Majakovskij och den nya människan - Världpoesidagen

”Det futuristiska manifestet” av Marinetti innebar starten för de modernistiska rörelserna. Tron på den nya tekniken samt fokus på nuet och handlingen karaktäriserade futurismen. I Ryssland växte två olika grenar av futurismen fram på 10-talet. Majakovskij ses som ledande inom en av dem och startskottet avfyrades högljutt med manifestet ”En örfil åt den allmänna smaken”, 1912. Futuristerna var provokativa och revolutionära, de ville ha ett nytt samhälle, en ny människa och ett nytt språk.

Detta märks tydligt i Majakovskijs dikt "Ett moln i byxor" vari läsaren möter ett storvulet diktjag som förkastar alla föregångare och deras verk. Andra diktare avfärdas som barnsliga, ”en spik i sulan” är värre än Goethes fantasier. Inte ens hos Homeros och Ovidius fanns hjältar lika kraftfulla som diktjaget och hans kamrater. Majkovskij skrev om den stora massans och folkets problem. ”Ett moln i byxor” manar till handling snarare än till eftertanke. I stället för att skapa en ”rimputtrande soppa” ska Gud utmanas, babelstorn byggas och massorna befrias. Trots diktjagets maktfullkomlighet och förmåga att uttala ”ord av högsta guldhalt” är dock ord alltid underlägsna verkligt stoft. Det är inte längre tid att böna och be, dags att resa sig upp och ta för sig. En ny värld ska byggas. Maskinerna lovprisas.

Om man läser hela dikten framstår dock diktjaget som mer komplext. Han väntar otåligt och oroligt på en flicka. Kärlekstemat är centralt, den passionerade, trängtande, smärtsamma kärleken.

Futuristerna skapade också nya ord och använde välkända begrepp i nya situationer för att främmandegöra, synliggöra och förändra. I texten finns många exempel på olika sätt att främmandegöra: det nyskapade ordet ”gatusvalget” och de udda sammansättningarna ”plattare än lungsot” och ”ansikten sömnigare än lakan”. I dikten finns ingen regelbunden meter och inga konventionella rim. Bildspråket är oväntat och drastiskt, ibland humoristiskt och vanvördigt: ”fantasins flundra vältrar sig trög och dum i själens lergrop” och ”[s]enor och muskler är sannare än böner”.

Sammantaget uppfattar jag Majakovskijs dikt som upprorisk, respektlös och överdriven. Den nya människan i Majakovskijs tappning bemästrar maskinerna och därmed hela universum. Människan är aktiv och tar för sig, massorna reser sig och utmanar Gud. De befriar sig själva från konventionens bojor. De nya människorna är revolutionära superhjältar som älskar mer passionerat än Abélard och Héloise, lider svårare än frälsaren på korset och strider mer heroiskt än de gamla gudarna.

Läs mer om Majakovskijs fascinerande och tragiska liv här.