaltar kvinnor, t ex Niklas Rådström, Aris Fioretos och Colm Tóibín. Jag får leta ganska länge i minnet efter romaner som i någon mån kan jämföras med Westös och kommer till slut att tänka på Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö av Håkan Nesser. Det andra som blir så påtagligt är hur mycket jag tycker om "riktiga" brett anlagda episka romaner som skildrar människors liv utifrån olika perspektiv under lång tid.

Den svavelgula himlen byggs upp runt en författare som tänker tillbaka på sitt liv. Kanske har han liknande drag som Kjell Westö, kanske inte. I vilket fall tänker han tillbaka på sitt liv och på hur han ska kunna gestalta händelserna och huvudpersonerna på ett ärligt sätt. Mot slutet av romanen övergår dessa tankar i funderingar kring hur våra minnen är uppbyggda och frågan om huruvida de är pålitliga. Skrämmande för oss alla är naturligtvis tanken att vi inte skulle kunna lita på att vi minns någorlunda "korrekt".

Den namnlöse berättaren växer upp som barn i en arbetarfamilj i ett 60-tal där framtiden ser ljus ut. I närheten av föräldrarnas blygsamma sommarstuga ligger det tjusiga sommarstället Ramsvik där överklassfamiljen Rabell huserar. Pojken blir vän med Alex, sonen i huset, och så småningom även med dottern, Stella. Familjen Rabell är en familj med många hemligheter, som allt eftersom avslöjas för pojken. Andra viktiga personer under pojkens uppväxt är de två jämnåriga pojkarna Krister och Jajo, den vänlige, försynte Krister och den våldsamme Jajo.

Den svavelgula himlen kan beskrivas som en klassroman, men även om samhällets förändringar och historien utgör en viktig del i romanen ligger fokus hela tiden på relationer. Vänskap, kärlek och familjeband driver bokens handling framåt. Ingenting är helt enkelt, alla relationer är komplicerade och innehåller hemligheter, kluvenhet, längtan efter något annat och svek.

Tempot är ganska långsamt och trots den dramatiska inledningen är det mestadels vardag som gestaltas. Men hos läsaren väcks en lust att hela tiden läsa några sidor till, att få ta del av ett annat perspektiv, att få veta lite mer. Sammantaget är Den svavelgula himlen helt enkelt en bladvändare om några personer som, åtminstone under läsningen, blir ens vänner. Jag skulle tro att de dessutom stannar i minnet även ett bra tag efteråt.

DEN SVAVELGULA HIMLEN
Författare: Kjell Westö
Förlag: Albert Bonniers (2017)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Anna

1 kommentar:

  1. Berättarens pappa är merkonom och säljare, men också någonlags ledare eller chef i butik, mamma hade studerat, och hade aktier, och jobbar (inte arbetar) i ett kontor. Familjen hördes till medelklass, anser jag. Jag vet inte hurdan var samhällsklasser i Sverige, men det var i Finlad brist på tvättmaskiner etc. Arbetare arbetade i Finland i fabriker

    SvaraRadera