Bästa dystopien är Blindheten

Bästa dystopien ever är Blindheten av José Saramago. Nu är ju inte Blindheten någon dystopi i en snävare bemärkelse och inte ens en postapokalyps. Den utspelar sig liksom mitt i en apokalyps. Men jag tycker nog att den kan räknas i alla fall. Och den är så oerhört ruggig.

En man sitter i sin bil vid ett rödljus och väntar på att det ska slå om till grönt. Detta kommer dock mannen aldrig att få uppleva, han blir helt utan förvarning blind. Den ögonläkare mannen senare besöker kan inte hitta några fysiologiska förklaringar till den plötsliga blindheten. Blindheten är inte heller som man väntat sig ett mörker, den blinde lever i ett konstant vitt ljus. Dagen därefter blir ögonläkaren blind och den oerhört smittsamma epidemin av blindhet sprider sig mycket snabbt. Myndigheterna försöker begränsa smittan genom att spärra in de blinda och de med smittorisk på ett gammalt mentalsjukhus. I den isolerade miljön på sjukhuset skapas ett samhälle som bygger på den starkes rätt. Övergrepp är slentrianmässiga, det finns ju inga vittnen. Blindheten har beskrivits som en roman om nedstigningen i ett helvete alltför likt vår egen värld och det är en perfekt beskrivning.

"Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam."