Vaknar och läser med fasa om attentaten i Paris. Gråter med de drabbade och våndas över världen. Läser med irritation om hur man gör sandlådepolitik av det hela genom att tjafsa om att Åsa Romson uttryckt sig mindre genomtänkt (om än rätt i sak) på Twitter. Och överväldigas av alla som nu tycker att vi måste stänga gränserna. Förstår inte hur människor tänker. Hur kommer man fram till att det är bättre att de syriska ungarna dör än att vi får lite mindre överflöd i Sverige?
Försöker hitta tröst i litteraturen och kommer snart att tänka på den franske författaren Jean Giono och den bästa bok jag läste under förra året:
Mannen som planterade träd. En liten tunnis med ett ofantligt stort och viktigt innehåll. Med ett lyriskt, metaforrikt språk visar författaren hur den enskilda människan genom hängivenhet kan förändra världen. Den här novellen/romanen vill jag verkligen uppmuntra alla att läsa, särskilt en dag som denna.
Hear, hear. Har inte läst Giono men skriver genast upp tipset!
SvaraRaderaMycket läsvärd.
RaderaJa fy, en fruktansvärd tragedi det, det inträffade i Paris. Slås utav att det på sociala media var ännu mer pajkastning och hårda ord mellan de som tycker att vi skall fortsätta att hjälpa och de som vill att vi skall stänga gränserna. Människor anser att alla som är muslimer är terrorister och är onda. Man blir banne mig mörkrädd när man läser alla hårda ord. :(
SvaraRaderaJa, det är svårt att förstå hur en del tänker ...
RaderaTack för på innelsen, jag köpte ju den förra året efter att du pratat om den.m
SvaraRaderaVälj den som cirkelbok ;)
Radera