40 år av kostymdrama

 

I grund och botten älskar jag verkligen kostymdramer av alla de slag. Jag växte upp på 70-talet med Onedinlinjen och Herrskap och tjänstefolk. Det kan ju liksom inte bli bättre. Vem kan glömma det eländiga livet till sjöss med skörbjugg och allehanda sjukdomar? Eller när kapten James äntligen blir kär? I Herrskap och tjänstefolk blev jag varse att människor har olika livsvillkor och att de fattigas situation är så utsatt. Tänk att som tjänsteflicka råka bli med barn med någon herreman ... Det jag framför allt gillar med serierna är att de skildrar rätt så vardagliga problem.

Det jag läste under den här perioden i mitt liv var framför allt Barbara Cartlands underbara romantiska berättelser om den unga flickan av folken som alltid fick den charmige lorden/hertigen whatever ...

 

På 90-talet var det så dags för en ny helt fantastisk serie, en av dem jag gillar allra mest: Huset Elliott. Serien utspelar sig under 1920-talet (med alla dess fantastiska kreationer!) och handlar om systrarna Bea och Evie Eliott som, efter att deras föräldrar dött utblottade, måste hitta ett sätt att försörja sig. Detta gör de genom att skapa hattar och andra fantastiska kreationer. Till och med någon så ointresserad av kläder och mode som jag blir till mig över alla vackra plagg. Dessutom är fokus i serien på kvinnornas utsatta, orättvisa situation och kamp för att tas på allvar. Kan väl inte bli bättre.

 

Eller kan det kanske det? Kanske är ändå den nobelprisade serien om familjen Forsyte ännu bättre. Den såg jag i en gammal svart-vit version när jag vara ganska liten och i en nyinspelning i början av 2000-talet. Den här familjesagan innehåller verkligen allt; kärlek och hat, tragik, uppror mot konventioner, rikedom och fattigdom, skönheter och odjur. En helt fantastisk historia om hur det förflutna alltid gör sig påmint när man som minst anar det. Eller önskar det.

För ett par år sedan sändes en svensk serie om kvinnors kamp för rösträtt och möjlighet att försörja sig: Fröken Frimans krig. En del kritik har riktats mot serien för att ha förvanskat historien till att passa våra fördomar; kvinnligt företagande sägs ha varit vanligt innan kvinnorna blev hemmafruar på 1900-talet. Jag vet inte vad som stämmer rent historiskt, men en otroligt bra TV-serie var det.

 

Nu tittar jag så klart på Mr Selfridge och på Downton Abbey. Men jag tittar med lika delar glädje och irritation. Varför måste så stor del av handlingen kretsa runt några "onda" karaktärers intrigerande? Det är så orealistiskt att en betjänt skulle kunna komma undan med alla saker Thomas gör och säger, vilket i mitt tycke påverkar trovärdigheten i serien som helhet. Samma problem är det med serien om Selfridges, jag vill att Lord Loxley skrivs ut ur den. Allt intrigerande blir bara den ena upprepningen efter den andra, utan att något egentligen händer. Tråkigt att inte manusförfattarna/producenterna inser att de har en nog bra story som de har, utan att försöka krydda med fåniga intriger och "elaka" personer. Ut med dem och bygg i stället upp intressanta, trovärdiga karaktärer med "vardagliga" problem i den tid serien utspelar sig i. Mer om de hemvändande soldaterna, kvinnornas arbetssituation och gärna lite kärlek.

Detta var mitt inlägg i Vildvittras Kostymdramahelg.