Jag är chauffören Tom Branson i Downton Abbey. Tom är en människa med starka åsikter, som han oombedd delar med sig till alla han möter, vare sig det är särskilt taktiskt eller inte. Som jag känner igen mig i detta! Tom lyckas dessutom komma "upp sig" i livet, utan att ha strävat efter det. Priset han får betala är att inte veta var han hör hemma, eller att inte höra hemma någonstans. Även detta känner jag som klassresenär igen, i min ursprungsmiljö är jag numera en främmande fågel. Det känns ju lite trist att "välja" att vara chauffören när jag kunde valt vackra klänningar och ett liv i lyx. Men hellre chaufför än att slava i köket.
Häng med på
utmaningen, vem är du i Downton Abbey?
att inte höra hemma nånstans har sina sidor, ofta kan man välja.
SvaraRaderaJa, och ibland är det skönt att vara fri :)
RaderaDet där tänker jag inte alltid på, att man kan bli lite hemlös när man ändrar bana. Tycker de visade det väldigt snyggt i Downton :)
SvaraRaderaJa, för flera av dem.
RaderaJag känner också igen mig i chauffören, hur man blir litet rotlös och inte passar in någonstans, eller överallt, men aldrig helt och hållet. Vi är nog många som kan känna igen oss i det, i och med att utbildning blev tillgängligt och inte avskräckande för mig och andra som inte kom från akademikerhem. Det man får på köpet är nog en grundtrygghet från uppväxten, och en självsäkerhet och ett lugn från att man har klarat av sådant man inte haft med sig gratis hemifrån, som språk kanske, eller sätt att resonera, som i mitt fall juridiska begrepp och tankesätt. Ibland kan jag tycka att det måste vara skönt att på ett helt självklart sätt känna att man är precis som andra, livet har följt liknande väg som andras, man har samma värderingar. Men som sagt, det måste ju vara enormt många som är i chaufförens situation numera i dagens Sverige.
SvaraRaderaJa, vi är många chaufförer idag. Jag är den första i min familj som ens tog studenten, en akademikerkarriär var otänkbar. Ändå blev det till slut så.
Radera