En far och hans son vandrar genom ett öde, svartbränt landskap på väg söderut, mot havet. Landskapet är täckt av aska, så gott som allt liv på jorden är utsläckt, solens strålar når ej jordens yta, mörker råder. Kylan är genomträngande och den fallande snön blandas med askan i luften. För att kunna andas bär de överlevande människorna ansiktsmasker. Fadern och sonen svälter, det är svårt att hitta något ätbart. Fadern drar deras få ägodelar i en kundvagn och de söker desperat efter mat, värme och andra "goda" människor. Ibland kommer de till övergivna hus som ännu ej plundrats, men lika ofta stöter de i stället på fasansfulla människor, som överlevt genom att äta de andra.
Vi får aldrig veta vad som orsakat förstörelsen, som inträffat flera år tidigare. Jorden är dock sönderbränd, alla djur är döda, endast ett fåtal människor har överlevt katastrofen. I denna postapokalyptiska värld överlever den starke. Här finns inte längre några lagar eller någon moral. För att överleva måste man vara försiktig och kunna försvara sig. Fadern har ett vapen, men bara två kulor. Fadern vill dock inte döda någon, han och pojken tillhör de "goda", de "bär med sig elden". Ondska och godhet är centrala teman i berättelsen, ondskan tar sin gestalt i rövarband som håller människor fångna och vid liv tills de ska ätas. Pojken är god, han vill dela med sig av det lilla de har och hjälpa andra. Fadern tvingas ibland utföra tvivelaktiga handlingar för att försvara sig själv och pojken. Hur länge kan man rättfärdiga sin handlingar genom att säga att man tillhör de "goda"?
Vägen är en oerhört gripande berättelse om en far och hans son och en fruktansvärd skildring av livet efter jordens undergång. Som läsare blev jag invaderad av den klaustrofobiska, ångestladdade stämningen. Trots att jag inte ville veta vad som skulle hända pappan och pojken, kunde jag inte lägga ifrån mig boken. Stämningen är suggestiv, närmast hypnotisk i sin tomhet, författaren har vävt en väv så tät att man blir helt instängd i den. Vägen är helt enkelt skrämmande bra, det är en bok man ständigt återkommer till i tankarna. Och det är en bok man absolut bör läsa.
Språket är precist och avskalat. Stor del av boken är skriven i dialogform, faderns och pojkens samtal är korthuggna, varje ord innehåller något angeläget. Här finns dock också oerhört vackra beskrivningar av det fruktansvärda öde fadern och sonen tilldelats:
"Han gick ut i det grå ljuset och han stod där och han såg för ett kort ögonblick världens absoluta sanning. Den arvingelösa jordens kalla oavlåtliga kretsande. Obevekligt mörker. Solens blinda hundar i deras lopp. Universums förkrossande svarta vakuum. Och någonstans två jagade djur som darrade likt rävar i sitt gryt. Lånad tid och lånad värld och lånade ögon att sörja dem med." (sid 112)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar