Landet som icke är

Modernistisk lyrik står det på schemat denna och nästkommande vecka. Så jag läser Södergran, Boye, Lagerkvist m fl. Edith Södergran är lite av en ny bekantskap för mig (ja , jag förstår att ni undrar hur jag kunnat missa och förstår det inte själv), men en bekantskap jag gläder mig att göra. Hittills har jag läst några av hennes dikter samt lite analyser av kloka människor. Framför allt noterar jag de starka känslorna och de gränsöverskridande dragen i dikterna. Här bjuder jag på en av de vackraste.

Landet som icke är
Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit -
vägen till landet som icke är.

I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska.