Tematrio - Paris

På förekommen anledning (jippi!) är jag mycket intresserad av romaner som utspelar sig i Paris. Det går förvisso bra med andra typer av texter också. Berätta om tre böcker som utspelar sig i Paris!

1. Stad i ljus av Eyvind Johnson är en roman om en tidsepok, en stad och en ung författare. Boken utspelar sig i Paris en 14-julinatt på 1920-talet, då hela staden firar nationaldag. Den unge författaren Torsten väntar på att få ett brev, ett rekommenderat brev med arvode för skrivna artiklar eller ett brev från en förläggare med beslut om att ge ut hans första roman. Då inget brev anländer förlorar han sin bostad och står utblottad på gatan. Under en lång vandring längs Paris boulevarder kommer Torsten i kontakt med en hund, några vänner, en kvinna och en filosof. Han söker någon att låna pengar av, men förmår inte ta emot hjälp då den erbjuds. I stället ger han bort sina sista mynt.


2. Mademoiselle Oiseau (text av Andrea de La Barre de Nanteuil, illustrationer av Lovisa Burfitt) bor högst upp i ett vackert gammalt hus på avenue des Temps Perdus, mitt i Paris. Det är egentligen ingen i stan som verkligen känner Mademoiselle Oiseau, men en del säger att hon bott i sin våning i 100 år. Fast det kan inte stämma, Mademoiselle ser ut som en blandning av en flicka och en tant, hon kan inte vara 100 år. Mademoiselle Oiseau går aldrig ut, när hon behöver handla skickar hon i stället sin mest pålitliga katt, Señorita Chachacha. I lägenheten under Mademoiselle Oiseau bor den mycket alldagliga 9-åriga flickan Isabella. Hon är så grå att hon varken syns eller hörs. Och hon är alldeles ensam. En eftermiddag när Isabella ska gå hem råkar hon åka en våning för högt med hissen. I stället för att komma till den egna lägenheten hamnar Isabella hos Madmoiselle Oiseau. Och det blir början på en fantastisk vänskap.

3. Igelkottens elegans av Muriel Barbery handlar om två, mycket speciella, huvudpersoner och om hur deras liv flätas samman. Den ena huvudpersonen är Renée Michel, en hyperbegåvad och beläst portvakt i ett fashionabelt Parishus. Renée har sedan barndomen varit en särling och hon ägnar nu sitt liv åt att dölja vem hon egentligen är. Den andra huvudpersonen är Paloma, en brådmogen 12-åring som bor i fastigheten. Paloma är mycket besviken på sin familj och på livet som helhet. Hon ägnar sig åt att studera tillvaron och skriva små betraktelser om den, i väntan på 13-årsdagen, då hon planerat att begå självmord och tända eld på huset. En dag förändras dock tillvaron för alla i huset.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Sammanfattning av Europa - Jorden Runt V

Då var vi i mål på sista etappen, Europa. Jag tror att flera av er har läst en hel del under detta stopp. Posta era länkar nedan, så ses vi i kommentarsfälten.

An InLinkz Link-up

Nya inneboende

Veckans nya inneboende, en härlig blandning av klassiskt och nytt, poesi och grafik, finstämt och spännande.

Bokbegär

Det ramlar in ett eller två paket varje dag just nu. Jag har ett uppdämt behov av att köpa lite böcker. Trots att jag har runt 300 olästa i bokhyllan. Tvångsmässigt? Möjligen. Förutseende? Absolut, jag är säker på att alla böcker jag klickar hem kommer att ge tillskott både till bokhyllan och mig själv. I sinom tid.

Nora Webster av Tóibín (repris) - Jorden Runt V

Nora Webster inspirerade till temat "män som skriver om kvinnor" i Tematrion för några veckor sedan och när jag nu sitter och funderar över hur jag ska hylla denna lysande kvinnoskildring inser jag att detta är tredje romanen jag läser av författaren - och tredje kvinnoskildringen. Tidigare har jag läst och uppskattat Marias testamente och En lång vinter. Tóibín är en författare jag verkligen vill läsa mer av, med mycket små medel fångar han mitt intresse och håller det kvar ända till sista punkten. Texterna är en lovsång till långsamheten, samtidigt som Tóibín alltid kryddar skildringarna med lite oväntade element.

Nora Webster bor i en irländsk småstad och läsaren får följa hennes liv under några år i slutet av 1960-talet och en bit in på 70-talet. Nora har varit gift med Maurice, sitt livs stora kärlek, i många år och de har fyra barn tillsammans. Livet har varit förutsägbart och tryggt, Nora har varit hemmafru och trivts bra med sitt liv. Men Maurice blir sjuk och efter en mycket svår sjukdomsperiod avlider han och Nora lämnas ensam att ta hand om allt. De båda sönerna tar faderns död hårt och behöver mycket stöd. Samtidigt måste Nora försörja familjen, vilket innebär att hon måste skaffa ett arbete.

Styrkan i Tóibíns romaner är hans förmåga att genom de små detaljerna gestalta både inre skeenden och stora samhällsförvandlingar. Noras sorg skildras sakligt och osentimentalt, vilket gör att jag som läsare styr över hur engagerad jag blir. För mig personligen fungerar detta bra, jag blir mer berörd när en författare låter sin huvudperson vara lite diffus och distanserad än när det blir sentimentalt. Långsamheten och lågmäldheten förstärker sorgen och gör den smärtsamt realistisk. De religiösa och politiska sammanhangen ger romanen en tydlig plats i historien, samtidigt som Noras upplevelser av sorg och saknad är universella och tidlösa. Skildringen av småstadsmentaliteten och de udda karaktärer som dyker upp ger en humoristisk underton, som samverkar perfekt med allvaret i handlingen.

Berättelsen om Nora är också berättelsen om de stora händelser som aldrig sker. Författaren bygger upp scener och antyder att omvälvande saker skulle kunna ske. Men de sker aldrig. Möjliga kärleksaffärer går om intet och karriärer blir aldrig av. Som för de flesta av oss. Däremot träder Nora fram i all sin styrka när en av sönerna har behov av beskydd. Här kommer hennes lite aviga karaktär till sin rätt och väcker min beundran.

Sammantaget är Nora Webster ett fantastiskt kvinnoporträtt som gott kan jämföras med klassiker som Madame Bovary och Anna Karenina. Läsning rekommenderas.

NORA WEBSTER
Författare: Colm Tóibín
Översättare: Erik Andersson
Förlag: Norstedts (2015)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Johanna, Mrs Calloway.

Tematrio - Hemligheter

Många böcker bygger på hemligheter av olika slag. Den senaste veckan har jag läst två böcker vars gemensamma nämnare är just hemligheter. Därför blir veckans tema just texter som på olika sätt berättar om, speglar eller innebär hemligheter (nya tolkningar av runskrifter räknas).

1. Onda stenar av Milena Agus är en kort berättelse, som rymmer starka känslor och ovanliga upplevelser. Historien engagerar läsaren omedelbart, farmoderns längtan och sorg sipprar ut från sidorna och väcker starka känslor. Denna osentimentala gestaltning av en desperat kvinnas längtan är nyanserad och vittnar om en djupgående psykologisk inlevelseförmåga.

2. Hemligheten av Philippe Grimbert är författarens självbiografiska berättelse om uppväxten i en judisk familj i efterkrigstidens Paris, en tid som präglades av händelser under kriget, händelser som aldrig berördes i ord. Grimbert gestaltar starka känslor och oerhört sorgliga händelser på ett osentimentalt, sparsmakat sätt. Trots det lilla omfånget förmedlar författaren både en familjs och ett lands sätt att hantera obehagliga sanningar genom tystnad.

3. I Simma med de drunknade av Lars Mytting berättar författaren om en ung pojke som växer upp hos sin farfar på norska landsbygden. Pojkens föräldrar avled då han var liten och i samband med denna händelse var pojken försvunnen under flera dagar. Ingen, inte heller han själv, vet var han fanns under denna tid. Efter faderns död ger sig den unge mannen ut i världen för att söka svar på alla frågor. En spännande, men tyvärr lite väl mångordig, berättelse.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Hemligheten av Grimbert

Exakt så här ska en berättelse skrivas! En del uttalat, en del utelämnat, en del antytt. 180 sidor väl valda ord som berättar om en barndom, en familjehemlighet, ett barns osvikliga förmåga att ana när saker döljs. Hemligheten är författarens självbiografiska berättelse om uppväxten i en judisk familj i efterkrigstidens Paris, en tid som präglades av händelser under kriget, händelser som aldrig berördes i ord.

Philippe föds efter andra världskriget och är ett efterlängtat barn. Hans föräldrar har en egen affär där de säljer sportartiklar och deras liv handlar i hög grad om att vara atletiska och fysiskt starka. Philippe är dock ett klent barn och går på behandling hos familjens vän, sjukgymnasten Louise. Philippe är enda barnet, men han börjar tidigt fantisera om en äldre bror, en bror att gömma sig bakom och en bror som trycker ner honom. När Philippes klass ser en film om Förintelsen väcks starka känslor hos pojken. Han pratar med Louise om sina tankar och hon börjar berätta för Philippe om hans familjs hemligheter.

Grimbert gestaltar starka känslor och oerhört sorgliga händelser på ett osentimentalt, sparsmakat sätt. Trots det lilla omfånget förmedlar författaren både en familjs och ett lands sätt att hantera obehagliga sanningar genom tystnad. Sammantaget är Hemligheten en lågmäld och smärtsam berättelse som berör mig på djupet. Läs den här boken, men läs INTE baksidestexten, där avslöjas alltför mycket.

HEMLIGHETEN
Författare: Philippe Grimbert
Översättare: Lena Fries-Gedin
Förlag: Norstedts (2011)
Recensioner: Ingrid, Hermia

Lyrik och dramatik, tips önskas

Jag börjar blir sugen på att läsa något annat än det jag vanligen läser, d v s romaner och noveller. Både lyrik och dramatik är ju intressanta genrer, ändå är det sällan jag tar mig för och läser något. Det är dags att råda bot på detta, jag behöver nya intryck. Men vad ska jag då läsa, vad har jag läst och vad har jag gillat?

När det gäller lyrik kan jag nog räkna på fingrarna vad jag läst. Fröding, Lagerkvist, Södergran och Tranströmer har jag läst mycket av. En del Nobelpristagare har jag läst lite av, t ex Szymborska, Neruda och Yeats. Ferlin står oläst i bokhyllan, en sån skam för en värmlänning. Nyligen har jag också köpt Tikkanens Århundradets kärlekssaga och Samlade dikter av Sonja Åkesson. Därutöver är det mycket klent med lyrikläsandet. Vad skulle kunna passa mig, tror ni? Jag är sannolikt mer intresserad av klassiskt än modernt. Läst nyligen Sapfo och älskade. Men då var det en bok som även innehöll en del om författaren, tiden o s v.

På dramatikfronten är det ännu klenare. Jag har så klart läst en del gamla grekiska tragedier, något av Shakespeare, något av Strindberg och något av Ibsen. Och ett intressant drama av Alfhild Agrell. Och I väntan på Godot, så klart. Det är ju så tydligt att jag bara läser dramatik när jag pluggar litteraturvetenskap. Men Ibsens dramer står i bokhyllan och där finns också Nobelpristagaren Pinter.  Men vad mer skulle kunna vara intressant.

Har ni några tips att dela med er av?

Misstag i Moskva (repris) - Jorden Runt V

Bucket List Books ger ut romaner som helt enkelt måste ges ut. Den första boken i deras klassikerserie  – Simone & Co – är kortromanen Misstag i Moskva av Simone de Beauvoir. Serien kommer främst att bestå av berättelser skrivna av kvinnliga franskspråkiga författare, men framför allt väljer förläggaren Helén Enqvist "böcker eller författare som har betytt mycket för mig och som jag bär med mig i livet, böcker som kanske inte är tillgängliga längre eller som aldrig översatts till svenska". Förlaget ska ge ut "böcker som varar, vackra böcker som en vill röra vid och spara på". Och Misstag i Moskva är definitivt  en ovanligt fin liten bok, en klenod i min bokhylla, en vacker bok som innehåller en suverän berättelse. Misstag i Moskva skrevs 1966-67 men publicerades först 1992 i tidskriften Roman 20-50. Detta är första gången berättelsen översätts till svenska.

Det pensionerade paret Nicole och André reser till Moskva för att besöka Andrés dotter Mascha. Under besöket har Nicole långtråkigt, medan André dricker en hel del alkohol och pratar med dottern. Ett missförstånd uppstår mellan Nicole och André, som får dem båda att analysera relationen. En äktenskaps- och livskris växer fram och konflikten dem emellan blir alltmer infekterad. Åldrandet har medfört nya sätt att se både på sig själv och på den andre.

Misstag i Moskva är en bok jag kommer att bära med mig länge i tankarna. Framför allt blir jag så oerhört berörd av både Nicoles och Andrés tankar om sig själva och om sin relation. De Beauvoir gestaltar deras känslor så att de kryper under huden på mig. Jag känner starkt med dem båda och dras in i deras konflikt utan att kunna värja mig.

"De hade levt sida vid sida, var och en för sig, utan att låtsas om varandra, genomskinliga och utan att sammanblandas."

Boken är skriven utifrån både Nicoles och Andrés synvinkel, växelvis i korta avsnitt. Detta gör att man som läsare måste vara alert och förberedd på att byta perspektiv. Just detta är en faktor som gör texten så anmärkningsvärt bra. Förutom det äktenskapliga perspektivet skildrar författaren också i romanen situationen i Sovjetunionen på 60-talet - en smärtsam upplevelse för många av dåtidens tänkare. Här finns också en kort passus om vikten av litteratur:

"Fördelen med litteraturen är att man bär orden med sig, tänkte hon. Bilderna bleknar, förlorar sin form och slocknar. Men hon återfann de gamla orden i sin strupe, exakt så som de hade nedtecknats. De band henne samman med forna sekel då himla kropparna lyste precis som i dag. Och denna återfödelse och beständighet gav henne en känsla av evighet."

Sammantaget är Misstag i Moskva en vacker roman, som skildrar hur åldrandet tvingar fram nya sätt att förhålla sig till livet och kärleken. En fullpoängare.

MISSTAG I MOSKVA
Författare: Simone de Beauvoir
Översättare: Helén Enqvist
Förlag: Bucket List Books (2015)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Anna, Bernur, Hannele, Dagens Bok

Hjältinnor- min vinst

Jag vann Hanneles födelsedagsvinst och det är jag jätteglad för. Kolla bara in den här intressanta boken! Här är vad förlaget skriver om den.

Hjältinnor är New York-författaren och feministen Kate Zambrenos hyllade "kritiska memoar". En bok i vilken hon virtuost rör sig mellan genrer som självbiografi, dagbok, roman och essä. I grunden ligger hennes bländande feministiska forskning om modernismens myter, om till exempel Zelda Fitzgerald, Jean Rhys, Jane Bowles, Anaïs Nin och Vivienne Haigh-Wood Eliot. Dessa delar alla erfarenheten av att vara skrivande kvinnor på 1900-talet, samt av att ha stämplats som mindre viktiga författare, blivit reducerade till musor åt kulturskapande män eller till och med utan grund sjukdomsförklarats.

Hjältinnor har tagit den amerikanska kritiken med storm och har blivit något så sällsynt som en bästsäljande litteraturessä, i vilken Zambreno omformulerar feminismen för sig själv och sin generation, samt ger läsaren välbehövliga verktyg för en ny sorts kritisk diskussion om litteratur och historia.

Kate Zambreno är en amerikansk författare och litteraturforskare. Hon har skrivit två romaner: den rosade debuten O Fallen Angel som jämförts med såväl Kathy Acker som med Elfriede Jelinek och Virginia Woolf, samt Green Girl. Zambreno undervisar i skrivande på Columbia University, Sarah Lawrence College och Wesleyan University.

Novellix-lyx

Vissa dagar blir man väldigt glad när man hämtar posten, igår var det en sådan dag för mig. Ett fint litet paket låg i postlådan, av formen att döma gissade jag att det innehöll novellixer. Och det gjorde det, en hel ask med fem brittiska klassiker. Glädjeskutt! Novellerna är Lappin och Lapinova av Virgina Woolf, Sol av D.H. Lawrence, Lycksalighet av Katherine Mansfield,  Horatio Sparkins av Charles Dickens och Emma – Ett fragment av Charlotte Brontë. Förutom att jag älskar klassiker gillar jag också att novellerna är så fina. Och dessutom fick jag filmisar. Och jag älskar filmisar! På bilden har jag lagt dem lite slumpvis under böckerna så ni kan roa er med att se om ni känner igen dem.

Hurra for Norge!

Grattis Norge på nationaldagen! I vanliga fall brukar jag dagen till ära skriva lite om norska favoriter, men i år har jag i stället gjort en lista på 10 norska författare/romaner jag har lust att läsa. Flera av dem står dessutom redan i bokhyllan och väntar på att bli valda. Jag lovar härmed att ha läst minst två av dem innan nästa årsdag (en är ju snart klar).

De osynliga av Roy Jacobsen

Göra gott av Trude Marstein

Tecken till kärlek av Jan Kjaerstad

Jag förbannar tidens flod av Per Petterson

Samtidsdramatik 1 & 2 av Henrik Ibsen

Maskrosfamiljen av Lars Saabye Christensen

Herre av Niels Fredrik Dahl

Dagar i tystnadens historia av Merethe Lindström

Alberte-trilgin av Cora Sandel (har bara läst första delen tror jag)

Simma med de drunknade av Lars Mytting (knappt halva kvar)

Tematrio - Noveller

När jag kom hem idag låg ett jättefint paket och väntade på mig. Det innehöll helt nya Novellixklassiker och filmisar! Tack Novellix! Detta få inspirera till veckans tema som är noveller. Berätta om tre bra noveller/novellsamlingar!

1. För ett par månader sedan läste jag en av de allra bästa noveller jag läst, Axolotl av Julio Cortázar.  Axolotl är en existentiell novell som kan analyseras och tolkas i evighet utifrån teman som identitet, dissociation och människans uråldriga skräck inför att inte kunna röra sig och att inte kunna förmedla sig. Men Axolotl är framför allt en text att uppleva, läs den och låt känslan krypa under huden på er.

2. Mannen som planterade träd av Jean Giono är en annan av mina favoriter. Berättelsen om den stoiske mannen som, närmast Gudalikt, ägnar sitt liv åt att få marken att blomstra är en helt underbar "saga" om vad en människa kan åstadkomma om hon arbetar oförtrutet. Utan att låta sig påverkas av de världskrig som äger rum i närheten fortsätter mannen som planterar träd med sitt värv och resultatet blir paradisiskt. Som läsare blir man varm ända in i hjärteroten av att läsa en berättelse som visar ett alternativ till den moderna människans hektiska liv som baseras på konsumtion och egennytta.

3. En spik, en ros av belgiska Madeleine Bourdouxhe är min favorit bland novellsamlingar. Novellerna innehåller upplysta ögonblicksbilder, där varken historia eller framtid spelar någon roll. På något närmast magiskt sätt uttrycker författaren allt som är värt att veta om livet, i några korta rader. Som läsare blir man andlöst betagen av de här unika kvinnoporträtten och den poetiska texten. Novellerna i En spik, en ros innehåller en blandning av vardaglighet och omvälvande händelser. Här finns kvinnorna när de stökar i köket, när de älskar passionerat och när de begår mord.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Stridsberg intar stol 13

I veckan fick vi besked att Sara Stridsberg valts till ny ledamot i Svenska Akademien där hon tar över stol nr 13. Jag har inte ord att beskriva hur nöjd det här gör mig. Hurra!

Flykten - Jorden Runt V

Vissa böcker skapar starka fysiska reaktioner hos mig och efterlämnar snarare minnen av mina känsloreaktioner än minnen av faktiska händelser i romanen. Flykten är en sådan bok, jag läste den med vånda och jag minns den som en skrämmande berättelse om människans ondska och hennes vägran att avsäga sig sin anständighet. Mänsklig anständighet är ett tema jag ofta tänker på nuförtiden. Den lyser med sin frånvaro i politiska beslut om att vi inte har möjlighet att ta hand om unga människor som, likt pojken i romanen, har tvingats utstå fasa, fått gömma sig och fly. Men även om anständigheten ofta saknas hos dem med makt, finns den i överflöd hos enskilda personer som är villiga att offra något för att vara en medmänniska.

En ung pojke ligger gömd i en grop och darrar av skräck inför att bli hittad av de män från byn som går skallgång efter honom. Efter att ha legat gömd under lång tid vågar han sig ut ur sitt gömställe, ut på den öppna, heta slätt han måste korsa för att komma i säkerhet. Han tror att han ska klara av att fånga något att äta, men det visar sig vara svårare än han förställt sig att överleva helt ensam. När han är utmattad av hunger och törst träffar han en herde, en gammal man som tar sig an pojken och hjälper honom. Trots att han förstår att det finns våldsamma män som vill hitta pojken till varje pris.

Det finns en hel del likheter mellan Flykten och Cormac McCarthys Vägen både innehållsmässigt och stämningsmässigt. Båda texterna gestaltar en tom, öde, men samtidigt farlig värld, i den ena råder kyla i den andra hetta. Som läsare förstår jag att otäcka saker kommer att hända och den våldsamhet som skildras är fasansfull. Jag blir som hypnotiserad av förväntan.

Många saker förblir outtalade om vad som hänt pojken och vilket tid och land han lever i. Berättelsen känns både uråldrig och tidlös, samtidigt som föremål som motorcyklar ändå placerar den i relativ samtid. I berättelsen finns en del tydliga referenser till bibliska händelser, kanske är det bland annat detta som får romanen att framstå som tidlös och allmängiltig. Texten i Flykten är avskalad, poetisk och boken är föredömligt kort. Här finns inga onödiga utsmyckningar, bara en fantastisk skildring av några få människor som försöker överleva i en fruktansvärd värld.

FLYKTEN
Författare: Jesús Carrasco
Översättare: Hanna Axén
Förlag Natur & Kultur (2015)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Anna, Fiktiviteter

Utlottning hos Hannele

Hannele har födelsedagsutlottning på sin blogg och jag vill absolut vara med. Hon lottar ut Hjältinnor av Kate Zambreno, en bok som beskrivs som "något så sällsynt som en bästsäljande litteraturessä" om feminism. Jag blir så nyfiken och håller en tumme för mig själv i utlottningen.

Stort grattis till Hanneles bibliotek som fyller hela 6 år, en aktningsvärd ålder i bokbloggosfären.

Tematrio - Fest

Idag vill jag fira min mammas födelsedag, trots att jag inte längre kan göra det tillsammans med henne. Födelsedagar och annat firas ju rätt ofta i böcker, berätta om tre böcker där man firar något; en födelsedag, en speciell händelse eller högtid eller något annat.

1. Liv till varje pris av psykologkollegan Kristina Sandberg är det avslutande delen i trilogin om Maj. Och om någon vet hur man ställer till med kalas efter konstens alla regler är det Maj. Fast hon är ju så rädd att allt ändå inte ska bli lyckat.

2. Sagan om Ringen inleds med Bilbos 111-årskalas, och detta kalas innebär starten på Frodos stora färd med ringen. Tack vara några busiga hobbitar blev fyrverkerierna till och med lite mer spektakulära än Gandalf planerat.

3. I det antika Rom firades en mycket speciell fest för att ära åkerbrukets Gud - Saturnus. Under saturnalierna rådde inga klasskillnader och husbondfolket passade upp på sina slavar. De här festligheterna skildrar Vibeke Olsson i sin serie om slavinnan Callistrate och hennes ättlingar.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Dikter och fragment av Sapfo - Jorden Runt V

"Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden". Med de orden (fragment 147) skapas ett band mellan mig (läsaren) och Sapfo som sträcker sig över två och ett halvt tusen år. Det svindlar när jag försöker föreställa mig denna tidsrymd och när jag funderar över hur Sapfos liv var. Det mesta runt Sapfos liv är egentligen okänt, men ändå finns många berättelser om hennes liv, hennes kärleksliv och hennes diktande. Sapfo levde och diktande på den grekiska ön Lesbos från någon gång mellan 630 och 612 f Kr till cirka 570 f Kr. Hon bodde i öns viktigaste stad Mytilene under en period då staden präglades av våldsamma politiska förändringar. Sapfo kom från en aristokratisk familj och hon umgicks med en grupp kvinnor och flickor i sin hemstad. Senare tolkningar har föreslagit att Sapfo var lärare i en skola, andra har menat att det rörde sig om en Afroditekult. Men, som sagt, vi vet inte. Det vi däremot vet är att Sapfo levde i en kultur som skapade upplysta tankar och utsökt lyrik. 

Sapfo beskrivs som den första stora europeiska kärleksdiktaren och hennes texter har översatts/tolkats av många. Dikterna är komponerade för att sjungas, antingen av en kör eller av Sapfo själv, till ackompanjemang av en lyra. (Sapfo avbildas ofta med en lyra.) Hon använde sig av olika versformer, framför allt den som fått hennes namn: sapfisk strof. Många av hennes dikter är bröllopsdikter, avsedda att framföras i större sällskap. I många dikter hyllas Afrodite, kärleksgudinnan. Den lesbiska kärleken är påtaglig i en del av fragmenten, vilket synts mer eller mindre tydligt i olika tolkningar under olika tidsperioder. Vilka slutsatser man kan dra om Sapfos privatliv utifrån hennes lyrik är något som ständigt diskuteras.

Dikter och fragment i tolkning av Papageorgiou och William-Olsson innehåller ett mycket informativt förord och många intressanta kommentarer till de olika fragmenten. Författarna ger i komprimerad form en bild av Sapfos samtid och samtidigt en bild av hur hennes poesi tolkats under årtusenden. Boken innehåller även de mest fragmenterade av fragment, korta enstaka rader och ord som väcker mycket fantasier kring de försvunna delarna. 

Fragment 31 är en av de mest kompletta dikterna med fyra hela strofer. Den har tolkats av många och forskarna är oense om i vilket sammanhang den skrivits; en del menar att den är en bröllopsdikt avsedd att framföras offentligt, andra menar att innehållet är privat och handlar om ett personligt drama. Vanligt är att beskriva dikten som ett triangeldrama mellan två kvinnor och en man - där den ena kvinnan upplever en förtärande förälskelse och svartsjuka riktad mot mannen som - möjligen - får sitta vid hennes älskades sida. Andra analyser betonar de erotiska inslagen och likheterna mellan en orgasm och döden. 

En gudars like tycks mig den mannen

vara som sitter framför dig och nära

intill kan höra din ljuva röst och ditt

      underbara skratt

som visst får mitt hjärta att bulta i bröstet,

ty när jag ser på dig, om så bara en stund,

blir det omöjligt för mig att tala, min

      tunga brister,

genast löper en fin eld under min hud,

ingenting ser jag med ögonen,

öronen brusar, svetten strömmar, en

      skälvning far genom

hela min kropp, jag blir grönare än 

gräset och det tycks mig som om döden

vore nära, men allt skall man våga

ty även en fattig

DIKTER OCH FRAGMENT
Författare: Sapfo
Översättare: Vasilis Papageorgiou, Magnus William-Olsson
Förlag: Ordfront Förlag (2003)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Feministbiblioteket 

Väggen (repris) - Jorden Runt V

Väggen av Marlen Haushofer i (ny) översättning av Rebecca Lindskog, utgiven av Thorén & Lindskog, 2014

Under ganska lång tid har jag försökt få till en vettig recension av Väggen, men eftersom jag själv varit sliten och känt mig instängd har det inte gått så bra. Nu gör jag ett nytt försök så får vi se hur det går ...

En kvinna reser till en jaktstuga i bergen för att tillbringa en lugn helg med sin kusin och hennes man. Paret lämnar henne ensam i stugan första kvällen, de besöker en pub i den näraliggande byn. Under natten kommer parets hund Lo hem. På morgonen upptäcker kvinnan att hennes vänner inte kommit hem under natten och hon ger sig ut för att leta efter dem. Hon upptäcker abrupt att hon under natten blivit avskuren från omvärlden; en hög genomskinlig vägg omringar jaktstugan och området runt omkring. Utanför väggen ser allt liv ut att vara förstelnat. Kvinnan är ensam innanför väggen tillsammans med några husdjur och hon tvingas försöka överleva på egen hand.

Det här är en roman som ger fler frågor än svar. Är hon instängd? Eller utestängd? Finns väggen i verkligheten? Eller inuti kvinnan? Jag har tidigare skrivit om Väggen på Kulturkollo och där försökt beskriva min upplevelse av att romanen upphäver gränsen mellan yttre och inre. Kvinnan och hennes begränsade omvärld är ett, allt som sker händer både inuti och utanför. Kan man kalla det psykos? Eller demens? Eller autism? Ja, kanske. Fast det blir så irrelevant att ge skeendet ett namn när man är mitt i det.

Berättelsen väller fram över sidorna, texten är skriven som dagboksanteckningar där berättaren hoppar fram och tillbaks mellan olika tidpunkter och ger läsaren små glimtar av vad som ska komma. Detta gör att man som läsare blir helt fast i texten, lika instängd innanför bokens väggar som kvinnan är. Man är tvungen att fortsätta läsa, vare sig man vill eller inte och man läser med bävan inför det man vet ska ske. Kvinnan skriver för att på något sätt befästa sin existens och läsaren blir ett vittne till hennes öde.

Till stor del handlar texten om den prosaiska vardagen, här finns många beskrivningar av kvinnans vedermödor med att så, skörda och ta hand om djuren. I förvånansvärt liten grad ägnar hon sig åt att sörja allt hon förlorat i det tidigare livet. Emellanåt skriver hon ner mer abstrakta tankegångar, tiden är t ex något hon funderar över.

"Men om tiden bara existerar i mitt huvud och jag är den sista människan, så kommer den att ta slut när jag dör. Tanken gör mig upprymd, jag kanske har makten att dräpa tiden. Det stora nätet kommer att slitas sönder och falla i glömska med sitt sorgliga innehåll. Man borde vara tacksam mot mig för det, men efter min död kommer ingen att veta att jag dräpt tiden."

Sammantaget är Väggen en helt fantastisk, fängslande och mycket skrämmande roman. Den gestaltar människans ursprungliga skräck inför att vara helt ensam, att vara den sista levande människan på jorden. Man läser romanen i ett andetag och blir aldrig riktigt sig själv igen.

Jorden Runt V - Europa

Vi är redan en bit in i maj och reser runt i Europa för fullt. Här kommer lite information om böckerna, som jag har lånat av förlagen. I slutet av månaden skapar jag ett inlägg som ni kan posta era länkar i. Vilka böcker tänker ni läsa?

Kriget har inget kvinnligt ansikte - Svetlana Aleksijevitj (Vitryssland)
De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia. Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djup­intervjuer och ingår i författarens stora livsverk »Utopins ­röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv.

Svetlana Aleksijevitj föddes 1948 i Ukraina och växte upp i Vitryssland. Hon betraktas som en av de viktigaste skildrarna av det postsovjetiska samhället. 2015 års Nobelpristagare i litteratur!

Nora Webster - Colm Tóibín (Irland)
Platsen är Wexford, Irland, i slutet av sextiotalet. Nora Webster är fyrtio år och gift med Maurice, sin stora kärlek som en gång räddade henne från de knappa omständigheter under vilka hon växte upp. Livet med honom har varit både enkelt och självklart, med familjen i centrum, hans jobb som lärare och hennes roll som hemmafru. Så händer det ofattbara: Maurice drabbas av en hemsk sjukdom och avlider kort därefter. Nora blir lämnad ensam kvar med ansvar för allt, inte minst sina två unga pojkar, och trots allas välvilliga blickar och ord så vet hon ögonblickligen att det nu är upp till henne att förhindra familjens undergång. Till hennes hjälp kommer dock en oanad kraft som hon glömt bort fanns där djupt inom henne. Eller med hennes egna ord: "Det finns inget bättre sätt att bli frisk än att sjunga i en kör. Det var därför Gud skapade musiken."

Nora Webster har hyllats för sitt oerhört starka kvinnoporträtt, av flera jämfört med Madame Bovary och Hedda Gabler. En oförglömlig roman om hur vägen till insikt är att tillåta sig själv att sörja och att läka. Ännu en gång har Colm Tóibín visat varför han av så många räknas som en av världens just nu största romanförfattare.

Misstag i Moskva - Simone de Beauvoir (Frankrike)
Kortromanen Misstag i Moskva skrevs 1966-67 men publicerades först 1992 i tidskriften Roman 20-50. Det är berättelsen om ett gift par som beger sig till Moskva för att besöka makens dotter från ett tidigare äktenskap och där upplever en kris i sin relation. Simone de Beauvoir hämtar inspiration från de återkommande resor som hon och Jean-Paul Sartre gjorde till Sovjetunionen mellan 1962 och 1966 på inbjudan av sovjetiska författarförbundet. Mot bakgrund av kalla kriget, med korta glimtar från sextiotalets Sovjet, utspelar sig en lågmäld historia mellan de två makarna. Boken inleds med ett förord av Éliane Lecarme-Tabone. Det är första gången som Misstag i Moskva publiceras i svensk översättning.

Flykten - Jesús Carrasco (Spanien)
En ung pojke har flytt sitt hem efter en traumatisk upplevelse och från sitt gömställe hör han hur de ropar efter honom, fadern och männen. När han lämnar gropen där han legat gömd i flera dagar möts han av den vidsträckta och oförsonliga slätten som han måste korsa, ett ingenmansland härjat av hetta och våld. Desperat och utmattad av hunger och törst irrar han omkring i natten tills han stöter på en tystlåten äldre fårherde, som motvilligt beslutar sig för att fortsätta över slätten tillsammans med pojken. De talar knappt med varandra men herden förstår snart att pojken bär på en mörk hemlighet och att deras vandring är en flykt. Flykten är en koncentrerad skildring av utsatthet på en plats där våld och övergrepp ständigt hotar. Med sin precisa och kraftfulla prosa ställer Carrasco utmanade frågor om vad människan är kapabel till.

Jesús Carrasco (född 1972) debuterade med romanen Flykten, som har väckt stor internationell uppmärksamhet och sålts till tjugo länder. Författaren bor och verkar i Sevilla.

Dikter och fragment - Sapfo (Grekland)
Sapfo, född någon gång mellan 630 och 612 f.Kr., död cirka 570 f.Kr., var en grekisk kvinnlig vislyriker från ön Lesbos. I princip inget är känt om Sapfos liv, mer än att hon tycks på något sätt ha stått i centrum för en grupp högättade unga kvinnor. Sapfo är den första kända kvinnliga poeten i historien. Mycket få fullständiga dikter är bevarade.

Enligt grekiska källor ledde Sapfo en thiasos - vilket kan betyda kultförsamling, skola, rituell grupp, förening för fester eller mysteriekult - det är osäkert vilken betydelse man bör lägga in i ordet i just hennes fall. Hennes dikter har tydligen ofta tillkommit för olika slags fester och rituella sammankomster, de anspelar på en rik flora av legender och myter - några kan vara fragment av rolldikter där den talande är till exempel en av Zeus älskarinnor - men de lånar också detaljer från vardagen. Samtidigt framträder hennes personliga särprägel, hennes röst starkare än hos någon tidigare lyriker. Genom dikter som "Gudars like" och "Plejaderna sjunkit" har hon ofta uppfattats som den första stora kärlekslyrikern i europeisk litteratur.

Sapfo har fått ge namn åt den antika strofformen sapfisk strof. (Wiki)

Väggen - Marlen Haushofer (Österrike) 
En kvinna ska tillbringa några dagar i en stuga i bergen med sin kusin och hennes man. Strax efter att de kommit fram, åker paret till närmaste by men de kommer aldrig tillbaka. När kvinnan går ut för att leta efter dem, stöter hon emot en osynlig vägg, bakom vilken allt är dött - djur, människor, allt stelnat som vore de statyer. Kvinnan förstår att en katastrof har drabbat världen och att hon är den enda överlevande. Eller är det tvärtom? I sin mångbottnade klassiker, beskriver Haushofer en kvinnas hårda och spännande kamp för att överleva. Väggen, som filmatiserades 2012 och blev en stor succé i Europa, utkommer nu i nyöversättning som första bok i Thorén & Lindskogs moderna klassikerserie.

Marlen Haushofer föddes 1920 i Frauenstein i Österrike. Hon skrev ett femtontal romaner och novellsamlingar, där Väggen intar en central plats. Hon dog 1970 och älskas idag av läsare i Sverige och över hela världen.

Lagerlöfs pris till Stridsberg - bra val!

Sara Stridsberg tilldelas Selma Lagerlöfs litteraturpris för 2016 med motiveringen för ”en intensiv och vackert slipad berättarkonst som sjunger det bräckliga livets lov och med öppna ögon återupprättar de utsatta och tystade”. Ett mycket bra val tycker jag, som läst ett par böcker av Stridsberg. Beckomberga - ode till min familj lyssnade jag till på Radioföljetongen i en fantastisk uppläsning av Nanny Nilsson. Faktum är att jag grät vid många tillfällen under den lyssningen, texten fångade så exakt in en tidsperiod som väcker så starka känslor hos mig. Livet var annorlunda innan mordet på Olof Palme. Tyvärr lyckades jag aldrig formulera mina upplevelser av Beckomberga i ord, däremot hamnade den på min favoritlista där bara ett par böcker varje år platsar.

Jag lyssnade på Stridsberg då hon berättade om Beckomberga på Bokmässan 2014. Hon berättade lite om personliga erfarenheter som ligger bakom romanen. Bland annat delade Stridsberg med sig av sina tankar om att Beckomberga nu ska bli ett tjusigt bostadsområde. Medan hon skrev sin roman tyckte hon det var provocerande, men senare blev hon tillfreds med tanken. Fast hon önskade att det där skulle finnas en liten guldstaty av en flicka på väg att besöka sin pappa.

Förutom Beckomberga har jag läst Darling River. Här kommer min recension i repris.

Darling River är en, eller snarare, fyra berättelser om tillfångatagna honor. Kanske kan man också säga att romanen ger fyra varianter av ett och samma livsöde, det utnyttjade honbarnets öde. Darling River bygger på Vladimir Nabokovs underbara, gräsliga roman Lolita, i vilken vi får lära känna den rovgirige pedofilen och ta del av hans syn på nymfetter och kärleksrelationer. I Stridsbergs nya roman får vi ta del av honornas perspektiv. Här får vi möta Lo, som pendlar mellan att vara en kärlekströstande flicka och en groteskt uppsvälld, ruttnande hona. Vi får också följa Dolores Schiller - ursprungligen Lolita Haze - som är på väg till Alaska för att föda en dödfödd flicka och sedan avlida i barnsäng. Vi möter också apan, som tillfångatagits i unga år, och vetenskapsmannen som försöker lära henne teckna. Slutligen får vi också följa en anonym mor som lämnat sitt barn och som hektiskt drar från stad till stad för att undvika återseenden.

Bokens komposition är genialisk. De fyra berättelserna vävs in i varandra på ett mycket skickligt sätt, de ger ekon, avspeglingar i varandra. Aborter, födslar, övergrepp, till synes galna vetenskapsmän/läkare kommer och går genom de fyra variationerna. Ibland undrar jag under läsningen vem som är vem, sedan inser jag att det är själva poängen. Man skulle kunna beskriva berättelserna som fyra nyanser av död. Författarens språk är glasklart och ger på något sätt en dämpande effekt som gör att man står ut med innehållet. Texten är provocerande, men inte manipulativ, jag får en känsla av att författaren vill hjälpa läsaren att kunna ta till sig honornas berättelser.

Romanen innehåller många intressanta teman, de som väckt störst gensvar hos mig handlar om självbilder, speglingar. Vi får ta del av uppskakade berättelser om det som händer med självbilden hos utnyttjade barn. Barnen/kvinnorna söker livet genom efter en sann bild, de letar efter sig själva i speglar och i andras blickar.

Jag läser allt jag kommer över på Nationalbiblioteket. Jag letar efter en bok som handlar om mig. (sidan 85) 

Ändå har hon stått i timmar och betraktat sin vita gestalt i en hotellspegel innan hon vågat ge sig ut på gatorna, men inga speglar har någonsin tillhört henne. Spegeln har alltid förväxlat henne med någon annan. (sidan 104)

Den första drömmen. I tiden före speglarna uppsökte människan floder, sjöar och isar för att hitta sin bild i vattenytorna. Barn sökte sig till floden för att möta sin spegelbild för första gången. De hoppades på att möta någon annan än den som deras omgivning beskrivit. Även moderna barn uppfattar ofta sin egen spegelbild som mer verklig är omgivningens reflekterande blickar. Dessa barn blir stående vid offentliga speglar i dagar blinda och döva för allt som händer omkring dem. Spegelytan visar en gestalt som barnet har väntat på länge, men på den andra sidan om silverglaset finns bara tomhet. Att fastna i en spegel är att fastna i en dröm. (sidan 243)

Ett annat smärtsamt, påträngande tema i romanen är instängdhet, fångenskap. De fyra honorna stängs in i livmodern, i urvuxna spjälsängar, i trånga kläder, i burar och i bilar. Och alla "burarna" blir nedsmutsade och förgiftade av honornas fångenskap. I grunden kanske man kan säga att alla honorna fångats in av mannens blick och att hon där hålls fången. Ingen flyktväg finns eftersom fångenskapen blir en livsnödvändighet, något honorna anpassar sig till och söker sig till.

Man kan uttala sig om den glasklara prosan och den intressanta kompositionen, men i slutändan är det läsupplevelsen som är det viktiga. Och upplevelsen att läsa Darling River är mer fysisk och känslomässig än intellektuell. Boken är oerhört uppskakande, bitvis närmast plågsam. Jag har varit tvungen att ta flera pauser under läsningen för att inte alldeles gå i bitar. Samtidigt är romanen helt fantastisk, upplysande och klargörande. Det här var mitt första möte med Sara Stridsberg och detta möte har lämnat mig omtumlad och andlös. Darling River är en bok man behöver läsa både två och tre gånger och det är en bok jag ser fram emot att tränga djupare in i. Kort sagt är detta något av det bästa jag läst.

Tematrio - Läströtthet

Det är länge sedan sist, men nu är jag faktiskt riktigt lästrött. Jag har försökt läsa en massa ljudböcker, men orkar inte engagera mig i dem (och det brukar jag kunna).  Jag behöver nu därför era allra bästa tips, berätta om tre bra böcker/aktiviteter att ägna sig åt vid ett akut fall av läströtthet!

1. TV-serier och filmer brukar åtminstone fungerande som trevlig sysselsättning, men inte är det som att läsa när den lusten finns.

2. Böcker för bokslukare i 10-årsåldern funkar fortfarande bra att läsa. Just nu är det PAX-serien som gäller. Tar gärna emot tips på fler passande böcker.

3. Resor lockar mig vanvettigt mycket just nu, resor i r l alltså. Snart blir det en tur till Paris och julen firas i Florida. Tyvärr räcker ju inte lönen till ett evigt resande.

"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Sammanfattning av Afrika - Jorden Runt V

April tog slut i ett nafs, jag har inte hunnit skriva mycket alls denna månad. Men på Jorden Runt-resa har jag varit och en del bra böcker har jag läst. Hoppas att ni alla hittade något ni gillade.

Posta era länkar i Link-uppen så håller vi en tumme för att det funkar för alla. Lämna gärna också en kommentar och berätta om er upplevelse av resan.     

An InLinkz Link-up