Det förlorade barnet, Ferrantekvartetten

Då var det gjort, då var Det förlorade barnet, den sista delen av Ferrantes Neapelkvartett utläst. Aldrig mer ska jag få möta Elena och Lila. Det känns väldigt tomt, tomt så som när jag läst ut trilogin om Maj av Kristina Sandberg och Vibeke Olssons böcker om Bricken. Vissa berättelser, vissa karaktärer kryper under huden och blir sedan alltid kvar där. Elena och Lila är sådana karaktärer, de blir som vänner jag kände för länge sedan. Någon gång ska jag läsa om alla böckerna, men just nu sitter jag här och känner mig ganska sorgsen.

Texten nedan innehåller spoilers från de tre första delarna i kvartetten.

I första delen, Min fantastiska väninna, lär vi känna Elena och Lila, som växer upp i Neapels fattigkvarter på 50-talet och blir vänner för livet. Landet präglas fortfarande av krigstidens nöd och våldet finns överallt. Barn och kvinnor slås av männen i familjen, camorran lurar i det fördolda, fiendskap mellan familjer ärvs i generationer och barnens väg är utstakad från början. Lila är en bråkstake, men en oerhört begåvad sådan. Hon har lärt sig läsa själv och kan alltid mest. Ändå är det inte hon, utan Elena, som får möjlighet att studera vidare. Flickornas vänskap är från första början komplicerad och fylld av rivalitet, kärlek och lojalitet.

Hennes nya namn tar vid där den första delen slutade, d v s mot slutet av Lilas bröllopsfest. Lila tror att hon kan göra vad som helst, men redan under bröllopsnatten visar det sig att hennes giftermål med Stefano Carracci är ett stort misstag. Han misshandlar och våldtar henne brutalt. Lila blir kvar i Neapel och lever ett traditionellt liv, medan Elena lyckas, med hjälp av Lila, bryta sig loss och flytta till Pisa för att studera. Denna klassresa är svår för Elena att hantera, hon känner sig inte hemma i den nya miljön. Och hon har hela tiden en känsla av att det inte är hon, utan Lila, som borde leva det nya livet.

Tredje delen, Den som stannar, den som går, utspelar sig under åren mitt i livet. Lilas äktenskap har misslyckats, hon har lämnat sin man och bor med Enzo och sin son Gennaro i utkanten av Neapel. Rikedomen är ett minne blott, men Lila ger aldrig upp utan börjar lära sig allt om datorer. Elena har blivit en framgångsrik författare och gifter sig in i en akademisk familj och flyttar till Florens. Det är 60-tal och 70-tal, klasskamp, klassresor och kvinnokamp. Trots det stora avståndet mellan Elena och Lila behöver de varandras stöd i olika perioder i livet.

Det förlorade barnet utspelar sig under medelåldern och de äldre åren. Även Elenas äktenskap havererar och hon inleder en relation med sin ungdomskärlek Nino Sarratore och flyttar efter stor tvekan tillbaka till Neapel. Hon återupptar relationer med släktingar och barndomens vänner, framför allt med Lila. Situationen i Neapel är explosiv, våldet och camorran är konstant närvarande i allas liv. Elena slits mellan barnens behov, den sjuka modern, kärleken till Nino och hennes längtan och lust att skriva. Kan man verkligen som en modern, frigjord kvinna flytta tillbaka till sin patriarkala barndomsmiljö utan att tvingas ge avkall på sin frihet?

Sammantaget är Neapelkvartetten ett stycke kvinnohistoria som förtjänar klassikerstatus. Det har emellanåt var plågsamt att ta sig genom delar där Elena och/eller Lila fastnat i roller som varit svåra att ta sig ur. Båda kämpar de med att förena självständiga yrkesliv med mödraskap och det lyckas inte så bra för någon av dem. Ändå ger de aldrig upp.

DET FÖRLORADE BARNET
Författare: Elena Ferrante
Översättare: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts (2017)
Serie: Neapelkvartetten (del 4)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Anna, Bloggbohemen