Vittneslitteratur

Det råder ett komplicerat förhållande mellan vittnande och litteratur där vittnandets uppgift är att representera sanningen, medan litteraturen ska skildra ”det som är möjligt efter sannolikhet eller nödvändighet”, som Aristoteles uttryckte det. Historikern Peter Englund fokuserar i sin text Blick och förbländning - Om vittneslitteraturen problem och möjligheter på ”det begränsade perspektiv som ögonvittnet per definition har” och menar att vittneslitteraturen är närsynt, förvrängd av efterkonstruktioner och litterära tekniker, tillrättalagd eller inte berättad av de verkliga vittnena. Horace Engdahl fokuserar i sin text ”Philomelas tunga” ur Ärret efter drömmen på att det historiskt tillrättalagda inte med nödvändighet är mer ”sant”. Upplevelsen av att t ex vistas i koncentrationsläger under vidriga omständigheter är kaotisk och motsägelsefull och då blir en tillrättalagd, sammanhållen och logisk skildring inte med sanningen överensstämmande. Vidare, poängterar Engdahl, skiljer sig vittneslitteraturen från historieforskningen på så sätt att tiden upphävs genom vittnandet, den omvittnade händelsen tar inte slut.



De tidiga stora diktarna tvingades förlita sig på vittnandet eftersom våldsdåd inte fick framföras på scenen. I stället berättade någon om händelsen för kören, som bekräftade sanningshalten i det uttalade genom att uttrycka känslor. ”Vittnesmålet kräver för att fullbordas ett svar från den mänskliga gemenskapen”, skriver Engdahl. På samma sätt måste vittneslitteraturen bli läst och omdebatterad för att kunna kallas vittneslitteratur. Att vittna är att skapa en relation mellan den som vittnar och den som lyssnar på/läser vittnesmålet. För att vittna måste vittnet ha tilltro till att någon kommer att lyssna. Svåra upplevelser kan medföra att all tillit förstörs, även tilliten till det egna självet. Det finns inte längre något jag och inte något du. I detta tillstånd kan man inte vittna ens inför sig själv. Många av de sanna vittnena kan därför inte vittna, de har förstummats av sina upplevelser.

Vittnandet som språkhandling har ett sanningsanspråk och karaktäriseras av direkthet, allvar och spontana affekter, skriver Engdahl. Ett dilemma med vittneslitteratur, och vittnande, rör logisk framställning och sammanhang. För att vittnet ska verka trovärdigt måste läsaren uppleva det som skildras som en möjlig verklighet. Men de övergrepp som skildras är ofta omöjliga att föreställa sig. ”Hur skulle en varm människa någonsin kunna förstå en frusen?” undrar Sjuchov i En dag i Ivan Denisovitjs liv. Vittnesmålen är ofta obegripliga just för att det som skett varit obegripligt. Det har varit omöjligt att skapa sammanhang i en lägertillvaro, där de dagliga händelserna saknar allt mänskligt förnuft.

De människor som kan vittna på ett begripligt sätt är de som, med sociologen Antonovskys ord, lyckats skapa KASAM (känsla av sammanhang). I mitt arbete som psykolog har jag lyssnat till många vittnesmål av traumatiserade flyktingar, framför allt gällande upplevelser under kriget på Balkan på 90-talet. Karaktäristiskt för berättelserna var just att de var obegripliga, osammanhängande och fragmentariska. De människor jag träffade kom till mig just för att de inte hade lyckats bringa ordning i sina minnen, de hade inte lyckats skapa sammanhang i de fullkomligt absurda händelserna. ”För att ett band skall återupprättas mellan offret och mänskligheten måste de kanske mötas just i oförståelsen inför det inträffade”, skriver Engdahl och beskriver här vardagen för människor som arbetar med dem som utsatts för extrema påfrestningar. Alla försök att, med historikerns arbetssätt, försöka bringa ordning i oredan måste avvisas, eftersom detta förvanskar det verkligt upplevda. Inom vittneslitteraturen uppfattar jag spontant mer fragmentariska berättarstilar, som t ex den i Hjärtdjur av Herta Müller, som sannings-liknande. Detta splittrade sätt att skildra traumatiska upplevelser överensstämmer med min erfarenhet av att lyssna på verkliga vittnesmål.

En förutsättning för att kunna skapa sammanhang är att man har tillgång till sina minnen. Kertész visar i Mannen utan öde hur minnesfunktionerna bryts ner i extrema situationer när han låter berättarjaget uttrycka att han skulle ha kunnat slå ihjäl någon ”… om jag inte hade glömt vad det egentligen var jag tänkte göra när jag väl hade lyft armen”. Engdahl refererar även till författaren Lidija Ginzburg som beskriver hur en ny människa tog plats i individen vid extrem hunger, för att försvinna igen när situationen förbättrades. Hon menar att denna ”glömskans lag” gör det omöjligt även för vittnet att vittna om hela sanningen.

Trots att det finns många svårigheter att värdera vittneslitteraturens ”sanningshalt” är denna typ av litteratur ovärderlig för den som vill försöka förstå hur olika livssituationer upplevts av dem som var delaktiga. Jag är mycket intresserad av vittneslittaratur och upplever att den gör mig till en bättre psykolog - kanske också en bättre människa (genom att den ökar empatiförmågan).