Lyrans Noblesser: Gånglåt

torsdag 11 augusti 2016

Gånglåt

Nu har jag med stort nöje och djup sorg läst ytterligare en svensk, samtida författare. Nöjet bestod i gestaltningen av relationer, människors inre och naturen, sorgen orsakades av ett dödsfall i boken som ånyo väckte upp starka känslor från min mammas död i våras. Bra litteratur ska väcka känslor, tycker jag, och detta är bra litteratur. Boken jag skriver om är Gånglåt av Elin Olofsson.

Fiktiviteter har tipsat mig om Elin Olofsson tidigare och hon skrev ett fint inlägg om glesbygdsskildringar på Kulturkollo. Jag är också uppväxt i glesbygd (inte så långt ifrån Fiktiviteter) och minns både med värme och sorg samhörigheten om man anpassar sig och den totala utstötningen om man inte gör det. Jag gjorde det inte. Igenkänningen är stor när jag läser om människorna som återvänder till sin hembygd i Gånglåt. Det känns smått och trångt, samtidigt som längtan att höra till ändå vaknar till liv.

Handlingen i Gånglåt kretsar kring en grupp människor som kommer samman en sommar i Gärningsberg i Jämtland. I centrum för berättelsen står de två omaka systrarna Gun-Britt och Sonia ”Salida” Sallström. Gun-Britt bor kvar hemma på gården, hela hennes liv kretsar kring närmiljön. Hon har stuguthyrning, kaffeservering och ett litet loppis för att dra in det som behövs. Systern Salida är, eller har i alla fall varit, en berömd sångerska. Hennes liv har kretsat kring glitter, glamour och dess baksida med fylla och många män. Salida kommer nu till barndomshemmet för att skriva en bok om sitt liv, med hjälp att Gun-Britts dotter Jenny. Med sig har hon assistenten Harpan, som springer i skogen där han hittar något annat än han väntat sig. En ofta förekommande besökare är kusinen Nancybeth, vars äktenskap tycks ha havererat.

Fokus i berättelsen är relationer, här finns många krossade drömmar, stor sorg, ensamhet och övergivenhet. Allt skildrat på ett sätt som berör mig. Känslorna är starka, så starka att man nästan blir rädd att de kan vara förgörande. Kanske kan man framföra kritik mot lite övertydlig symbolik, men det är inget som stör mig i läsandet.