måndag 24 november 2014

Tematrio - Naturskildringar

För att fira att Lars Lerin (så klart) vann Augustpriset tidigare ikväll för sin underbara Naturlära fokuserar vi på naturen i den här trion. Berätta om en bok (facklitteratur eller fiktion) som du minns för dess fantastiska naturskildringar!

1. Ja, så klart vill jag ha med Lerins underbara Naturlära i min trio. Jag har läst i den av och till de senaste veckorna och fyllts av beundran, vemod och glädje. Lerin skildrar i ord och bild en verklighet jag känner mig hemma i. Naturlära är helt enkelt en makalös bok som kombinerar ord och bild på det mest utsökta sätt.

2. I den nyligen lästa Väggen av Marlen Haushofer spelar också naturen och dess villkor en stor roll.  I romanen upptäcker den kvinnliga huvudpersonen plötsligt en morgon att en genomskinlig, ogenomtränglig vägg rests runt henne och den gård hon besöker. Inga levande människor finns innanför väggen och allt utanför ser ut att ha dött mycket hastigt. Som enda sällskap har kvinnan en ko, en hund och en katt. Dagarna ägnas åt att försöka överleva och ta hand om djuren.

3. Hunden av Kerstin Ekman är en poetisk, vacker berättelse om en valp som råkar komma bort från sin mamma och husse. Hunden växer upp i skogen och får leva på det naturen erbjuder. Oerhört vackra naturskildringar och en underbar gestaltning av hur ett djur upplever världen. Min favoritekman.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

söndag 23 november 2014

Naturlära av Lars Lerin

https://www.adlibris.com/se/bok/naturlara-limes-norrlandicus-9789100137427Naturlära: limes norrlandicus av Lars Lerin, utgiven av Albert Bonniers Förlag, 2014

I morgon presenteras vinnarna av årets Augustpriser. I fackboksklassen har jag naturligtvis en lokalpatriotisk favorit. Fast i ärlighetens namn kan man inte kalla Lerins akvareller för värmländska ens när det avspeglar delar av vårt vackra landskap - Lerins konst är helt enkelt universell. Och överjordiskt vacker. Lerins avbildningar av naturen är för mig en påminnelse om Guds existens, inget så vackert kan ha skapats av en slump.

Naturlära är en stor bok på många sätt, dels är den helt enkelt rent storleksmässigt magnifik och min enda "prydnadsbok", dels innehåller den allt som är viktigt att veta. Att i ord försöka beskriva innehållet i Naturlära på ett sätt som gör boken rättvisa går inte. Här finns de små detaljerna som inte många förmår uppfatta med ögat och de stora svepande sammanhangen som berättar om meningen med livet. Här finns det personliga, det privata, kärlek, sorg och lycka. Med små ord gestaltas en kärlek så innerlig att tårar emellanåt rullar nerför mina kinder.

Naturligtvis förknippar vi Lerin allra mest med hans bildkonst, men hans ordkonst står fint på egna ben den också. I Naturlära blandas romantisk poesi med vardagsnära dagboksanteckningar. Gemensamt för orden är att de så väl fångar och gestaltar både det fantastiska och det ytterst vardagliga. Underbart, helt enkelt.




Andra som skrivit är Bokmania, Tidningen Kulturen.

måndag 17 november 2014

Tematrio - Dystopier och jordens undergång

Dystopier, apokalyps och jordens undergång är det dystra (men litteraturvänliga) temat på Kulturkollo denna vecka. Därför hänger jag på med en tematrio med samma ämne. Berätta om tre bra dystopier (bred definition, postapokalyps går lika bra)!


1. I Vägen av Cormac McCarthy vandrar en far och hans son genom ett svartbränt landskap, så gott som allt liv på jorden är utsläckt, mörker råder. I denna postapokalyptiska värld överlever den starke, här finns inte längre några lagar eller någon moral. Vägen är en oerhört gripande berättelse om en far och hans son och en fruktansvärd skildring av livet efter jordens undergång.

2. Processen av Franz Kafka är det mest surrealistiska jag någonsin läst. Romanen handlar om Josef K, som en morgon häktas utan att få reda på orsaken eller vilket brott han anklagas för. Vi får därefter följa Josef K:s svåra väg genom domstolarna och det absurda rättssystemet. Man kan tolka romanen som en symbolisk beskrivning av individens rättslöshet eller som en en allegori över livets obegriplighet. Hur man än tolkar handlingen är förtrycket så påtagligt att det känns rent fysiskt då man läser boken.

3. Nyligen har jag läst Väggen av Marlen Haushofer, ännu så länge utan att ha kunnat få ihop en vettig recension. I romanen upptäcker den kvinnliga huvudpersonen plötsligt en morgon att en genomskinlig, ogenomtränglig vägg rests runt henne och den gård hon besöker. Inga levande människor finns innanför väggen och allt utanför ser ut att ha dött mycket hastigt. Som enda sällskap har kvinnan en ko, en hund och en katt. Dagarna ägnas åt att försöka överleva och ta hand om djuren. Det här är en roman som verkligen skrämmer då den tangerar månnga människors absoluta fasa; att bli ensam.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

söndag 16 november 2014

Joseph Brodsky

Joseph Brodsky, född 1940 i Leningrad, Sovjetunionen, död 28 januari 1996 i USA, var en rysk poet och essäist av judisk härkomst. Efter att under många år ha varit på kant med den sovjetiska regimen och dömd för diverse brott utvisades han
1972 och bosatte sig i USA. 1987 tilldelades Brodsky Nobelpriset i litteratur ”för ett vittfamnande författarskap, präglat av tankeskärpa och poetisk intensitet”. Läs gärna mer om Brodsky här.

Jag har läst novellen ”I ett och ett halvt rum” ur Nobeller, en mycket varm skildring av författarens döda föräldrar. På några få sidor lockas läsaren in i en svunnen värld där bordduken var fläckfri och man aldrig hade tråkigt. I slutet av novellen diskuterar författaren sitt val av språk för novellen utifrån ett emigrantperspektiv, att skriva på engelska är - liksom att diska - terapi. Att skriva om föräldrarna på engelska skänker dem ett visst mått av frihet.

lördag 15 november 2014

Sisterhood of the World Bloggers Award

Linda har varit vänlig nog att förära mig med en Sisterhood of the World Bloggers Award, som går ut på att svara på tio frågor och skicka vidare tio andra frågor till tio favoritbloggare.

Först mina svar på Lindas frågor:

1. Vilken bok önskar du dig mest just nu?
Jag har så klart en lång lista över böcker jag vill ha på bloggen. Horace Engdahl pratar ju alltid om Metamorfoser av Ovidius, den skulle jag vilja ha snyggt inbunden.
2. Vilken är din favoritgenre?
Klassiker, gärna svenska med även från andra delar av världen.
3. Vad läser du helst inte?
Romance, chick-lit och SF.
4. Vilken är den bästa bok du läst hittills 2014?
Väggen av Marlen Haushofer känns det som just nu när jag nyligen läst den. Fast det finns flera utmanare om titeln.
5. Vilken författare är riktigt överskattad?
Stieg Larsson, vars Milleniumtrilogi jag tycker är riktigt dålig. Jag var inte nöjd när Vargas Llosa fick Nobelpriset heller.
6. Och vem får på tok för lite uppmärksamhet?
Vibeke Olsson skriver om viktiga frågor på ett enkelt sätt och borde ges mer uppmärksamhet.
7. Vad skulle din självbiografi heta?
Lyran luras. Den skulle innehålla riktiga skrönor.
8. När blir en bok för lång?
Efter 230 sidor eller på första sidan om den inte är välskriven.
9. Vilken är den senaste bok du rekommenderar till absolut alla?
Mannen som planterade träd av Jean Giono visar att en enda människas idoga arbete kan påverka hela världen. Fantastisk!
10. Vilken bok vägrar du läsa för att du tycker författaren är osympatisk?
Bengt Ohlssons politiska utspel för några år sedan fick honom att, i mitt tycke, framstå som en vindflöjel som inte vågar stå för sina värderingar. Efter detta läser jag inte hans romaner.

Då var det dags för mig att hitta på frågor, ber om ursäkt på förhand om dessa redan ställts av andra.

1. Vilken är den bästa klassiker du läst?
2. Vilken romanfilmatisering tycker du blev riktigt bra?
3. Och vilken filmatisering tycker du misslyckades?
4. Vilken Nobelpristagare är din favorit?
5. Vem borde få Nobelpriset nästa år?
6. Vilken bok skulle du vilja rekommendera just mig?
7. Vilken litterär figur skulle du vilja äta middag med?
8. Vilken författare skulle du helst vilja spökskrev dina memoarer?
9. Vilket kulturevenemang skulle du helst vilja gå på nästa år?
10. Vem skulle du vilja skrev ett gästinlägg på din blogg?

Jag vill skicka den här utmaningen vidare till:

Feministbiblioteket
Hermia says
Ingrids boktankar
A room of my own
Bokblomma
Portarna
Mind the Book
Violen
Ordförrådet
Bakbokmat

Och så klart till alla andra som har lust att svara!

Redigerat! Jag inser nu efteråt att Mathias på Ordförrådet kanske känner sig fundersam kring att ingå i vårt "sisterhood" men jag tänker inte låta kön avgöra vem jag vill ha med. Knepig titel på "awarden" ...

onsdag 12 november 2014

Augustpodden

Ni missar väl inte Augustpodden? Författarna berättar om sina böcker och samtalar med varandra. Intressant och underhållande att lyssna på. Här kommer ett kort smakprov där en av mina favoriter, Kristina Sandberg, kort berättar om sin trilogi om Maj.



Titta/lyssna på fler avsnitt här.

tisdag 11 november 2014

Isaac B Singer

Isaac Bashevis Singer, född 21 november 1902 nära Warszawa i Polen, död 24 juli 1991 i Surfside i utkanten av Miami i Florida, var en amerikansk jiddischspråkig författare, även känd under pseudonymen Warshofsky. Han tilldelades Nobelpriset 1978 med motiveringen ”för hans intensiva berättarkonst, som med rötter i en polsk-judisk berättartradition levandegör universella mänskliga villkor”. Singer skrev både noveller och romaner, flera av hans verk har filmatiserats.

För många år sedan läste jag Familjen Moskat, men tyvärr kommer jag inte ihåg vad jag tyckte om den. Nu har jag läst novellen "En sista blick" ur novellsamlingen Nobeller. Novellen handlar om en ensam man, vars till-och-från-kärlek Bessie nyligen avlidit. Mannen går på hennes begravning och upprörs över att en del av de andra gästerna inte visar Bessie tillbörlig respekt. Framför allt förmedlar novellen en känsla av förgänglighet, när som helst kan allt ta slut.

måndag 10 november 2014

Tematrio - Sjukdomar

Min gamla mamma har varit sjuk den senaste veckan och det har varit mycket oro kring detta. Därför får sjukdomar helt enkelt bli veckans tema. Berätta om tre böcker som handlar om sjukdomar.

1. Blindheten av José Saramago är en sanslöst bra och fruktansvärt skrämmande roman som skildrar vad som händer i ett samhälle, där alla ungefär samtidigt bli blinda. Det mest otäcka är att man märker att detta samhälle inte är så olikt vår egen verklighet, när man väl börjar tänka efter. I vår värld slänger vi också hellre mat än riskerar att låta alla få så att priserna dumpas, vi gör oss gärna blinda inför det faktum att barn utnyttjas som arbetskraft och att kvinnor används som sexleksaker och även de sjuka förväntas arbeta för att inte ligga staten till last.

2. När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall är en helt underbar roman om sinnessjukdom, och dess inverkan på både den sjuke och dennes omgivning. Då flickan med det enkla ursprunget, Hilma, gifter sig med läroverksadjunkten Sigfrid vet hon inte att han bär på en allvarlig sinnessjukdom. Trots detta blir äktenskapet kärleksfullt på sitt eget vis. Det här är en oerhört vacker, gripande berättelse och ett dokument över den tid då arbetare sköts.

3. I Svinalängorna av Susanna Alakoski gestaltas sjukdomen alkoholism med alla dess tragiska följder. Framför allt skildras i boken barnets utsatthet, när föräldrarna inte förmår ge vare sig trygghet eller basala förnödenheter. Romanen är dock inte bara en dyster, tragisk uppväxtskildring. Här finns också utrymme för kamratskap, kärlek och humor. På ett lättläst, engagerande sätt gestaltar författaren ett barns enorma överlevnadsförmåga.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

söndag 9 november 2014

Jugoslavien, mitt hemland

 
På Stockholm Literature berättade författaren och filmregissören Goran Vojnović (till vänster) om sina romaner - den mest kända är Blattejävlar! - och om hur det var att växa upp i ett land där människorna plötsligt reducerades till företrädare för olika nationaliteter. Han menar att tiden nu är mogen för att tala om allt som hände under kriget på Balkan på 90-talet.

Under 90-talet arbetade jag som nybliven psykolog med traumatiserade flyktingar, framför allt från f d Jugoslavien. Det var då jag lärde mig vad inbördeskrig är. Jag glömmer aldrig pojken som lärde mig det och inte heller hans berättelse. Det var han som lärde mig att strider inte utkämpas av anonyma arméer på långt avstånd, det var han som berättade att det var grannen som dödade hans far. Den här veckan har jag återupplevt mycket från den tid jag var insatt i allt som hände på Balkan, jag har läst om ställen som då var mig alltför bekanta, ställen som Vukovar, Prijedor, Omarska, Trnopolje, Srebrenica. Det jag upptäckt under den här veckan är att kriget på Balkan är historia. Men det är det inte för mig, för mig är händelserna fortfarande pågående. Jag inser att orsaken till detta är att vittnesmål om trauman inte är bundna i tiden. (Jag skrev lite mer om detta i inlägget om vittneslitteratur.)

Jugoslavien, mitt hemland av Goran Vojnović, i översättning av Sophie Sköld, utgiven av Rámus Förlag, 2014.

Likt många andra familjers pappor försvann Vladans pappa när han fick inkallelseorder. Vladan och hans mamma reste runt i olika delar av landet och bodde hos släktingar. Tillvaron var splittrad och mycket orolig, Vladan lämnades ofta ensam att försöka hantera svåra upplevelser. Så småningom får Vladan veta att pappan stupat i kriget och mamman går vidare med sitt liv. Nu, 20 år senare, får Vladan veta att fadern inte alls är död. Han lever gömd i Europa och är efterlyst för krigsbrott. Vladan ger sig utan eftertanke ut för att söka upp fadern. Han behöver få svar på frågor om vem pappan egentligen är. Och vem han själv är.

Jugoslavien, mitt hemland utspelar sig i parallella tidsperioder; tiden vid krigsutbrottet då landet rämnar och nutid då Vladan söker efter sin pappa. Båda tidsperioderna präglas av uppbrott, resor och lögner. Ingen vill berätta för barnet Vladan vad som hänt, men på TV ser han tillsammans med krigshetsande släktingar mycket mer än barn borde se. Tidigare var alla jugoslaver, nu är uppdelningen mellan serber, kroater, bosnier, slovener, albaner och så vidare livsviktigt. Särskilt smärtsamt blir detta i familjer som Vladans, där mamman och pappan inte tillhör samma folkgrupp. Gamla konflikter poppar upp och galna människor styr. I nutid sammanlever Vladan med sin fästmö Nadja, men i krisen förmår han inte dela sina tankar och känslor med henne. Likt barnet Vladan som fått lära sig att klara av livet på egen hand försöker han även nu att ta itu med allt själv.

Texten är enkel, ibland ironisk och humoristisk. Författaren skapar bilder som både får läsaren att fnissa och sätta skrattet i halsen när han beskriver de "äkta balkanska känslomänniskorna" som blir höga på sina egna känslor och lyssnar på ljuv dragspelsmusik samtidigt som de torterar fångar.

Jugoslavien, mitt hemland skildrar hur svek och våld slår sönder allt från grunden, på samma sätt som landet härjas och sammanfaller bryts också familjerna, relationerna och människornas inre ner. Kriget efterlämnar bara ödslighet och tomhet. 

torsdag 6 november 2014

Vi var skapta för lycka av Véronique Olmi

Vi var skapta för lycka av Véronique Olmi, i översättning av Marianne Tufvesson, utgiven av SEKWA, 2014.

SEKWA ger ofta ut böcker som får mig att läsa varje mening dröjande och ibland flera gånger. En sådan bok är även Vi var skapta för lycka. Men det var nära att jag missade den här vemodiga, passionerade berättelsen för inledningsvis tyckte jag inte alls om den. Jag begrep mig helt enkelt inte på huvudpersonerna och jag ogillade deras beteende. Otrohet bland mogna människor kan jag ha en tendens att reta mig på, det är helt enkelt en personlig värdering. Som tur är fortsatte jag i alla fall att läsa, språket hade liksom fångat mig. Det ledde till en läsupplevelse jag verkligen inte hade velat vara utan!

Serge är i 60-årsåldern, han har en vinstbringande mäklarfirma, en ung, mycket vacker hustru, Lucie, och två små barn. Ändå faller han pladask för den alldagliga, medelålders pianostämmaren, Suzanne, när hon besöker hans hem för att stämma sonens nya piano. Suzanne lever tillsammans med en man, Antoine, sedan många år. Deras relation är vänskaplig och varm, men kanske lite slentrianmässig. Serge och Suzanne drabbas båda två av en obetvinglig passion för varandra och inleder mycket hastigt en kärleksrelation.

Inledningsvis retade jag mig, som sagt, på Serges och Suzannes sätt att bete sig. Det var svårt att förstå vad som motiverade dem att svika sina familjer. Allt eftersom får dock läsaren ta del av Serges uppväxt och då blir romanen helt enkelt fantastiskt bra. Inte bara läsaren, utan även Serge, möter sitt förflutna för första gången och konfronteras med svåra upplevelser och starka känslor.

Texten är vacker och poetisk, den flyter fram över sidorna, lockar och förleder lätt läsaren att läsa för fort. Det gäller att behärska sig och smaka lite på varje ord, de är valda med omsorg.

Sammantaget är Vi var skapta för lycka en fängslande roman om barndomens förföljande hemligheter och en poetisk berättelse om längtan efter att kunna dela det svåra man upplevt med någon.

Andra som läst är Bokblomma.

onsdag 5 november 2014

Månadssummering - Oktober 2014

# Jugoslavien, mitt hemland - Goran Vojvonić
# Kvinnor och äppelträd - Moa Martinson
# I varje droppe är en ädelsten - Gustaf Fröding/Malin Biller
# Shantaram - Gregory David Roberts
# Mannen utan öde - Imre Kertész
# Vi var skapta för lycka - Véronique Olmi
# Joburg Blues - Nthikeng Mohlele
# Stilla - Ying Chen
# Främlingen - Albert Camus
# Sömnlösa - Jon Fosse
# I väntan på Godot - Samuel Beckett
# Flugorna - Sartre

Franskt, irländskt, norskt, kinesiskt, sydafrikanskt, ungerskt, australiensiskt, svenskt och slovenskt blev det läst denna månad. Inte illa.

Dessutom 4 Nobelpristagare, 1 grafiklyrik och två dramer. En härlig blandning faktiskt.

måndag 3 november 2014

Tematrio - pappor

Det är pappa-vecka på Kulturkollo och Fars Dag på söndag. Jag kompletterar med ett pappa-tema på veckans trio. Berätta om tre böcker som handlar om pappor!

1. I Ut och stjäla hästar av Per Petterson skildras hur Trond, som 15-åring, tillbringar den sista sommaren tillsammans med fadern. Pojken beundrar sin far och vill efterlikna honom; bl a är det viktigt att arbeta hårt och inte ömka sig. Efter sommaren försvinner fadern utan någon förklaring, vilket påverkar Trond under resten av livet. Vackert språk, lågmäld, dröjande stämning.

2. Mig äger ingen av Åsa Linderborg är Åsas berättelse om hennes uppväxt med en ensamstående pappa, en ensamstående pappa med alkoholproblem. Romanen är en osentimental skildring av en torftig barndom och en kärleksförklaring till en pappa som gjorde sitt bästa, trots begränsningar i föräldraförmågan. Värd att läsas både för dess innehåll och dess litterära kvalitéer.

3. I Afrikanen berättar Le Clézio om hur han som åttaåring reser till Nigeria för att träffa den far han inte sett sedan han var liten. Fadern har under krigsåren arbetat under oerhört påfrestande villkor i Afrika, vilket skapat en stram, auktoritär hållning. Detta är en mycket fin, nyanserad beskrivning av en komplicerad far-sonrelation. Vackert språk.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

söndag 2 november 2014

Det sket sig med studierna

Tråkigt nog har jag varit tvungen att hoppa av B-kursen på Linnéuniversitet. Det blev så stressigt att jag höll på att gå in i väggen. Läsandet och skrivandet i sig var inte så jobbigt, men de allra flesta uppgifterna skulle göras i grupp. Och vi var fyra som alla hade andra engagemang. Det funkade inte alls för mig att jobba samtidigt som de andra kunde. Extra trist eftersom vi nu äntligen snart skulle påbörja kursen om postkolonial litteratur. Men jag har i ärlighets namn redan läst skönlitteraturen och mer därtill. Ska ta och läsa facklitteraturen också eftersom det är mitt favoritområde. Men B-kursen får jag lov att försöka gå någonstans där man satsar mer på individuellt arbete.

lördag 1 november 2014

Joburg Blues

 
Nthikeng Mohlele var en av gästerna på förra helgens stora evenemang, Stockholm Literature. Han berättade där för författaren och teologen Elisabeth Hjort om sin uppväxt under apartheidsystemet i Sydafrika och om sin drivkraft att försöka skapa något nytt. Mohlele växte upp i ett samhälle där varje ord måste uttryckas med försiktighet och noggrannhet, detta påverkar även hans sätt att skriva. Vidare är han starkt influerad av musiken och hans dröm är att förändra litteraturen på samma sätt som Miles Davies förändrade jazzen.

Joburg Blues av Nthikeng Mohlele, i översättning av Jan Ristarp, utgiven av Weyler Förlag, 2014

Joburg Blues är en kort text som omfattar och omfamnar ett helt land och ett helt liv. En pojke blir tidigt föräldralös och växer upp på ett katolskt barnhem. Han är intresserad av poesi och blir, lite av en slump, journalist. Eftersom han skriver utan att väga orden på våg fängslas han av regimen, likt så många andra. Efter ett långt fängelsestraff friges han och driver omkring på gatorna.

Texten är skriven i jag-form, med många fragmentariska inslag i en blandning av melankoli, passivitet och starka känsloutspel. Huvudpersonen blir tidigt i livet passionerat förälskad i en kvinna han aldrig kan glömma. Och aldrig heller riktigt få. En annan kvinna blir en livskamrat, som försvinner. Det enda som tycks bestå är kärleken till musiken, trumpetspelandet i utkanten av en otydlig stad.

Sammantaget är Joburg Blues en unik roman skriven av någon som inte söker tillrättalägga. Det är en fängslande text, i avskalad stil, som får mig att fundera över de viktiga små tingen och meningen med vår existens. Blues helt enkelt.

Andra som skrivit är Kulturkollo, Bokmania.