Stridande kvinnor då och nu

Jag läser Svetlana Aleksijevitjs dokumentärroman, Kriget har inget kvinnligt ansikte, om de ryska kvinnorna vid fronten och jag pratar med en ung flicka från Kobane. De ryska kvinnorna stred i dåtid, de kurdiska kvinnorna strider nu. Vad kommer att hända i framtiden? De ryska kvinnorna gav sig, ofta som mycket unga, iväg till fronten med en oerhört naiv syn på krig. De stred lika tappert som männen, men behandlades efter kriget inte alls som de manliga hjältarna. Trots att de levde i ett land som förespråkade jämlikhet mellan könen ansågs de vara "förbrukade" efter kriget. Många av dem har aldrig berättat sin historia tidigare.

Nu strider kurdiska kvinnor i Peshmerga och i YPJ. De strider mot IS/Daesh och de strider för sin rätt som kvinnor. "Kvinnans rättigheter kommer först. Det spelar ingen roll vad du tror på, vilket politiskt parti du tillhör  eller  vilken etnisk bakgrund du har. Vi kämpar alla för våra rättigheter som kvinnor i ett patriarkalt samhälle. För dessa rättigheter måste vi kämpa. Ingen kommer att ge oss dem frivilligt", säger överste Nahida Ahmed Rachid. Kvinnorna i Kobande har blivit en symbol för de stridande, kvinnorna vill likna dem, männen inte vara fegare än dem. Det vore ju så härligt att bara nicka och hålla med, att låta hjärtat fyllas av stolthet över de modiga kvinnokrigarna, men något skaver. Hur ska våldet och kriget någonsin kunna skapa fred och jämställdhet?

Läs mer i OmVärlden, Feministiskt perspektiv, SvD