Jugoslavien, mitt hemland

 

På Stockholm Literature berättade författaren och filmregissören Goran Vojnović (till vänster) om sina romaner - den mest kända är Blattejävlar! - och om hur det var att växa upp i ett land där människorna plötsligt reducerades till företrädare för olika nationaliteter. Han menar att tiden nu är mogen för att tala om allt som hände under kriget på Balkan på 90-talet.

Under 90-talet arbetade jag som nybliven psykolog med traumatiserade flyktingar, framför allt från f d Jugoslavien. Det var då jag lärde mig vad inbördeskrig är. Jag glömmer aldrig pojken som lärde mig det och inte heller hans berättelse. Det var han som lärde mig att strider inte utkämpas av anonyma arméer på långt avstånd, det var han som berättade att det var grannen som dödade hans far. Den här veckan har jag återupplevt mycket från den tid jag var insatt i allt som hände på Balkan, jag har läst om ställen som då var mig alltför bekanta, ställen som Vukovar, Prijedor, Omarska, Trnopolje, Srebrenica. Det jag upptäckt under den här veckan är att kriget på Balkan är historia. Men det är det inte för mig, för mig är händelserna fortfarande pågående. Jag inser att orsaken till detta är att vittnesmål om trauman inte är bundna i tiden. (Jag skrev lite mer om detta i inlägget om vittneslitteratur.)

Jugoslavien, mitt hemland av Goran Vojnović, i översättning av Sophie Sköld, utgiven av Rámus Förlag, 2014.

Likt många andra familjers pappor försvann Vladans pappa när han fick inkallelseorder. Vladan och hans mamma reste runt i olika delar av landet och bodde hos släktingar. Tillvaron var splittrad och mycket orolig, Vladan lämnades ofta ensam att försöka hantera svåra upplevelser. Så småningom får Vladan veta att pappan stupat i kriget och mamman går vidare med sitt liv. Nu, 20 år senare, får Vladan veta att fadern inte alls är död. Han lever gömd i Europa och är efterlyst för krigsbrott. Vladan ger sig utan eftertanke ut för att söka upp fadern. Han behöver få svar på frågor om vem pappan egentligen är. Och vem han själv är.

Jugoslavien, mitt hemland utspelar sig i parallella tidsperioder; tiden vid krigsutbrottet då landet rämnar och nutid då Vladan söker efter sin pappa. Båda tidsperioderna präglas av uppbrott, resor och lögner. Ingen vill berätta för barnet Vladan vad som hänt, men på TV ser han tillsammans med krigshetsande släktingar mycket mer än barn borde se. Tidigare var alla jugoslaver, nu är uppdelningen mellan serber, kroater, bosnier, slovener, albaner och så vidare livsviktigt. Särskilt smärtsamt blir detta i familjer som Vladans, där mamman och pappan inte tillhör samma folkgrupp. Gamla konflikter poppar upp och galna människor styr. I nutid sammanlever Vladan med sin fästmö Nadja, men i krisen förmår han inte dela sina tankar och känslor med henne. Likt barnet Vladan som fått lära sig att klara av livet på egen hand försöker han även nu att ta itu med allt själv.

Texten är enkel, ibland ironisk och humoristisk. Författaren skapar bilder som både får läsaren att fnissa och sätta skrattet i halsen när han beskriver de "äkta balkanska känslomänniskorna" som blir höga på sina egna känslor och lyssnar på ljuv dragspelsmusik samtidigt som de torterar fångar.

Jugoslavien, mitt hemland skildrar hur svek och våld slår sönder allt från grunden, på samma sätt som landet härjas och sammanfaller bryts också familjerna, relationerna och människornas inre ner. Kriget efterlämnar bara ödslighet och tomhet.