I dag är det Internationella flyktingdagen. I morgon röstar Sveriges riksdag om att genomföra extremt stora försämringar i Sveriges generösa, humana flyktingmottagande. Jag kan faktiskt inte låta bli att gråta när jag inser konsekvenserna både för dem som redan är här och dem som är på väg. Gå gärna till
Amnesty Internationals sida om skriv ett brev till en politiker. I dag har endast Vänsterpartiet och Centerpartiet argumenterat för ett fortsatt humant mottagande.
För att uppmärksamma flyktingskapet i litteraturen kommer här en repris på ett inlägg jag tidigare publicerat på
Kulturkollo.
När jag för 20 år sedan var en alldeles nybliven psykolog arbetade jag med flyktingar på en psykiatrisk mottagning med fokus på kris- och traumabearbetning. Där träffade jag många människor som försökte hitta ett sätt att hantera sina erfarenheter av krigets våld och ett sätt att leva i exil. Detta var i mitten av 90-talet och inbördeskriget på Balkan rasade för fullt. Men även en del flyktingar från olika afrikanska länder, t ex Somalia, statslösa palestinier och kurder lyckades ta sig till vårt trygga hörn av världen. Och Sverige var ett av få länder som tog emot stora barnfamiljer som kvotflyktingar från olika läger världen över. De människor jag träffade på vår mottagning har jag aldrig glömt. Jag minns deras historier om övergrepp så vidriga att man inte kan föreställa sig dem och jag minns mänsklig styrka och mod som övergår allt förnuft. I fiktiva berättelser om exilproblematik möter jag de här människorna på nytt.
Ett genomgående tema i de flesta böcker som skildrar livet i exil är känslan av utanförskap. Det är svårt att förstå sig på de subtila nyanserna i samhällets normer, detta skildrar t ex Adichie i en scen i
Americanah där hennes huvudperson Ifumele förväntas ge dricks till servitrisen, vilket hon tycker verkar vara ungefär samma sak som att ge mutor. Rotlöshet alternativt en överidentifikation med sitt ursprung är andra teman som ofta berörs. Huvudpersonen Snow i Mianos
Sorgsna själar lever ett låtsasliv utan verkligt engagemang för någonting, medan berättaren i Thúys
Ru förväntas leva andras liv:
"Det var min uppgift att födas för att ersätta de liv som gått till spillo. Det var min plikt att låta mitt liv bli en fortsättning på min mors liv…. Med dessa i det närmaste utbytbara namn markerade min mor att jag var en fortsättning på henne och att hennes historia skulle leva vidare genom mig."
Många familjer – både i verkligheten och i fiktiva berättelser – har varit med om ohyggliga upplevelser i hemlandet som de vill glömma. Ett sätt är att med hull och hår gå in för att passa in i det nya hemlandet och avskärma sig från sina minnen. I familjer skapar detta ofta problem med avstånd mellan generationerna och hos barnen en identitet som är ganska skör, eftersom vissa delar av dem aldrig bekräftas. Tystnad och hemligheter dominerar ofta i berättelser om tillvaron i exil. I Selasis
Komma och gå skildras en familjedynamik som präglas av att dölja saker i syfte att skydda sig själv och de övriga familjemedlemmarna. Detta leder i stället till att alla känner sig övergivna och isolerade.
Ett sätt att försöka hantera sitt utanförskap är att satsa allt på att lyckas. Föräldrar som varit med om att förlora sin plats i samhället är ofta angelägna om att deras barn ska prestera mycket bra i skolan – eller i sin idrott. I Selasis
Komma och gå och i Lahiris
Sankmark gestaltas drivkraften att prestera riktigt bra, att göra karriär, att passa in eller att utmärka sig på ett positivt sätt. Najwa i Aboulelas
Minaret väljer att gå en annan väg. I hemlandet levde hon på ett “västerländskt” sätt i lyx. I exilen söker hon sig till religionen för att känna samhörighet, få ro och uppleva mening med livet.
Förväntningarna från hemlandet på de familjer som bor i exil är ofta orealistiska och mycket betungande. De som bor kvar i hemlandet tror att de utflyttade lever i överflöd och man förväntar sig att få ta del av detta. De utflyttade upplevs som snåla om de inte delar med sig. Att de utflyttade ofta lever under knappa omständigheter kan man inte föreställa sig i hemlandet. “Alla” vet att man skär guld med täljkniv i Europa. Förpliktelsen att ta hand om de anhöriga är stark i många traditionella kulturer och det upplevs ofta som tungt att man inte kan försörja dem som är kvar i hemlandet. Kraven både från andra och en själv är ofta orimliga. Det här dilemmat skildras bland annat i Diomes
Atlantens mage och Achebes
Inte längre hemma.
Många flyktingar får förr eller senare möjlighet att återvända till hemlandet – bara för att upptäcka att de inte längre hör hemma där heller. De har förändrats i exilen. Likt många andra som lämnat sitt land upplever huvudpersonen Salie i
Atlantens mage att hon vunnit sin frihet i det nya landet till ett mycket högt pris:
"Hemlängtan är ett öppet sår i mig, och jag kan inte låta bli att sticka in pennan i det. Frånvaron skuldbelägger mig, sorgen åderlåter mig, ensamheten slickar min kinder med sin långa iskalla tunga men den ger mig sina ord."
Här kommer en 10-lista över mycket bra romaner som handlar om att leva i exil och att komma “hem” igen. Klicka gärna på länkarna och läs mina recensioner.
Americanah – Chimamanda Ngozi Adichie
Tre starka kvinnor – Marie NDiaye
Sankmark – Jhumpa Lahiri
Ru – Kim Thúy
Komma och gå – Taiye Selasi
Vi kom över havet – Julie Otsuka
Sorgsna själar – Léonora Miano
Atlantens mage – Fatou Diome
Inte längre hemma – Chinua Achebe
Minaret – Leila Aboulela
