Det blåser en sol

1979 gavs diktsamlingen Det blåser en sol av Ingrid Sjöstrand ut. 1979 var jag 17 år och ägnade mig inte åt att läsa poesi. Tyvärr. Men när jag nu äntligen läser Sjöstrands lyrik känner jag så väl igen mig. Och jag känner mig glad. Dikterna handlar om kärlek, om att vara kvinna, om kampen mot de enögda experterna, om kärnkraft, om vikten att använda sin frihet och sin möjlighet att säga ifrån.

- Hörs inte din röst?
- Är det ingen som lyssnar?
Tala ändå!
Att ingen lyssnar
rår du inte för
Men du rår för
om du försummar
den enda röst
som är din

Du som tycker
att dagarna går
och livet flyr
Ta dej samman
och gör nånting
onyttigt

Det här är lyrik som är lätt att ta till sig. Ordvändningarna är finurliga, uppmaningarna tydliga. Sjöstrands lyrik vänder sig till de många, här finns inga krångligheter, inget "svårt". Men språkglädjen är inte att ta miste på, en häst beskrivs med ord som högmankad, rundländad, lenmulad och blänkande i solen. Vem blir inte lycklig av att läsa sånt?

DET BLÅSER EN SOL
Författare: Ingrid Sjöstrand
Förlag: Författarförlaget (1979)