Dvärgen av Pär Lagerkvist

Dvärgen av Pär Lagerkvist, utgiven av Brombergs, 2014

Det finns karaktärer man läser om som får en att rysa och vilja stoppa huvudet under kudden för att komma undan den ondska som osar ur deras porer. Dvärgen är en av dem. Några andra jag på rak hand kan komma på är Humbert Humbert i Lolita, Grenouille i Parfymen, Lord Voldemort i Harry Potter och president Snow i Hungerspelstrilogin. Doktor Glas är inte särskilt trevlig han heller, men där tänker jag snarare psykisk störning än ondska. Nåväl, åter till Dvärgen.

Handlingen i Dvärgen utspelar i furstens hov i renässansens Italien. Dvärgen är furstens närmaste man, åtminstone är det så han uppfattar situationen själv. Dvärgen är dessutom den enda dvärgen i hovet, på olika sätt har han lyckats få alla de andra bortskickade eller eliminerade. Förutom fursten består hovet bland annat av furstinnan Teodora, parets dotter Angelica och furstinnans älskare don Riccardo. Det enda Dvärgen tycker om är våld, krig och list. När så kriget bryter ut är Dvärgen lycklig, han fantiserar om att utföra stordåd, att få vara med i själva striden och döda. Att han är för liten blir en plågsam smädelse, en påminnelse om alla oförrätter han tidigare genomlidit. När kriget är slut gläds alla utom Dvärgen, och när han blir ombedd av fursten att bjuda de forna fienderna gift under fredsmiddagen genomför han uppdraget med glädje.

Dvärgen är skriven i dagboksform, vilket förstärker upplevelsen av motvillig identifikation med Dvärgen. För på ett närmast obetvingligt sätt lyckas Lagerkvist skapa en situation där läsaren konfronteras med sin egen ondska. Och trots att det är lätt för de allra flesta av oss att känna att vi är godare än Dvärgen finns det också stråk av illvilja inom de flesta av oss. Det är inte alltid så lätt att acceptera. Men viktigt för att kunna hantera och bemöta ondska både inuti och utanför en själv.

Ja, förskräckligt obehagligt är det att läsa Dvärgen. Och oerhört utmanande. Och otroligt givande. Ondskan försvinner inte för att vi stoppar huvudet i sanden och låtsas att den inte finns. Det gjorde man på Lagerkvists tid, med katastrofala följder. Blunda för obehagliga anti-demokratiska och främlingsfientliga strömningar i vår egen får vi heller inte göra - sätt Dvärgen i fängelsehålan, rösta på söndag.