Farligheter och äventyrslust i Tove Janssons bilderböcker

Tove Jansson är för mig framför allt en författare som inte gullar till det och undviker farligheter. I hennes världar tvingas huvudpersonerna ofta ut på äventyr, en del mer frivilligt än andra. Huvudpersonerna i de tre bilderböckerna - Den farliga resan, Hur gick det sen? och Vem ska trösta knyttet? - råkar alla ut för precis så mycket farligheter som de klarar av.

I Den farliga resan är Susanna på ett fasansfullt humör och önskar att allt vore tvärtemot. Och minsann, det är precis vad som inträffar. Den gamla, lata katten förvandlas till en fräsande tiger, som ger sig iväg på äventyr. Susanna ger sig iväg efter och upptäcker att hennes spegelbild i kärret har en lika vild uppsyn som kattens. Susanna vill både gå hem och ge sig iväg på äventyr. Äventyrslängtan tar överhanden. På vägen möter Susanna Hemulen, Tofslan, Vifslan, Sniff och de andra välkända karaktärerna från Muminvärlden. De råkar ut för både vulkaner och snöstormar innan de når tryggheten i Mumindalen.

Den här berättelsen speglar barns sätt att tänka på ett mycket nyanserat sätt. Barn är omnipotenta, d v s de tror faktiskt att allt kretsar runt dem själva, att de är alltings mittpunkt och orsak. Därför är det fullständigt självklart för ett förskolebarn att Susannas önskan blir verklighet. Att vad som helst kan hända kan dock vara skrämmande och fylla barnet med motstridiga känslor av både upptäckarlust och längtan efter trygghet. Därför ger sig Susanna iväg på äventyr med skräckblandad förtjusning.

I Hur gick det sen? får vi följa Mumintrollet, som är på väg hem med en mjölkkanna från affären. Han träffar en ledsen Mymlan, vars lillasyster My försvunnit. Tillsammans försöker de leta upp Lilla My och råkar då ut för många kusliga äventyr. De råkar störa en morrande Gafsan, som sitter och metar fisk, de blir uppsugna av Hemulens dammsugare, de råkar platta till en sovande Filifjonka och i stormen som följer hamnar de hos de elektriska Hattifnattarna. Men till slut blir det i alla fall bullkalas hemma hos den kloka, milda Muminmamman.

I Hur gick det sen? spelar barnets förväntan stor roll. För att förstärka barnets fantasier om vad som ska hända innehåller varje sida ett hål eller en genomskärning som låter antyda fortsättningen. Genom detta får boken ett extra djup, både rent konkret och symboliskt, som förstärker spännings- och förväntanseffekten.

Vem ska trösta Knyttet? är en spännande, vemodig och varm berättelse om hur man övervinner sin ensamhet och blyghet. Knyttet är en liten varelse, som lever alldeles ensam i sitt hus. Han är rädd för ensamheten och en dag beslutar han sig för att ge sig ut i världen. Han möter homsor, filifjonkor, hemuler, hattifnattar och en mumrik, men är alldeles för blyg att våga ta kontakt med dem. Vid havets strand plockar Knyttet snäckor, men han har ingen att visa dem för. Då får han syn på en flaskpost och brevet inuti är från ett ensamt, övergivet litet skrutt som längtar efter att bli tröstat. Knyttet börjar känna sig modig, han har fått ett brev från en flicka och han har en uppgift att fylla. Han ger sig ut på en resa över havet, utmanar den hemska Mårran och räddar det lilla skruttet.

I Vem ska trösta Knyttet? gestaltar författaren ett mycket angeläget tema. Alla människor, även de i mindre storlek, mår bra av att känna sig behövda. När Knyttet inser att han har en uppgift att fylla förändras hans sinnesstämning och han börjar bli mer modig. Omedelbart upptäcker även omgivningen detta, Knyttet har blivit synlig. Och i samspelet med sin omgivning blir Knyttet alltmer modig och utåtriktad. Tills han en dag vågar göra det allra farligaste.

Tove Janssons bilderböcker kan upplevas av föräldrar som lite "svåra" och nästan för otäcka. Men oftast tror jag faktiskt att det då är förälderns egna rädslor som aktiverats, barn fantasier kan ofta vara ganska otäcka och de handlar på olika sätt om det farligaste, d v s att inte ha en trygg vuxen vid sin sida. Tove Jansson hjälper barnen att gestalta denna rädsla och hon ger dem alltid ett gott slut. Och dessutom hjälper hon barnen att sätta ord på tankar kring fantasi och verklighet med de avslutande raderna i Den farliga resan:

"Hon fick aldrig reda på
om allting var på riktigt,
men såvitt man kan förstå
så är det inte viktigt."

Detta inlägg är en del av Bokbabbels Tove Jansson-bloggmarathon med vilket vi firar dagen Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år.

De övriga som deltar är: MonsterSteffa, Sagas bibliotek, Pantalaimone, Sockerslott, Feministbiblioteket, Oksan hyllyltä, Lilla bokhyllan, Fantastiska berättelser, Och dagarna går, En kattslavs dagbok, Breakfast Book Club, Ytterligare några ord, Havsdjupens sal, Caffeine, Bokhora, Söstra mi, Kirsin kirjanurkka, Västmanländskans bokblogg, Boktok73, Bokhyllan i pepparkakshuset, Boktjuven, Hyllytontun höpinöitä, Boktoka, Les! Lue!, Prickiga Paula, Yökyöpeli hapankorppu lukee, Madness, Fiktiviteter och Bokbabbel.